Jag är en av alla i Sverige som i denna tid, vintern 2012–13, är inskrivna på Arbetsförmedlingen, i ”Jobb- och utvecklingsgarantin”, som är fasen precis före det beryktade ”Fas 3”. Utbränd och nyopererad i magen blev jag utförsäkrad och tvingad hit.
Jag är alls inte arbetslös, men dock tämligen inkomstlös och därför hamnade jag här.
Min väg hit har varit lång och slingrig. Och har tidvis inneburit lidande och många tvivel på mitt människovärde, mitt konstnärskap och min förmåga att räcka till.
Men nu är jag likt förbannat här. På väg in i kylan. Här upplever jag att jag inte längre är en människa med ett liv att förvalta. Här är jag en siffra som det är bråttom att sudda ut.
Bråttom därför att statistiken är valfläsk åt politiska partier. Man osynliggör sjuka i statistiken genom att kalla dem arbetslösa, så ”minskar” sjuktalen. Sen osynliggör man samma arbetslösa i statistiken genom att tvinga dem till arbeten de inte är friska nog att utföra, så ”minskar” arbetslösheten.
På Arbetsförmedlingen hade jag en vänlig kvinna till handläggare som lärt känna mig. Vi hade en plan. Men henne ska jag säga adjö till nu. Det får inte bli för personligt när man ska få folk att ge upp sina drömmar.
Nu ska jag alltså bli kallad till nya handläggare med mycket hårda direktiv uppifrån. De i sin tur kommer att ta hjälp av ”kompletterande aktörer” för att sätta blåslampa i röven på alla oss som inte passar in.
Jag tänker lyssna, iaktta, notera och ge mitt vittnesmål här inifrån.
Kallad
Nu är jag kallad. Med klump i magen och skamsvid bakom ögonen har jag hatat varje gång posten ramlat in senaste veckorna. Närmat mig högen av vita kuvert med bävan. Pustat ut lite varje dag som inte kuvertet med den blåa droppen låg där.
Men nu har det alltså kommit. Tonen i brevet är hotfull. Det står att jag är skyldig att infinna mig på angiven tid för överlämningsmöte. De som skriver dessa brev, i samhällets tjänst, borde fundera på formuleringarna. De vet ju inte hur det ser ut runt mottagaren. Överlämning? Vem är jag inför detta ord? En siffra som ska justeras?
Jag är ju fortfarande jag. Ingen kan ta ifrån mig den jag valt att vara. Den mitt liv har format mig till. Mina händers färdigheter. Allt ljus som sipprat in i mina ögon. All klarhet som strålat ut. Alla blickar jag mött, alla munnar som pratat. Alla mina sånger finns. Allt arbete jag lagt ner för att nå mina mål. All förtvivlan jag tröstat. All kraft jag tagit vara på. Att jag gjort det möjligt för mig själv att bli den jag vill vara. All ömhet jag känt. All trofasthet. Alla trumskinn jag bankat gropar i. Alla mikrofoner mina läppar färgat röda. Alla knogar jag slagit sönder mot pukornas sargar. Alla vita scenkostymer jag stänkt ner med mitt blod. Alla ostämda gitarrer jag lyckats stämma. Alla strängar jag spelat av. Alla gånger jag satte fingret på fel. Allt det här som är jag.
En ödesmättad ton har tagit sig in i mig. Den spelar inne i djupet av mig. Jag vaknar ofta för tidigt, innan jag hunnit sova klart. Det är som om volymen stiger om natten. Till slut väcks jag av dånet.
De tror att det finns parasiter bland oss. De misstänker att jag inte gör rätt för mig.
Vad är rätt för mig? Arbetet och tjockleken på plånboken är det människan identifierar sig med. Jag ser att alla springer. Tokspringer. Inte så där småspringer efter bussen, utan rusar i ett hysteriskt tempo. Kors och tvärs. Mellan möten och åtaganden. Suckande och pustande under otillräcklighetsbördan. Det är mycket nu. Agendorna är fulla. Mobilerna blippar. Det är väl ren överlevnadsinstinkt. Tidens anda flåsar oss i nacken. Det gäller att ordna det för sig. Sopa på egna trappan. Se till så att hundarna inte kissar på dig. Att pensionen är tryggad.
