När en auktoritär regim närmar sig sin slutgiltiga kris sker upplösningen som regel i två steg. Före den verkliga kollapsen inträffar en mystisk bristning: plötsligt inser folk att spelet är över, de är inte längre rädda. Det är inte bara det att regimen förlorar sin legitimitet, utan dess maktutövning uppfattas som en impotent panikreaktion.
Vi känner alla igen den klassiska scenen från tecknade serier: katten kommer fram till ett stup men fortsätter att gå, utan att märka att det inte längre finns någon mark under tassarna; först när den tittar neråt och upptäcker avgrunden börjar den falla. När regimen förlorar sin auktoritet är den som katten ovanför stupet: för att falla behöver den bara påminnas om att titta neråt …
I ”Shahernas shah”, en klassisk berättelse om Khomeinirevolutionen, lokaliserade Ryszard Kapuscinski det exakta ögonblicket för denna bristning: det ägde rum vid ett övergångsställe i Teheran. En enskild demonstrant vägrade att ge vika när en polis skrek åt honom att flytta på sig, vilket fick till följd att den generade polisen bara drog sig undan. På ett par timmar hade hela Teheran hört talas om incidenten, och trots att kravallerna fortsatte i veckor visste alla på något sätt att spelet var över. Är det något liknande som händer nu?
Det finns många versioner av händelserna i Iran. En del ser protesterna som kulmen på den provästliga ”reformrörelsen” enligt samma mönster som de ”orange” revolutionerna i Ukraina, Georgien etc – en sekulär reaktion på Khomeinirevolutionen. De stödjer protesterna som det första steget mot ett nytt liberal-demokratiskt och sekulärt Iran, befriat från muslimsk fundamentalism.
Mot sig har de skeptiker som tror att Ahmadinejad faktiskt vann: han är majoritetens röst medan stödet för Mousavi kommer från medelklassen och dess guldkantade ungdom. Kort sagt: låt oss släppa illusionerna och inse faktum att Ahmadinejad är den president som Iran förtjänar.
Sedan finns de som avfärdar Mousavi som en medlem av det prästerliga etablissemang som bara skiljer sig kosmetiskt från Ahmadinejad: Mousavi vill också fortsätta atomenergiprogrammet, han är emot att erkänna Israel och som premiärminister under kriget mot Irak åtnjöt han fullt stöd från Khomeini.
De sorgligaste av dem alla är slutligen Ahmadinejads anhängare till vänster: det som verkligen står på spel för dem är Irans självständighet. Vi får höra att Ahmadinejad vann för att han stod upp för landets självständighet, avslöjade elitens korruption och använde oljerikedomarna för att höja inkomsterna för den fattiga majoriteten. Detta skulle vara den sanna Ahmadinejad som döljer sig under västmediernas bild av en Förintelseförnekande fanatiker. Vad som enligt detta synsätt pågår i Iran är då en repetition av 1953 års störtande av Mossadeq – en västfinansierad kupp mot den legitima presidenten.
Dessa anhängare bortser inte bara från fakta: det höga valdeltagandet – upp från de vanliga 55 procenten till 85 procent – kan bara förklaras som proteströstning. De gör sig också blinda för en genuin demonstration av folkvilja. Nedlåtande antar de att för de efterblivna iranierna är Ahmedinejad bra nog, eftersom de ännu inte är tillräckligt mogna för att regeras av en sekulär vänster.
Vad som likafullt förenar dessa motstridiga versioner är att de alla tolkar de iranska protesterna i kraftfältet mellan islamistiska hökar och provästliga liberala reformister. Det är därför de har så svårt att placera Mousavi: är han en väststödd reformist som vill ha mer personlig frihet och marknadsekonomi? Eller är han en medlem av det prästerliga etablissemanget vars eventuella seger inte på allvar skulle påverka regimens karaktär? Sådana extrema pendlingar visar att de alla missar protesternas verkliga väsen.
