I vårt sensationslystna land är det snart bara personangrepp och färggranna explosioner som får i gång den intellektuellt allt slappare offentligheten. De sju författares lördagsmanifest som publicerades här i DN 22/8 provade den fegt indirekta attacken, medan onsdagens motmanifest 26/8 – där jag var en av undertecknarna satsade på fyrverkeri.

En liten ryckning, som av en 12 volts elstöt, gick genom kritikerkåren, som genast krävde arbetsro igen. Nu är det bokfest på mässan i Göteborg, Nobelpris och sen julbokstips och bokreatips – och så rullar cykeln av bokpartyn, prisceremonier och festliga upptåg vidare nerför backen. Skrivandet och läsandet som intellektuell verksamhet är sekundär, här är det showbiz som gäller. Diskussionssugna författare göre sig icke besvär.

Är det något som avslöjats av dessa manifest är det den svenska kritikens intellektuella undermålighet. Hur kan det komma sig att ett trettiotal mycket olika författares gemensamma reaktion på manifest no 1 avfärdas som barnslig och löjeväckande? Längst går åsiktsvirtuosen Per Svensson i Sydsvenskan (29/8): ”Lite som kafferepstanterna i Pippi Långstrump. Snipig surmulenhet. Rynkade näsor. Spretande lillfingrar.” Mera märkligt är att en som Jonas Thente (DN 27/8) väljer att skriva en krönika där han konstaterar att ”i Sverige diskuterar vi inte estetik”, i stället för att ta tillfället i akt och just diskutera lite estetik. Men detta tycks vara en typ av debatt man inte vill ha.

Det handlar också om att inte bli sittande med Svarte Petter. ”Alla” vet att det är något fel på bokbranschen. Folk läser inte längre som de gjorde. Den nya skönlitteraturen tycks inte vara angelägen nog. Vad beror det på? Är det förlagens kommersialisering, kultursidornas förflackning, boklådornas utrensningar – eller är det de ”riktiga författarna” som fjärmat sig för långt från vanligt folk, och därmed överlämnat arenan åt deckarfurstarna? Här kommer, som på beställning, ett gäng författare och ger kollegerna skulden. Det är ju lysande!

Förlagen gnuggar sina händer, kultursidorna beställer extrastora färgbilder, boklådorna gallrar bort de sista avantgardisterna och De Stora Svenska Berättarna 2.0 tar över i manegen. Jag ska inte ödsla mera utrymme på att förklara hur orimlig lördagsmanifestarnas hi­storieskrivning är – ingen av deras utpekade förebilder får plats i den prokrustesbädd för berättandet de snickrat ihop, knappast den lysande deckarförfattaren Kerstin Ekman, och rakt inte den poetiska och politiska prosans Sara Lidman, eller vare sig den självbiografiska eller den klassikeromdiktande Eyvind Johnson.

På en absolut avgörande punkt skilde sig onsdagsmanifestet från lördagsmanifestet. Detta var det viktigaste, som tycks ha gått alla kritiker förbi, men som fick så många så olika författare att samlas kring den yvigt bejakande texten: medvetenheten om redskapens villkorlighet. Det vi främst studsade inför i lördagsmanifestet var den underförstådda premissen att det finns en normal, svensk litteratur: utan konstigheter. Utan formexperiment som ruckar på ramarna och tvingar läsarna att reflektera ett extra varv över vad de läst – eller rentav över sig själva. Gammalt hederligt berättande bara, som det var förr, på Erlanders tid kanske.

Låt mig då avslöja denna litterära sensation: det finns inget normalt sätt att skriva. Att välja en form, utan att vara medveten om den som form, är att göra sig dum och idiotförklara sina läsare. Likaså att välja ett språk, utan att inse att språknivån också bär på ett budskap.

Sara Gordan ville i sitt inlägg här i DN (28/8) avskaffa alla genrebeteckningar, till förmån för en enda gränslös litteratur. Jag instämmer i premissen, men drar den motsatta slutsatsen: Det finns i dag ingen litteratur som inte är genre­litteratur. Det finns ingen normal huvudström, hur gärna än förlag och kritiker skulle vilja det, utan allt är skrivet i den ena eller den andra genren: deckare, memoarer, science fiction, svensk normalprosa, invandrad svenskprosa, poetisk prosa, dokumentärroman, biografisk roman, experimentell litteratur ...

Allt är väsentligt eller oväsentligt endast i den mån det säger något relevant om männi­skans livsvillkor, världen, samhället eller för den delen en riktigt djup och fin navel. Här finns mycket att diskutera, viktiga frågor som kan öka medvetenheten i alla led i bokbranschen – och de kommer nog att diskuteras. Risken är bara att det sker privat, författare och läsare emellan, på bloggar och facebook, bortom de stora bokfesterna och kultursidornas topplistor. Men det är helt säkert inte just författarna och läsarna som förlorar på det.