Nu är jag frisk och ska således tas i anspråk. Vi får se hur det går.
Överlämningen
Hon såg mig inte i ögonen när jag kom in. Jag såg med mina sotade ögon två kvinnor framför mig. En liten kvinna som bläddrade med en bunt vita papper. Hennes blick flackade mellan mig, den andra kvinnan och pappren. Jag såg i djupet av hennes blick att hon tycker om mig. Att hon är ledsen för att vi nu måste säga adjö. Hon kommer inte att få följa mig mer.
Jag lutade mig tillbaka, lade benet med mina sönderrivna nylonstrumpor över det andra, pillade lite med säkerhetsnålarna som hjälpligt höll ihop hålen i strumporna. Kände tyngden från de kolossala skotskrutiga punkkängorna. Detta som är min stil, min kraft. Som jag verkligen behöver just nu.
– Jag kände inte igen dig, sa den lilla snälla.
Den andra kvinnan kröp ihop, ringlade svansen bakom sig, stängde ögonen till hälften, väntade, förberedde sig inför språnget. Efter att inte ha fått något gensvar från mig så reste sig till slut den snälla och sträckte fram handen. ”Lycka till då …” Jag tog hennes hand. Sa tack. Tack för allt, ungefär. Jag vet att hon hade försökt förhindra detta. Hennes lilla rygg försvann ut genom dörren. Jag var överlämnad.
Den andra kvinnan vände sig nu mot mig med ett flin. Läpparna rörde sig. Som om hon satt i gång en liten bandspelare någonstans i sitt inre. Hon rapade ur sig allt det hon instruerats att säga. Enligt gällande regeringsbeslut. Nu har du inga rättigheter längre. Nu har du bara skyldigheter. Vi tar ingen hänsyn till din tidigare yrkesverksamhet som kulturarbetare. Till ditt musiker- och kompositörsyrke.
Hon såg på mig. Jag insåg att min konstnärliga gärning inte är värd någonting här. Det jag verkligen kan och kan ge. Hon fortsatte. Det är ingen liten blåslampa vi sätter i röven på dig. Det är en gigantisk svetslåga som kommer att bränna ut dig inifrån. Inget kommer att finnas kvar av dig när vi är färdiga, var så säker.
Medan hon talade fäste hon blicken någonstans på golvet framför sina skor. Nu lyfte hon ansiktet och mötte min blick. Drog flinet över sig som skydd när hon såg svärtan i mina ögon.
– Jag har ett bildspel här.
Hon vred sin dator så jag kunde se skärmen, där de staplade meningarna visade sig. Nu blev hon med ens blaserad och oengagerad, pekade på det som stod och kommenterade det mekaniskt. Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.
– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.
Kraften, värdigheten, människovarandet rann ur mig.
Jag reste mig och sa att jag måste gå. Hon såg nöjd ut, räckte över bunten med papper. Jag fick en ny besökstid. För att komma och signera den nya handlingsplanen. Jag stod vid dörren och såg henne räcka fram hårdhandsken. Jag tog den inte. Kände avtrycken mina steg gjorde mot asfalten.
Andra mötet
Nu var de två kvinnor. Jag kände mig direkt i underläge. I dag körde jag osminkat. Förra gången hade hon antytt att jag kanske kunde söka lyckan som fotomodell, med tanke på min fina sminkning. Drev hon med mig? Gjorde hon narr av mig och mitt nogsamma nedsvärtande och accentuerande av ögonen?
Jag satte mig på en stol med ordentligt avstånd till de två kvinnorna. Jag tog fram anteckningsblocket. Satte upp foten på ena knät så att jag fick stöd att skriva. De ville ha två underskrifter. Den ena ett samtyckande till att de får behandla mina personuppgifter i sin databas, den andra ett papper till ”kompletterande aktör” om att handlingsplanen avser aktivitet på heltid. Men, sa jag. Jag är ju sjukskriven på halvtid.
Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar!
Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste:
– Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig.
Det avgjorde saken.
Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné. På hotellet i Göteborg, morgonen efter vår sista spelning, kom ett mejl med ännu en kallelse. Ruset från kvällen före hade inte ens hunnit ur kroppen när jag brutalt slungades in i den verklighet jag nu står inför.
En kallelse till Exeguo. Så kan vi kalla det företag, den ”kompletterande aktör” som Arbetsförmedlingen nu hänvisar mig till. Det är ett led i den nya arbetsmarknadspolitiken i vårt land. Privata företag har anlitats, för dyra pengar, för att ta i med hårdhandskarna med alla slashasar som de vanliga arbetsförmedlarna inte lyckas sparka i gång. Enligt deras hemsida är företagets huvudmål ”att hjälpa människor att förverkliga sin potential”. Låter fint … I morgon går jag dit.
Välkomstmötet
Det var vackert och julstämning på den smala gatan mitt i Stockholms city. Snö och 17 minusgrader med ordentligt bit i kinderna. Väl fyra våningar upp hade jag först lite svårt att avläsa stämningen i den ovana situationen.
Ett grått kontorslandskap. En reception med en strikt klädd kvinna framför en dator. Ett litet väntrum med en liten sliten brun soffa. En billig kaffemaskin. Fullt med människor överallt. Vid datorer. På språng över golvet i olika riktningar. Stökig, rörig, ofokuserad stämning.
Jag fick fråga. Receptionisten pekade på en dörr där det stod ”Jobbrummet”. När jag kom in satt redan några där. Det var blandat kvinnor och män. Mest äldre men även några unga. De flesta såg slitna och ledsna ut. Jag hittade en stol långt bak. Lade ifrån mig kappan och tog fram mitt anteckningsblock. Tryckt tyst stämning. Det kom in nya hela tiden. Är detta nu samhällets losers? Förlorare eller inte, men helt klart de mest utsatta i samhället. De fattiga. De vilsegångna, som inte hittat sin plats i livet.
I det större rummet utanför, bakom stora glasrutor, sitter arbetssökande vid datorer. Sammanbitna, lite uppgivna ansikten. I vårt rum en känsla av oro. Eller är det bara i mig? Säkert 90 procent av alla här inne är utlandsfödda. På en skrivtavla framför oss står: Välkomna!
Det blir fullt till sista stol. En piggögd kvinna hälsar oss välkomna och berättar om företaget. Den tårdrypande historien om grundaren, vars far var skadad i andra världskriget och satt i rullstol. Hur samhället nekade honom utbildning. Hur han ändå tog sig fram genom att hjälpa andra, så att de i gengäld hjälpte honom. Så startade hans dotter verksamheten med ledstjärnan att hjälpa folk. Nu sitter hon i Australien, som vd för ett företag som expanderar i hela världen i takt med att allt fler blir arbetslösa.
Kvinnan låter oss veta att alla kan. Att alla har möjlighet att få göra det de brinner för. Deras mål här på Exeguo är att hjälpa så många som möjligt. Hjälpa andra att nå sin potential i långsiktiga mål. Hon berättade att här kommer vi att få var sin ”jobbcoach”.
Vi får veta att de första sex veckorna ska vi gå på ”seminarium” varje dag. Vi får inte veta vad seminarierna går ut på. Schema skall vi få sedan. Samtidigt ska vi lägga upp vår individuella plan med vår coach. Vi får inte veta när vi får träffa vår coach. Vi uppmanas att tänka ut vad vi vill (med våra liv).
– Det blir kickstart redan i morgon! deklarerar hon stolt.
Hon talar påklistrat pedagogiskt. Ler mot alla trumpna ansikten. Låtsas som om det här var det naturligaste i världen. Låtsas som om vi valt att sitta här för att ta emot hennes hjälp. Alla i gruppen är tysta.
När hon har pratat klart får vi stå i kö fram till henne för att få våra namn avprickade. Få vårt schema och vår tid till vår coach. Vuxna människor med böjda huvuden på rad. Hennes leende, som ett stelt sår mitt i ansiktet, får inga leenden tillbaks.
