Det är lätt att dela Maciej Zarembas upprördhet över de brister han sett i den svenska skolan, även om jag tycker att han får usla lärare att framstå som huvudförklaringen till skolans problem. Det är med viss ironi jag då noterar att han blir en ny Alva Myrdal, som inte trodde att skolan skulle kunna bli bra förrän de gamla lärarna försvunnit. Medan en skolkritiker som Gunnar Ohrlander utmanade med bitande sarkasmer, bärs Zarembas artiklar upp av vrede. Så läser jag Sven-Eric Liedmans artikel och närmast bedövas av hans uppenbara insikter. Vi är kanske inte sämst i världen när det kommer till kritan. Och då är jag tacksam för att min tid som skolminister ligger mer än tjugo år tillbaka i tiden. Jag kan ta till mig både Zaremba och Liedman utan att avkrävas några beslut om åtgärder som ska lösa alla problem senast i morgon. Jag kan uttrycka några tankar och uppfattningar utan anspråk på att täcka helheter. Jag kan nöja mig med att göra några nedslag, redovisa uppfattningar på ett begränsat antal punkter.
När jag tillträdde som skolminister på hösten 1982 pågick en intensiv kunskapsdebatt, och bland det första som Palmeregeringen gjorde var att genomföra en serie konferenser runt om i landet med Utslagningen i grundskolan som tema. Erfarenheterna därifrån ledde sedan till en betydande förstärkning av svenskämnet, ökad fokusering på matematikundervisningen och satsningar på kultur på skilda sätt. En särskild utgivning av litterära klassiker för skolbruk är ett annat exempel på insatser. Den senare innebar inte ett tillrättaläggande av texter utan publicering av böcker som förlagen av ekonomiska skäl inte längre gav ut i nya upplagor.
Den amerikanske massmedieforskaren Neil Postman hjälpte mig att avstå från farliga förenklingar av problemen. Hans bok ”Den förlorade barndomen” (1984) vidgade perspektivet med sin tes att barndomen inte fanns under medeltiden utan kom först med boktryckarkonsten. Det var den som gav vuxna möjlighet att ha hemligheter för barnen. Den nya mediatekniken – främst televisionen – hade nu avskaffat barndomen på nytt. Barn ser alla program och när de börjar skolan har de fått fler intryck och kunskaper än tidigare generationer. Samhällets svarta sidor, våld, förtryck, krig, fattigdom, kan inte undanhållas dem. Men, det är Postmans poäng, deras kunskaper saknar struktur och sammanhang utan är splittrade och ofta obegripliga. Tv-mediet, inte minst det kommersiella, har därtill behov av att hålla sina tittare kvar och för den skull måste man ungefär var tionde minut skicka ut kraftiga stimuli som skärper uppmärksamheten och intresset. Lärarna försöker möta denna utmaning genom att tillägna sig tv-mediets dramaturgi, det vill säga genom att i ett ständigt stegrande tempo sända signaler som ska hålla elevernas intresse uppe. Och inga lärare klarar att uppträda live som vore de redigerade tv-program. Märk väl – Postman begärde inte att tv borde eller kunde ändras, det han hävdade var att skolan måste få vara skola. Var sak har sin plats och sin tid.
Och han formulerar en insikt som elever och deras föräldrar borde ta till sig – civilisationens förutsättning, säger han, är att man inte får störa andra även om man själv är uttråkad.
Ställ högre krav på föräldrarna. Det är en slutsats man kan dra av Postmans resonemang. Det är också föräldrarna som avgör om deras barns lärare ska respekteras för sin yrkeskunskap och för den uppgift de utför. Lärarnas prestige avgörs inte av deras lön – utan av det värde som omgivningen tillmäter deras uppgift. Även om man inte sätter det redovisade samhällsperspektivet, utan de enskilda elevernas intressen främst måste man låta skolans krav gå före andra personliga. Föräldrar måste till exempel förstå att deras barn inte kan ta ledigt från skolan hur som helst.
Men det är inte alldeles enkelt att hävda skolans företräde i en tid när det kraftfullaste slagordet under snart fyrtio år har varit: ”satsa på dig själv!” Det har ju en negativ variant, ”Bry dig inte om andra!” Och det har fått förfärande konsekvenser för det arbetande kollektiv som skolan faktiskt är. Att många pedagoger och allmänt vänstersinnade genom att hävda vikten av en individualiserad undervisning i realiteten förstärkt ”Satsa på dig själv”-budskapet har de nog aldrig insett. Katederundervisningen, som har sina förtjänster, blir bara möjlig om skolklassen erkänns som en grupp, ett kollektiv. Och man måste avstå från talet om det passiva lyssnandets risker – lyssnandet är en aktiv, inte en passiv handling. Den enskilde elevens valfrihet har begränsningar i skolan om inte läraren ska komma att ses som bodknodden vars uppdrag är att leverera beställda varor.
Föreställningen att begåvade presterar mer och bättre om de förs samman med andra begåvade i elitklasser bör vidare ifrågasättas. Vad händer om man i en grupp på hundra väljer ut de tio mest begåvade och sätter dem i en elitgrupp? Tre eller fyra av dem kommer att bli sämre än de sex eller sju andra, och mycket talar för att det alltid är samma tre eller fyra som är sämst. Är det bra för dem, som ju tillhör de tio bästa av hundra, att ständigt få veta att de inte räcker till? Fundera över idrotten – hur många begåvade unga fotbollsspelare ger upp sitt spelande därför att de plockats in i ett elitlag där de alltid får sitta på bänken? De skulle kanske ha fortsatt om de fått vara kvar i sitt gamla lag? Minns vad Julius Caesar sa om att vara den andre i Rom.
