Kritikerna behöver organisera sig. Det tycker Thomas Götselius som här bidrar med ett nytt inlägg i Manifestdebatten.
I sitt inlägg i manifestdebatten (4/9) lyckades Göran Greider få den att handla om mottagandet av hans senaste diktsamling. Poängen var att det numera är kritiken som är problemet, inte litteraturen, för den mår prima. Mer precist är problemet poesikritiken, för där dikterar ännu ”de sista av de sista poststrukturalisterna” villkoren.
Visst. Kritiken har problem. Men man måste nog vara författare för att söka felet i mottagandet av den egna boken. Och man måste definitivt vara Göran Greider för att söka det i ”poststrukturalismen”.
Jag skulle tro att Greider inte gjort ett enda inlägg i litteraturdebatten sedan hösten 1990 utan att tillägga att han för övrigt anser att poststrukturalismen bör förstöras. Det lustiga är att poststrukturalismen i dessa inlägg redan från början ligger i dödsryckningar. Jag minns särskilt en artikel från 1991 där Greider meddelade att ismens energier brunnit ut (fin metafor där).
Sedan dess har den fortsatt att vara på väg att lösas upp, falla samman, förflyktigas, dö bort – you name it. Och nu, när den ständigt pågående dödsprocessen tydligen är särskilt långt framskriden, är det alltså bara ”de sista av de sista poststrukturalisterna” kvar.
Spänningen stiger. Hur det ska se ut i Greiders texter om tio år? Kommer poststrukturalisterna då att utöva sitt lika eviga som enastående inflytande från andra sidan graven?
Själv tror jag inte kritikens problem har att göra med estetisk ideologi. Det består i att förutsättningarna för att skriva levande och kunskapsrika texter utan käpphästar och slarv har försämrats. Greider om någon borde kunna upplysa oss om vad den klassiska marxistiska konflikten mellan arbete och kapital har lett till för kritikens del.
Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att hans egna formuleringar om poststrukturalismens ständigt pågående död i dag endast är hälften så inbringande som de var för 20 år sedan.
När vinstkraven drivits upp har redaktionerna sparat där det varit lättast, det vill säga på frilanskritikernas arvoden. Och förr eller senare så får man vad man betalar för. Ofärdiga texter, färdigförpackade synpunkter, nötta formuleringar…
Litteraturkritiken är i dag inne i en avprofessionaliseringsprocess. Kanske kan den vändas. Men då krävs probleminsikt. Och så måste nog kritikerna göra det som andra arbetstagare gjort för länge sedan: organisera sig.