Jag ser små myror till personal som slickat i sig en historia om någon som blev rik på andras olycka. En sådan historia passar vår privatiseringsvänliga tid bra. Och de som arbetar på golvet här har till uppgift att skapa den slavliknande underklass som de rika vill se. En avgrund mellan människorna i vår grupp och kvinnan i Australien.
Första seminariet
Denna min första schemalagda dag kliver jag åter in från en snöupplyst gata och möts av gråskalor. Vi står igen och trampar undrande vid kaffemaskinen eftersom det inte heller i dag framgår vart vi ska. Jag avstår kaffe men står kvar och hör två män som står och pratar. De är tydligen bekanta och har stött på varandra här.
– Jaha, så du är också arbetslös, säger den ene.
Han ser tuff och lite arg ut. Jag anar ett upproriskt ljus i djupet av hans blick som jag kan spegla mig i.
Minuterna går och snart får vi veta att vi ska in i rummet bredvid Jobbrummet. Ett lika litet och slitet rum det, fast nu står stolarna i en ring runt väggarna. Golvet gapar tomt i mitten. På skrivtavlan står: ”Identifiera färdigheter”.
Stämningen är återigen tyst och tryckt. Kunde man se ångest vore luften i rummet tjock av den. Det blir fullt igen. Vi väntar. Nu när vi sitter i ring är vi sårbarare. Det känns obekvämt. Vill kunna gömma mig. Nu tvingas jag visa mitt ansikte för alla.
Dagens coach kommer instudsande. Lite lik en skalbagge. Hon tar nog priset i tjattrig hurtighet.
– Ja, som ni ser tänkte jag vi ska sitta i en ring i dag. Så vi kan se varandra!
Hon får inget svar. De flesta sitter bakåtlutade och tittar i golvet. Kikar på henne under lugg. Hennes stela leende som ett fastklistrat snitt från öra till öra. Hon spärrar upp ögonen och böjer sig fram för att komma i samma nivå som oss, skjuter fram huvudet.
– Nu ska ni få gissa min bakgrund! Hon ser enormt nöjd och road ut. Vad tror ni att jag har jobbat med förut?!
Tystnad. Alla skruvar på sig. Socionom. Föreslår någon. Psykolog. Säger en annan.
– Hahaha! Hon slår sig på knäna. Det var inte illa! Oj oj oj, tjusigt värre!
Hon njuter uppenbart av uppmärksamheten och sträcker på sig.
– Fler förslag?!
Jag gör ett försök att krypa ur mitt skinn. Antecknar frenetiskt för att slippa delta.
– Nä, faktum är att jag har jobbat med lite av varje … Och så radar hon upp några olika yrken. Å så gillar jag att baka! Å så gillar jag att träna! Å det är så bra, förstår ni, för då kan jag proppa i mig allt sött och gott som jag bakar och sedan så tränar jag bort det så kan jag börja käka igen … Å det är ju härligt så här i jultider – i går så skulle jag baka saffranskolor men de blev lite väl kladdiga, det kanske förresten är någon här som kan tipsa mig om hur man får till det med saffranskola?!
Alla stirrar på henne.
– Tycker ni om musik?
Kompakt tystnad.
– Ja, jag hoppas ju på att ni ska få ut så mycket som möjligt av er tid här men man kan ju inte få allt. Tänk er en påse med smågodis. Tycker ni om smågodis? Då kanske man får smaka på två, tre stycken av godisbitarna och så kanske det ligger kvar en massa andra bitar som man inte får smaka på själv men som då de andra får och då är det ju fint om man kan glädjas åt det andra får … Ja! Några frågor? Ja! Nu skall vi gå vidare med dagens uppgift. Identifiera era färdigheter. Vi ska arbeta i små grupper. Jag delar in er tre och tre. Så får ni intervjua varandra om vad ni heter och vad det bästa respektive det sämsta som kan hända er här, är. Sedan får ni presentera varandra. Ni får tio minuter. Några frågor?
