Det är nog inte längre någon som minns vad den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen sa när han i en avlägsen forntid, närmare bestämt den 14 mars, för tre veckor sedan, kom ut från sin minutkorta audiens i Vita huset hos USA:s president Barack Obama. Obama hade undervisat Løkke i den korrekta synen på upproret i Libyen, nämligen att vi inte skulle blanda oss i, och Løkke försökte nervöst och besvärat återge den för honom tydligen obegripliga läxan.
Han tvangs lägga fram några tämligen nyanserade, det vill säga absolut icke-mediala synpunkter som helt saknade den sedvanliga vi-och-dom-retorik som är det enda språk den danska regeringen normalt behärskar. Løkke såg riktigt krasslig ut, och jag kom på mig med att känna en viss sympati för honom.
Tre dagar senare intog Danmarks statsminister den absolut motsatta ståndpunkten. Det var vår plikt som demokratisk nation att gripa in i Libyen. Under mellantiden hade det kommit en påringning från Vita huset. En amerikansk president under press hade ändrat sig.
Danmark har ingen självständig utrikespolitik, och det ska vi nog vara tacksamma för, med tanke på vilken församling av otroligt inkompetenta skojare vi regeras av.
När det gäller Libyen befinner jag mig i exakt samma belägenhet som hela den danska befolkning som så entusiastiskt stöder vårt tredje krig detta decennium, samtliga de politiker som röstade för det och 98 procent av de journalister som nu täcker det: jag vet inte heller ett smack om det oljerika ökenlandet med dess oberäkneliga ledare som till i förrgår mest var färgrik, men nu är farlig.
När jag likafullt, och utan att göra något större offentligt väsen av mina överväganden, beslutade mig för att stödja ett väpnat ingrepp mot Khaddafi hade det två orsaker, varav den första är så pinsam att jag egentligen inte borde nämna den. Men eftersom jag tror att många människor kan känna igen sig gör jag det ändå. Jag blev helt enkelt gripen av den medieskapade, populistiska stämningsvågen. Som så många andra fann jag det svårt att vara passivt vittne till den kommande massaker mot Benghazi som ryckte allt närmare.
Jag stod inte bara under dagligt bombardemang av min fjortonåriga dotter, som av och till kan vara väl så kategorisk och krigisk. Jag följde också nyheterna från Libyen timme för timme, vilket jag rent känslomässigt upplevde som ett minst lika intensivt bombardemang. Till sist befann jag mig på en webbsida som kallar sig Avaaz, arabiska för Rösta, där en miljon människor redan hade skrivit på en uppmaning till FN:s säkerhetsråd att auktorisera en flygförbudszon, och så klickade även jag. ”Oops”, tänkte jag genast. ”Nu får jag stå för det här.”
Mitt andra skäl för att stödja interventionen i Libyen har att göra med den arabiska vår som så här långt fått två regimer på fall, den tunisiska och den egyptiska, och skakat långt fler. Det är för mig det mest upplyftande och hoppfulla som hänt på länge, inte minst för att det med slägga har krossat alla de fördomar vi har om araber och muslimer som närmast genetiskt olämpade för demokrati. Jag var rädd för att en massaker på de upproriska i Libyen skulle ge andra hotade regimer lite för goda idéer.
När man sagt A får man säga B, och jag har på känn att vi lär komma ganska långt i alfabetet innan det här är över. Idén om att upprätta en flygförbudszon är naturligtvis sedan länge passerad. Vi beskyddar inte enbart civilbefolkningen. Vi är en aktiv deltagare i något som snarast liknar ett inbördeskrig, och att förvänta sig något annat resultat av vårt inledande A vore oförlåtligt naivt. Det kunde inte ha gått på något annat sätt än det nu gjort. En så kallad politisk eller diplomatisk lösning, reformer eller förhandlingar, är bara tom och meningslös retorik när det gäller Libyen.
Framför allt måste vi vara nyktra och ärliga om de dilemman inblandningen skapar, inte minst de fullständigt oförutsebara konsekvenser som inte nödvändigtvis blir lyckliga. Sanningsenlighet på den punkten förväntar jag mig inte så länge den danske maratonmästaren i lögn och förvrängningar, Anders Fogh Rasmussen, är generalsekreterare i Nato. Här är alltså en viktig uppgift för medierna, som de sin vana trogen säkert kommer att svika.
