Cirka fyra miljoner sexhundra tusen träffar får man när man googlar på ”Wikileak conspiracy”. På till exempel siten Conspiracy Planet kan man få veta att talet om konspiration i sig är en del av en världsomfattande konspiration i syfte att dölja en annan konspiration, där sådana osannolika figurer som Julian Assange medverkar – förmodligen ovetande om att bakom hela konstruktionen ligger … ja, vad annars: Israel och dess underrättelsetjänst Mosad.

Den amerikanske historikern Richard Hofstadter skrev på 1960-talet att vad som utmärker en övergripande konspirationsteori är dess anspråk på att tro sig kunna genomskåda monumentala komplotter som en drivande kraft i globala historiska skeenden. Hofstadters definition på en konspirationsteori passar mer än väl på ”Wikileak conspiracy”. Själva läckaget av hundratusentals mer eller mindre hemligstämplade dokument är resultatet av en konspiration vars uttalade syfte är att informera allmänheten om vad som pågår i diplomatins tillslutna rum. Men bakom denna ”konspiration” kan det finnas en komplott med helt andra aktörer som drar i trådarna, som i själva verket syftar till att sprida denna infornation.

I vanliga fall utvecklas en konspirationsteori från en marginell händelse, som med tiden får oanade proportioner. I slutet av sitt klassiska journalistverk, ”In cold blood”, som handlar om ett mord på fyra medlemmar av en familj i Holcomb, Kansas, noterar Truman Capote att stadens invånare knappast blev nöjda trots att de två gärningsmännen spårades upp. De flesta var besvikna över att mördarna visade sig vara hemlösa psykopater som råkat hamna i närheten av den välbärgade familjen Clutters hem, och inte professionella kriminella som arbetade på uppdrag av en hemlig sammansvärjning. Så ryktesspridningen fortsatte och inte ens avrättningen av de skyldiga kunde sätta stopp för den.

Så kan en konspirationsteori börja utvecklas. Ett mord på en känd eller uppburen person kräver en ”respektabel” förklaring – ju mer känd och uppburen, desto mer ”respektabel”. Christer Pettersson dög inte som Palmes baneman – kurdspåret, sydafrikanska agenter, Mossad och Indien, Saddams torpeder och ett dussin andra konspirationer värda den svenske statsministern målades i stället upp av både polis och privatspanare.

I sin uppmärksammade bok ”Voodoo histories. The Rolex of the conspiracy theory in shaping modern history” (Vintage books, 2009), går den brittiske Time­journalisten David Aaronovitch igenom det senaste seklets viktigaste konspirationsteorier – en gärning som i sig borde göra honom suspekt i konspirationsteoretikernas ögon (inte minst på grund av hans judiska efternamn).

Han analyserar grundligt några av de klassiska konspirationsteorier som överlevt sina upphovsmän och -kvinnor och som alltjämt eggar fantasin: Stalins skåderättegångar mot påstådda imperialistiska agenter i Sovjetstatens ledning, McCarthys paranoida jakt på kommunister i Hollywood. Mordet på John F Kennedy, hans bror Robert och Martin Luther King, med alla till synes oförklarliga sidospår. Prinsessan Dianas död i en tunnel i Paris, Marilyn Monroes självmord och den amerikanska månlandningen som påstås vara inspelad i en Hollywoodstudio.

Och de senaste teorierna som spritts som en löpeld på internet och sociala medier: 11 september som ett beställningsjobb av den amerikanska administrationen, och Dan Browns ”Da Vinci-koden” som Vatikanen såg sig föranledd att bemöta för att rädda kristendomen från ett sammanbrott.

Och så förstås det alltid aktuella, alla konspirationsteoriers moder: Sions vises protokoll – ”beviset” för den världsomspännande judiska sammansvärjningen.

Som Umberto Eco skriver i sin roman om världskonspirationer, ”Foucaults pendel”: ”De är överallt, hjälpta av det faktum att de inte existerar.”

David Aaronovitch har en saklig definition på vad som känne­tecknar en konspirationsteori: ”Det är ett onödigt antagande om att det finns en avsiktlig, genomtänkt orsak till en händelse, när det i själva verket finns andra, enklare förklaringar, som dessutom är mer troliga.”

11 september-konspirationen är ett talande exempel. Dess förespråkare hävdar att det fanns personer inom Bushadministrationen som sökte en anledning för USA att militärt intervenera i Mellan­östern, med syftet att garantera olje­leveranser samt att stärka Is­rael.
I en version av denna konspiration låter man fjärrstyrda flygplan flyga in i World Trade Centers skyskrapor; i en annan version finns inga flygplan – det hävdas att tv-bilderna var digitalt animerade – och den förödelse vi såg på tv var en ”controlled demolition” orsakad av i förväg planterade explosiva ämnen. I ytterligare en version – synnerligen populär på högerextremistiska och islamistiska internet­sidor – är det israeliska spioner som planerat och genomfört attackerna i syfte att lägga skulden på araber och muslimer.