Hennes tonfall är som om hon pratar med en barngrupp. Jag känner att jag inte vill delta. Men jag har bestämt mig för att åka med i det som händer. Så jag säger ingenting ännu.
Jag hamnar i samma grupp som mannen med ljuset i blicken. Vi tittar på varandra. Han säger snabbt:
– Jag vägrar delta i det här!
– Ja eller hur! säger jag.
Så pratar vi. Det visar sig att vi har samma upplevelse av situationen. Vi gör inte hennes uppgift. Vi pratar i stället lite om hur vi hamnat här. Det visar sig att både mannen och jag har haft samma väg in. Typ direkt från operationsbordet. Kvinnan i gruppen blev arbetslös i våras och måste ha avancerat snabbt i fasorna. Vi hinner prata om panik och politik och jag känner en enorm lättnad över att vi är fler.
Baggmyran avbryter grupperna och uppmanar första gruppen att presentera varandra. De ser lätt panikslagna ut. Tittar hjälplöst på varandra. Hon uppmanar den äldre mannen i mitten att presentera den unge mannen vid sin sida. Han slår ut med händerna, säger på knackig svenska något om att han inte vet vad han heter.
– Va? pressar baggmyran. Men har ni inte förstått uppgiften?
Hennes ton hårdnar och blicken på den stackars mannen är skarp och lysten.
– Vad heter han? Vad heter han?
Den äldre mannen vrider sig plågat och svarar lågt på dålig svenska.
– Jag vet inte. Jag förstod inte … Men han kommer från Eritrea …
Coachen tar ett djupt andetag och ska just tillrättavisa mannen igen, när jag hör min egen röst hög och klar fylla luften i rummet.
Jag sågar henne fullständigt. Jag är styrkt av kamraterna som står bakom mig. Jag måste föra talan, jag som kan. Ingen av oss är här frivilligt. Vi har barn att försörja och har inget val. Ingen av oss har bett att bli ihopklumpade som hjon för henne att köra med. Vi vill inte höra på hennes trams. Hon har ingen rätt att förnedra andra inför främlingar. Hon stjäl vår tid. Hennes jävla seminarium är på en så låg nivå att det är skamligt. Mannen med det upproriska ljuset stämmer in. Han är mycket arg. Många i ringen sitter och nickar. Ler lättat mot oss. Fler stämmer in och hela hennes upplägg faller krossat till marken.
Hon pressas att erkänna att de tjänar pengar per individ de klämmer in. Men hon kan inte svara på hur många procent de hjälper till arbete.
Tiden är ute och strax före uppbrottet frågar en kvinna om dagarna runt jul och nyår. Enligt schemat är vi bara lediga de tre röda dagarna i jul och de två i nyår. Hon ville kunna göra något med familjen i mellandagarna.
– Daglig närvaro gäller! blir svaret.
Fler seminarier
Det var inte så många som kom dagen efter det seminariet. Inte jag heller. Någon av dem som ändå var där, fick jag berättat, försökte fortsätta på den tråden att inte vilja bli behandlade i klump, eftersom alla har olika behov. Men verksamheten fortsätter så klart. Myrorna regerar.
När jag kommer tillbaka några dagar senare är stämningen lugnare. Men kamraterna som stod bakom mig är inte här längre, så jag håller tyst. Inrättar mig i ledet. Men deltar ändå inte. Sitter bara på min stol, insvept i en osynlig skyddande mantel och säger ingenting. Antecknar som vanligt. Tittar inte någon i ögonen. Noterar det som sägs och händer i rummet.
Först ett seminarium om ”Målbilder”. En ny coach tar till orda, vill tipsa om sitt eget sätt att månads/veckoplanera – fast han inleder med att fråga hur det går med julklappsinköpen. Varpå någon snabbt svarar att för arbetssökande finns inte så mycket pengar för sånt.
– Hehe … Nej, just det, svarar han.
