Vi ska inte vara rädda. Om det tycks alla kommentatorer glädjande nog vara överens efter bombdådet i Stockholms city i helgen. Som Ola Larsmo påpekade på detta uppslag i går kan rädslan för terrordåd vara farligare än själva terrordåden.
För att understryka det kan man peka på statistiken över terrorism i Europa, som inte direkt motiverar någon akut skräck för en islamistisk terrorvåg i Sverige. Av de 1 770 terrordåd som begicks i Europa mellan 2006 och 2009 stod vänsterextremister för 106 medan högerextremister, nationalister och separatister låg bakom 1 596. För islamister var siffran 6. Islamistiska terrorister står alltså för 0,3 procent av terrorismen i Europa, enligt Europols statistik.
Men trots många kloka försök att avdramatisera bombdådet bär mediedramatiken också på ett annat budskap. Är det konstigt om viss rädsla sprider sig när man får läsa att ”den blinda terrorn” kommit till Sverige? Blir man lugn av att se en svartklädd statsminister vädja till det svenska folket att hålla sig lugna i tal till nationen? En bombexpert befarar att hundratals kunde ha dött. Svenska Dagbladets politiska redaktör uppmanar såväl regering som befolkning till helig vrede mot ”islamistiska grupper”.
I Expressen föreskriver Svensk Handel, i George W Bushs anda, ”julshopping som en demokratisk handling” utifrån den solklara logiken att shopping håller samhället öppet.
Man skulle kunna tro att två flygplan just hade träffat ett par Hötorgsskrapor. I stället har vi –
– att döma av det som hittills framkommit – att göra med en 28-åring bombamatör från Tranås, en wannabe-jihadist som närmast tycks vara hämtad ur den aktuella självmordsbombarkomedin ”Four lions”. Denna jihadsatir, som nyligen premiärvisades på Stockholms filmfestival, står sannolikt för den mest avdramatiserande kommentaren till helgens händelse.
Enligt regissören Chris Morris handlar al-Qaida och liknande terrorgrupper inte så mycket om religion, även om de gärna använder en religiös retorik.
”Med rätt sorts missnöje skulle man troligtvis kunna radikalisera dem med ’Lejonkungen’ eller ’Braveheart’… Ja, man kan definitivt forma en terroristcell utifrån rätt sorts missnöjeskänsla och ’Avatar’ – det behövs inga andra dokument”, sa Morris i en intervju med DN:s Nicholas Wennö.
”Four lions” framställer självmordsbombaren som clown. I centrum står fyra wannabe-jihadister från Sheffield som vill genomföra ett bombdåd under ett maratonlopp i London, iförda bland annat Ninja Turtles- och kakmonsterdräkter. Men med några fler explosiva kopplingar runt midjan än synaptiska kopplingar mellan öronen har de mycket dåliga anlag för att bli martyrer.
En av dem försöker dressera bombutrustade kråkor att flyga mot affärer som säljer kondomer, vilket har en viss reducerande effekt på det lokala kråkbeståndet. En annan råkar spränga sig själv i en beteshage när han snubblar över ett får. En tredje spelar in jihad-videor där han rappar att han är som Tupac – död men levande. De tränar på att svälja sim-kort för att göra sig osynliga för gsm-satelliterna och tror att de överlistar övervakningskameror genom att skaka på huvudet konstant så att ansiktet blir suddigt.
Får man skämta om terrorism på det sättet? Får man göra det i dag?
Chris Morris har sagt att bombdåden i London 7/7 2005 gjorde honom fascinerad av den nya terrorfront som öppnades på hemmaplan, vid sidan av Irak och Afghanistan. Under researcharbetet gick han igenom rättegångsprotokoll och slogs av hur löjeväckande inkompetent den hembryggda jihadismen ofta tycktes vara. I filmen ger detta avtryck som några komiska höjdpunkter då wannabe-terroristerna åker på träningsläger i Pakistan i hopp om att bli ”Paki Rambos” men i stället blir avhånade som ”Mr Beans”.
Liksom de komiska självsprängarna i ”Four lions” tycks Taimour Abdulwahab ha detonerat sin bomb av misstag. Att betrakta honom mer som clown än farlig islamist behöver inte betyda att man bagatelliserar våldet. Alla som sett Jokern i ”Batman” vet att clowner inte enbart är roliga. Hur man upplever en clown beror till stor del på den miljö han uppträder i:
rolig på cirkus, läskigare på McDonald’s. Clownterroristerna i ”Four lions” gillar att sjunga 70-talshitten ”Dancing in the moonlight” tillsammans, vilket kan vara mer än en tillfällighet, då det finns ett känt uttalande som lyder: ”Det finns inget roligt med en clown i månsken”.
Det är inte heller så roligt med en clown på en bakgata till Drottninggatan i jultider. Men det öppna samhällets öde i Sverige beseglas kanske inte så mycket av huruvida vi skrattar, gråter eller skriker av fasa över anblicken av en jihadist från Tranås, utan hur vi resonerar kring vårt deltagande i Natos krigföring i Afghanistan, som riskerar att göra Sverige mera slutet och chauvinistiskt. Samhällen blir sällan mer öppna av att befinna sig i utdragna krig.
Därför bör krig, och särskilt skenheliga sådana, tas på betydligt större allvar än en enskild självsprängare.