Libyen kan påminna om Natos intervention i Kosovo, bara med den viktiga skillnaden att Khaddafi inte är i färd med att begå folkmord på den libyska befolkningen. Folkmord är ett utrotningskrig mot en befolkningsgrupp med bestämda etniska särdrag, men Khaddafi skjuter inte på sina motståndare för att de talar ett annat språk än han, har en annan tro eller andra seder, utan för att de skjuter på honom. Det är fortfarande svårt att avgöra hur stort stöd Khaddafi har i befolkningen, och vilka de är. Vi vet inte heller mycket om rebellerna annat än att de framstår som den goda viljans representanter, men det är inte säkert att de är det.
De senaste tio åren har krigen i Irak och Afghanistan givit oss två bergsäkra recept på hur man inte vinner ett krig. Det har inte givit oss något recept på hur man vinner ett. Jag är av uppfattningen att krig alltid är av ondo, trots att jag inte är pacifist. Det finns krig som kan vara inte bara nödvändiga, utan också rättfärdiga. Det hindrar inte att det alltid kommer att vara en avgrund mellan mål och medel, och den avgrunden tvingas vi stirra ner i om vi vill förbli demokratier, oavsett hur smärtsam, rentav undergrävande för våra mål åsynen av de dödade må vara. Det är en sanning om krigets grymhet som vi måste hålla liv i även om den plågar oss, kanske just för att den plågar oss.
Jag har svårt att genomskåda motiven bakom vårt ingripande i det oljerika Libyen, och jag tror inte att de är uteslutande humanitära. Till helt nyligen var Khaddafi en man som man kunde göra affärer med, och ledarna i väst har förmodligen beslutat sig för att stödja upproret mot honom enbart för att de inte tror att han i längden kan stå emot pressen från rebellerna, och för att de därför vill försäkra sig om de nya makthavarnas välvilja.
Vi kan vara någorlunda säkra på att om ett motsvarande uppror ägde rum i Saudiarabien så skulle ingen av våra ledare få moraliska våndor eller fantisera om humanitära krig utan passivt se på medan tiotusentals massakrerades och hundratusentals drevs på flykt. Förmodligen skulle vi snarast fråga oss om de trängda oljeprinsarna kunde behöva en hjälpande hand.
Det finns inga skäl att hysa några illusioner om väst när det gäller vårt oegennyttiga intresse för demokrati. De första åren på det nya årtusendet har givit rikliga exempel på vår fullständiga skrupelfrihet när det kommer till försvaret av våra egna, alltid lika snäva intressen.
Den dag Khaddafi är borta ska vi också vara det. Invasionerna i Irak och Afghanistan har i tredje världens ögon misskrediterat demokratin och gjort den synonym med inkompetens, korruption och ett överflöd av slumpmässigt, hänsynslöst våld. I Irak och Afghanistan störtade väst regimer som inte stod under tryck från sina egna befolkningar. If you break it you own it, sa Colin Powell med en typisk amerikansk marknadsmetafor som skäl för att invasionsarméerna också blev ockupationsarméer.
I Libyen är det befolkningen själv som slagit sönder vasen, och det är också befolkningen som kommer att dreja en ny. Oss kan de i vilket fall inte ha någon användning för, eftersom våra handlingar de senaste tio åren mest verkar ha varit inspirerade av Paulus brev till romarna (kap 7, vers 19): ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
Det är ju egentligen en sorglig slutsats: västs idéer är bra nog, vi handlar bara inte i överensstämmelse med dem. Till sist är det bara våra vapen man intresserar sig för.
Jo, jag stöder fortfarande vår insats på rebellernas sida. Men jag plågas av tanken på att jag kanske ger mitt stöd till ännu ett samvetslöst krig som förs i något av den västliga egennyttans många falska och hycklande namn, och att jag till sist kommer att ha bidragit till det nya årtusendets tredje katastrof.
Men historien är alltid oförutsebar, och därför bär jag fortfarande på hoppet att rebellerna på segerns dag ska visa sig otacksamma och avslöja att de är rebeller även mot oss.
Övers. från danska: Lars Linder