Vi får sedan veta att han strukturerar sin tillvaro genom att skriva upp veckans dagar och sedan så skriver han upp för varje dag det han har för avsikt att göra den dagen och vad målet med den dagen är. Han ger oss en stencil enligt samma princip, som vi kan fylla i själva. Han relaterar hela tiden till sig själv. Kanske för att få oss att känna oss som en-sån-som-han. En som har ”lyckats”. Kanske han vill få oss att tänka att om han har lyckats få det här fina jobbet på det sättet, så kan vi också nå dit. Slutligen uppmanar han oss att göra en större målbild längre fram. Typ att ha kontaktat 250 företag på sex månader. Det blir ungefär två företag om dagen.
Nästa seminarium har temat ”Feedback”. Det är baggmyran igen. Hon går en lång ”pedagogisk” omväg för att även hon förmedla sina egna knep till oss. Det handlar om att klappa sig själv och andra på axeln. Hon vill att vi ska formulera våra egna positiva sidor. Formulera när feedback är som bäst. Hon vill att vi ska jobba två och två. Jag hamnar med en kvinna från Somalia som inte har förstått vad coachen sagt eller vill. Jag får ägna vår stund åt att försöka förklara för henne vad ordet feedback betyder. Hon ler mycket vackert.
Jag tyckte det var skönt att få tala med henne i stället för att göra uppgiften. Jag vill ändå inte delta i det här. Jag kan inte uppfatta vad det här har med vårt ”jobbsökande” att göra. Återigen stjäl hon vår tid med trams. Men jag säger ingenting i dag heller.
Jag ser att alla andra omkring mig går in i uppgiften. Så jag skriver om mig själv: Skaparkraft, hängiven, lojal, musikalisk, rebellisk, fantasifull, ansvarsfull, noggrann.
Fall från hög höjd
Går med tunga steg in till ännu ett ”seminarium”. Krymper inför det här nu. Bilden av mig själv suddas ut. Jag hade just släppt en skiva. Jag hade just avslutat en lång, kreddig festivalturné. Stått på de stora scenerna och tagit emot folkets jubel. Skrivit autografer och fått fina fanbrev. Gett mängder av intervjuer. Jag var till och med tillfrågad om jag kunde tänka mig att vara med i Melodifestivalen i år.
Jag befann mig himmelskt högt upp, lyft till dessa höjder av människor som berörts och styrkts av min musik och mina ord. Så fallet blev långt, djupt och chockartat.
Nu ligger trummorna undanpackade långt in i garderobens mörker. Gitarrerna vilar tysta och ostämda i sina fodral. Min konstnärliga kraft rinner ur mig. Väggarna tätnar. Rummet blir mindre och mindre.
Jag minns läkaren som sa att jag borde ha slutat med musik för länge sedan. Hon sa att det var den som gjorde mig sjuk.
Sanningen är att när jag var allvarligt sjuk så var det samhället som svek, det fanns ingen behandling eller rehab att få. Då var det just musiken som räddade mig tillbaks till livet.
Ja, jag var för sjuk för att arbeta men gjorde det ändå. Jag drev mina musikaliska projekt framåt från sjukbädden. För att överleva själsligt och av politiska skäl. Men nu vill de ta ifrån mig det igen. Just som jag har fått krafterna tillbaka. Yrkesbreddning kallas det. Mörkret faller runt mig.
I dag står det ”Intervju” på dagordningen. Coachen har heta tips om hur hon brukar göra när hon ska gå på anställningsintervju. Vi får nya stenciler med frågor som vi ska svara på och fylla i. Det här är som ett lotteri. Här sitter vi femton människor och har fått varsin lott. Kanske kommer en eller två av oss att dra vinstlott. Men de flesta kommer att gå härifrån med krossade förhoppningar. Coachen står och försöker lura i oss att om vi bara läser på om företagen, förbereder egna frågor och tränar på egna svar så är saken klar.
Men hon vet ju att jobben som vi vill ha inte finns. Hon vet att de flesta av oss snart går in i Fas 3.
Praktikanter
Måndag igen. Sista veckan före jul. Reste mig i morse ur något som skulle kunna vara askan efter mina egna brända ben och halkade hit på isiga trottoarer.