Den gröna färg som Mousavianhängarna adopterat och ropen ”Allah akbar!” som genljuder från Teherans hustak i kvällsmörkret visar klart att demonstranterna ser sin aktivitet som en upprepning av 1979 års Khomeinirevolution: ett återvändande till dess rötter och ett försök att upphäva den korruption som sedan följde. Detta återvändande följer inte bara ett politiskt program, det visar sig också i folkmassornas rörelser: den emfatiska enheten bland människorna, deras allomfattande solidaritet och kreativa självorganisering, det improviserade sättet att artikulera protesterna, den unika blandningen av spontanitet och disciplin, som då tusentals tågade i fullständig tystnad. Vi har att göra med ett äkta folkligt uppror från Khomeini-revolutionens bedragna frihetskämpar.
Det finns ett par avgörande slutsatser att dra av den insikten. För det första är inte Ahmadinejad någon hjälte för fattiga islamister, utan en verkligt korrupt islamofascistisk populist, ett slags iransk Berlusconi vars blandning av clownartat poserande och hänsynslös maktpolitik skapar oro till och med bland majoriteten av ayatollor.
Hans demagogiska fördelning av smulor till de fattiga får inte lura oss: bakom honom står inte bara de repressiva polisorganen och en mycket västinfluerad pr-apparat, utan också en mäktig nyrik klass som är resultatet av regimens korruption (iranska revolutionsgardet är inte en arbetarklassmilis utan ett megaföretag, landets starkaste förmögenhetscentrum).
För det andra bör man göra en tydlig åtskillnad mellan de två huvudkandidater som står mot Ahmadinejad, Mehdi Karoubi och Mousavi. Karoubi är egentligen en reformist, som i grund och botten förespråkar en iransk version av identitetspolitik med löften om förmåner till en rad olika grupper. Mousavi är något helt annat: hans namn står för ett äkta återuppväckande av den folkliga dröm som understödde Khomeinirevolutionen. Denna dröm var kanske en utopi, men ändå en genuin utopi om själva revolutionen.
Det betyder också att 1979 års Khomeinirevolution inte kan reduceras till ett kompromisslöst islamistiskt maktövertagande – den var mycket mer. Det är dags att minnas den otroliga upprymdheten det första året efter revolutionen, med den hisnande explosionen av politisk och social kreativitet, de organiserande experimenten och debatterna bland studenter och vanligt folk.
Själva det faktum att denna explosion måste kvävas visar att Khomeinirevolutionen var en autentisk politisk händelse, en tillfällig öppning som släppte lös oerhörda sociala omvandlingskrafter, ett ögonblick då ”allt verkade möjligt”. Vad som sedan följde var en långsam stängning i och med att islamistetablissemanget övertog den politiska kontrollen. Uttryckt i freudianska termer är dagens proteströrelse ”det förträngdas återkomst” i Khomeinirevolutionen.
Sist men inte minst: det betyder också att det finns en äkta frigörande potential i islam. För att hitta en ”god” islam behöver man inte gå tillbaka till 900-talet – vi har den just här, rakt framför våra ögon.
Framtiden är osäker – med all sannolikhet kommer makthavarna att hejda den folkliga explosionen, och katten kommer inte att falla ner i avgrunden, utan återvinna fotfästet. Likväl kommer det inte längre att vara samma regim, utan bara ett korrumperat, auktoritärt styre bland andra.
Oavsett utgången är det livsviktigt att komma ihåg att vi just nu bevittnar en storslagen emancipatorisk händelse som inte passar in i ramen för striden mellan provästliga liberaler och antivästliga fundamentalister. Om vår cyniska pragmatism får oss att tappa förmågan att känna igen denna emancipatoriska dimension, går vi i väst i själva verket in i en postdemokratisk era, där vi gör oss redo för våra egna Ahmadinejad.
Italienare vet redan hans namn: Berlusconi. Andra står i kö.
Övers. från engelska: Sverker Lenas