Att nyliberalernas övergripande politiska mål – valfrihet – får icke avsedda konsekvenser har i vår visat sig när det gäller val till yrkesutbildningar. Ömkande dem som har svårt för teoretiska studier har Jan Björklund sett till att de som söker sig dit ska slippa sådana ämnen – de behöver inte de kunskaperna i sitt framtida yrkesarbete. När det då visar sig att yrkesutbildningarna inte meriterar för tillträde till högskolor och universitet, minskar antalet sökande dramatiskt, på vissa håll med mer än en tredjedel. Varför skulle de som yrkesutbildar sig avstå från sin valfrihet framöver? Alltså underkastar de sig en ännu starkare teoretisk utbildning som inte ger dem yrkeskompetens. Nog är väl detta ett magnifikt självmål?
Den för sitt syfte effektivaste utbildning vi har i Sverige torde vara den militära. Som modell för ungdomsskolan har den dock en avgörande svaghet – den syftar nämligen inte till att locka fram de bästa utan tvärtom till att plocka bort dem som inte duger. Man börjar med att sortera bort dem som inte duger alls – kronvraken, och sedan gallras de olämpliga bort på varje nivå. Och olämpliga är inte bara de som har svårt att lära utan också de som inte har psykisk kraft att stå emot soldatlivets prövningar. Har man tur får man till sist kvar en lysande general och överbefälhavare för en duglig armé. Ungdomsskolans uppgift är emellertid inte att skapa en framstående kunskapsarmé utan att ge åt alla sina elever kunskaper och färdigheter som de kan ha nytta och glädje av i sina vuxna liv. Tidigare var det i den svenska krigsmakten vanligt att de som sorterats ut på lägre nivåer pensionerades vid femtio års ålder, ofta med majorstitel som avsked. Skälet till pensioneringen var att de inte platsade på högre befälsnivåer och inte längre hade tillräcklig fysisk ork. Arméns behov var det som avgjorde. Skolan måste ge sina elever chans att forma sina liv utan att vara redskap för andra intressen och behov.
Skolan far illa och skolpolitiken omöjliggörs när den som nu blir en blockskiljande fråga, som för de olika partierna ska ges en egen profil. Skolan behöver för att kunna utvecklas få arbetsro och omfattas av ett brett medborgerligt stöd. Jag talar inte för det som kallas borgfred, att stridsfrågor förs åt sidan, utan för en omfattande genomgång av fler frågor än de som aktualiseras i aldrig så vederhäftiga kunskapsmätningar. Tiden borde vara mogen för regeringen att tillsätta en ny skolkommission vars uppdrag är att lägga förslag till en framtida skolpolitik. Den bör få några år på sig och som ledamöter bör utöver företrädare för riksdagspartierna också finnas de som har en professionell bas i skolan och utbildningsväsendet. Lärare, lärarutbildare, forskare hör till den gruppen, liksom föräldrar och elever och företrädare för arbets- och näringsliv.
Kommissionens uppgift skulle vara att föreslå mål för skolan på skilda nivåer, inte bara för de enskilda eleverna utan också för samhället som helhet, det vill säga att formulera vad jag kallar en skolsyn. En sådan kan tjäna som ett slags bas, en teoretisk grund för skolpolitiken. Skolan har nämligen en samhällsuppgift som förklarar varför också en barnlös sjuttiofemåring har rätt – och skyldighet – att engagera sig för skolan. Den uppgiften är att tillse att också det som den barnlöse utfört i sitt liv tas till vara och vidareförs, skolans samhällsuppgift är med andra ord att tillse att det samlade livsarvet inte förfuskas.
Många gånger när jag framfört synpunkter på en bredare och djupare syn på skolan och dess uppgift har jag mötts av invändningen att det inte är realistiskt. Jag har kritiserats med samma ord med vilka läroplanen brukar beskrivas – det där är bara poesi, håll dig till realiteter. Min replik har alltid varit en fråga till mina kritiker: Vad är det för fel på poesi? Poesin, när den är som bäst, är koncentrerad och strukturerad, rensad från ovidkommande tankegods, och den öppnar för sökande längs nya stigar. Den prosa som gärna odlas i inte minst politiska dokument är ofta snabbt nedskriven, ibland slarvigt uppbyggd och språkligt oklar och, vilket är allvarligast, syftande till övertalning och för den skull utformad med ord och begrepp som mera kamouflerar än blottlägger. Var inte rädd för poesi i politiska texter!
En företrädare för ett av de största privatskoleföretagen beskriver skolan som en ”lågriskbransch”. Han skulle ha rätt om skolan vore en företeelse på en varumarknad. Men den är till hundra procent skattefinansierad och därmed i praktiken riskfri för entreprenören. Skattekollektivet kan ju inte gå i konkurs. Men om man vidgar perspektivet inser man att skolan tvärtom är en av de mest utpräglade högriskverksamheterna som finns. Misslyckas den räcker det inte med att aktieägare eller skattebetalare förlorar sina investerade slantar, misslyckandet drabbar livslångt de elever som har gått i den skolan.
Dags för en skolkommission!