Oavsett vilken version man prövar skulle konspirationen innebära inte bara att den amerikanska regeringen infiltrerats av människor som, med risk för att bli upptäckta, i månader detaljerat planerat attackerna. Komplotten skulle också ha krävt hundratals medkonspiratörer som i snart tio år förblivit tysta: anhöriga till mullvadarna i Vita huset, militärer, anställda vid flygvapnets kommandocentraler, trafikkontrollanter vid flygplatser, tv-journalister, brandmän, poliser, sjukvårdspersonal med flera. Och framför allt skulle en sådan sammansvärjning kräva att de videoinspelningar med Usama bin Ladin och andra al-Qaidaledare, som skryter med den lyckade operationen, är fejkade. Eller att bin Ladin själv ingår i det amerikansk-israeliska ränkspelet.

I dag betraktas konspirations­teorin om 11 september som en sanning i stora delar av den muslimska världen och arabvärlden. Enligt en palestinsk opinionsundersökning tror fler än 51 procent av palestinierna på Västbanken och 77,8 procent i Gaza att terrordåden i USA var ”judarnas verk”.

Aaronovitch ger flera svar på frågan varför så många väljer att söka förklaringar på såväl historiska som aktuella händelser i de mest osannolika konspirationsteorierna. Ett svar är att människor söker den typen av förklaringar därför att de uppfattar det som mer tröstande att tro på mäktiga och onda, men ändå mänskliga, krafter bakom omvälvande skeenden, än att acceptera möjligheten att det rör sig om slumpen.

Det kan också handla om skepticism som löper amok, skriver Aaronovitch. En skepticism – ett friskt förhållningssätt som leder till odogmatiskt ifrågasättande av politiska beslut, vetenskapliga rön och ideologiska paroller – som övergått till en okritisk tro på ”alternativa” förklaringar.

En ofta upprepad uppfattning är att konspirationsteorierna är ”de maktlösas vapen mot en arrogant överhet”. Aaronovitchs exempel visar att konspirationsteorierna allt som oftast har upphov i och cirkulerar bland en utbildad medelklass. Konspirationsteorierna slår rot ingalunda hos främst ignoranta personer, som ersatt sin religiösa och fördomsfulla tro med en lika fördomsfull tro på hemliga komplotter som, under ytan, styr samhällsutvecklingen. De ”troende” är, enligt Aaronovitch, i stället offer för politiska, sociala och ekonomiska förändringar – losers som inte hängt med och som lämnats bakom av modernitetens omvälvningar. De lockas av konspirationstänkandet som skänker dem en känsla av ordning och sammanhang i en kaotisk tid och visar på att deras misslyckanden, svaghet och maktlöshet inte beror på dem själva utan orsakats av dolda krafter utom deras kontroll.

Det finns inget tydligare exempel på en konspirationsteori som uppfyller alla dessa kriterier än Sions vises protokoll. Den härleder i stort sett alla problem och katastrofer som mänskligheten drabbats av de senaste hundra åren – ekonomiska kriser, blodiga krig, samhällets moraliska förfall och personliga misslyckanden – till en världsomspännande judisk konspiration. Sions vises protokoll har åberopats av så skilda regimer som den fascistiska i Argentina på 1980-talet, för att motivera jakten på vänsteroppositionella, och den kommunistiska i Polen på 1970-talet, för att förklara vilka dolda krafter som låg bakom demokratikraven. Sions vises protokoll spelar fortfarande en viktig roll i den muslimska och arabiska världen som förklaring till såväl dess ekonomiska och sociala misär som alla förlorade krig mot Israel.

Att bemöta den typen av konspirationstänkande är inte möjligt. Genom att förneka konspirationer förvandlas förnekaren genast till medkonspiratör i den troendes ögon. ”Ingen idé att bemöta denna enfald”, skriver David Deutsch och Joshua Neuman i sitt satiriska verk ”The big book of Jewish conspiracies” (St Martin’s press, 2005). ”Dränk antisemiterna i sarkasmer i stället. Judar skall villigt medge varje komplott de beskylls för, förklara sig skyldiga till varje vansinnig anklagelse. Ju mer vansinnig, desto ihärdigare erkännande. De skall i förebyggande syfte själva bidra med några konspirationsteorier – enligt Woody Allens recept: ’Ni behöver inte angripa oss, vi kan göra det själva, och till och med bättre’.”

Så gör Deutsch och Neuman när de ”avslöjar” vilka som döljer sig bakom det mesta av det elände som drabbat mänskligheten. Här finns en hel del stoff som i orätta händer (det vill säga någon schmuck som inte begriper att författarna driver med honom) kan bekräfta de värsta farhågorna.

Det kan vara svårt att skilja de skruvade konspirationsteorierna i Deutschs och Neumans bok från innehållet på de nazistiska och islamistiska internetsidorna. Men när man lyssnar på ledamoten i den islamiska republikens filminstitut, professor Hasan Bolkharis föredrag i iransk tv, där han hävdar att de tecknade figurerna Tom och Jerry ingår i en internationell judisk sammansvärjning, inser man att när det gäller konspirationsteorier har vansinnet inga gränser.

Varför då bry sig om konspirationsteorier? Därför att de alltid bär med sig en politisk agenda. ”Konspirationer är inte farliga”, skriver David Aaronovitch, ”det är konspirationsteorierna som är farliga”.