Nytt ”seminarium” om ”Målbilder”. Tittar inte längre på rummet när jag kommer in. Bara går rakt fram. Kopplar på tunnelseende. Hälsar inte på någon av myrorna. Hittar bara en stol och räknar minuter.
Coachen kommer in och frågar hur vi mår. Om vi klarat oss från vinterkräksjukan och förkylningar. Jag tycker det är märkligt att fråga en hel grupp om hur den mår. Skulle vi komma med något sorts kollektivt svar eller? Det visar bara återigen deras syn på oss. En klump stackare som ska slussas vidare i utförsbacken.
Sedan pratar han på igen om hur bra han tycker att det är att veckoplanera. Och han undrar om vi haft nytta av målplaneringen vi gjorde för en vecka sedan. Samma sak ska ske i dag. Återigen får vi fylla i lappar om vad vi ämnar fylla dagarna denna vecka med. Sen går han runt och småpratar lite med var och en. När han kommer till mig och frågar om jag satt upp några mål med min vecka, snoppar jag av honom med orden att jag klarar mig själv. Ger honom nog en svart blick för han går snabbt vidare.
När vi skrivit undrar han om vi har några frågor. Det uppstår en diskussion om praktikplatser. Det är en kvinna som frågar hur det fungerar med praktik, hur länge man går och vilka möjligheter man har att få en anställning efteråt.
Coachen svarar lite undanglidande att det varierar och det märks att det kanske är en öm tå. Fler människor blandar sig i samtalet och stämningen blir ganska hetsig när flera stycken i gruppen vittnar om hur de som arbetslösa har blivit utnyttjade av arbetsgivare. De berättar att många arbetsgivare har satt i system att ta en person på praktik i tre månader, när hen sedan önskar anställning med avtalsenlig lön och gängse arbetsvillkor, så får hen gå, varpå arbetsgivaren tar sig en ny praktikant från arbetsförmedlingen som får göra arbetet i tre månader och så vidare.
På så sätt skaffar sig arbetsgivarna mycket billig arbetskraft och arbetsförmedlingen ser mellan fingrarna och låter det ske (för att det då i statistiken ser ut som om de fått ut många i jobb).
Vår coach är märkbart störd av diskussionen. Han bedyrar om och om igen att här på Exeguo ska vi se till att det minsann inte blir några negativa praktiker, att det är därför vi skall komma överens med våra individuella coacher och se till att det blir rätt.
Hur ska han göra det? Se till? Det är ju bara tomt prat. Han ljuger oss rakt i ansiktet. Jag misstänker att det är precis tvärt om. Antagligen kommer de flesta som sitter i det här rummet hamna i precis just den ovan nämnda situationen.
Snart jul
Nu måste jag snart bli påmind om vem jag är. Jag har gett mitt blod och mitt liv till musiken. Men min konstnärliga och mänskliga självaktning äts upp av samhällskäftarna nu. Här är det ingen som ser. Här kryllar myror av stål. Tjänar pengar på andras utsatthet. Arbetslöshet. En situation av att inte ha ett arbete att gå till. Att inte tillhöra ett sammanhang. Att inte behövas. Att inte bli insläppt i värmen och få göra en insats. Att inte få lön.
Gråskalorna tätnar. Nollställer mig och finner en stol på ännu ett ”seminarium”. I dag handlar det om ”Dolda jobb”. Coachen upplyser om att bara 25 procent av jobben annonseras ut. Hela 75 procent är så kallade dolda jobb. Hur har han fått fram den siffran om de är dolda?
Han sätter i gång ett resonemang om hur man hittar dessa dolda jobb. Han föreslår att vi ska ändra vår jobbstatus på Facebook till ”Söker jobb” så kan vi bli upptäckta den vägen. Han menar tydligen att det skulle resultera i att alla arbetsgivare som självklart lusläser våra facebooksidor ska se det och erbjuda oss någon av alla de fantastiska anställningar som är lediga.
Vidare skall vi lista de företag som vi vill arbeta hos och sätta i gång och ringa runt. Han använder sig själv som exempel igen och berättar hur han ringt och ödmjukt presenterat sig och frågat om de har tid några minuter och sedan sagt att han är intresserad av företaget, att han vet att han inte är kvalificerad (!) men att han vill veta hur han skall göra om de får någon tjänst ledig. Det blev visserligen inget jobb men gav ändå jättemycket tillbaka.
Så han menar, fullt seriöst, att vi ska använda vår tid, på väg mot Fas 3, med att ringa runt till företag som inte har några tjänster lediga, som om de (ändå) hade några tjänster lediga garanterat skulle gå andra vägar för att få dem tillsatta än att kalla en lycksökare från ”Jobb- och utvecklingsgarantin” till intervju.
Jul
Tre dagar före julafton går jag med tunga steg till sista seminariet före den korta julledigheten. Alla förser sig som vanligt med gratiskaffet ur automaten innan det börjar. Det måste gå åt enorma mängder här varje dag. Det första alla gör i Jobbrummet är att skyndsamt säkra sitt namn på närvaro-listan. Det är spända vibbar kring den listan varje dag. Alla nästan armbågar sig fram till den. Det är den lilla livlinan som motiverar oss att gå hit.
Coachen inleder även i dag med ett ”Mår ni bra?” Återigen kollektiv tystnad. Vi får veta att vi skall sammanfatta veckan. Han frågar om någon har testat att ringa företag sedan vi pratade om det i början av veckan. Ingen har gjort det. Han pratar vidare om att det är bra att ringa innan man skickar sitt cv. Det verkar seriösare. Man visar sig självgående och initiativrik. Ser han att det sitter tjugo vuxna människor och lyssnar på honom? De flesta av oss är säkert 15–20 år äldre än han. Vi har, var och en, säkert haft dubbelt så många mänskliga möten (och jobb) som han.
Han pratar på. Arbetsgivare uppskattar att ni tar er tid och ringer först och presenterar er innan ni mejlar.
Då höjer någon i gruppen rösten på knackig svenska. Hon säger kort att om man ringer och talar med utländsk brytning så säger arbetsgivarna ”nej tack”. De lägger på luren inom 30 sekunder om personen som ringer inte talar bra svenska. De skyller på något och avslutar samtalet.
Eftersom så många härinne är av utländsk härkomst blir det här ett hett ämne som många kan känna igen sig i. Nästa som talar väljer dock att huka. Hon menar att ”vi invandrare måste anpassa oss”. Man måste välja mycket noga vilket jobb man söker om man har brytning. Man kan inte passa in överallt. Hon säger att det finns många arbetsgivare som inte vill ha invandrare. Vi måste vara ”här nere”. Hon pekar mot golvet. Innan coachen önskar god jul upplyser han om de obligatoriska mellandagarna då alla måste närvara och titta på motiverande filmvisning. Det blir inga seminarier då, säger han. Kanske är coacherna på julledighet?
Efter nyår
Strax efter nyår ett individuellt möte med min ”jobbcoach”. Hon frågar vad jag förväntar mig av henne. Jag svarar att jag inte förväntar mig någonting. Då säger hon att om jag inte känner mig hjälpt av henne så är det ett problem. Jag säger igen att jag har inga förväntningar, eftersom jag faktiskt inte har valt att vara här eller ha henne som coach.
Då blixtrade det i ögonen:
– Jo, ni kan välja. Men valet kan få konsekvenser…
Så det avgjorde än en gång saken. Jag svalde tungt och bittert ned min svarta vrede.
Jag har inte råd att inte spela med. Jag är ensamstående tvåbarnsmor och har ett ansvar, att ställa bröd på bordet hemma.
Men den vrede som river i mitt hjärta växer sig starkare för varje dag. Jag tror att många känner samma vrede. Och vreden hos den som blivit tilltufsad och trampad på, den kan lätt växa till hat.
Risken finns att vi kommer att få se det hatet på nära håll om denna förnedring av människor får fortsätta.
Exeguo är ett påhittat namn. Företaget heter i verkligheten något annat.