Lena Endre har haft tur. Under sina 31 år som skådespelare har hon aldrig upplevt att hon blivit sexuellt trakasserad. Och bara en gång under alla de här åren har hon hört talas om en person som blivit utsatt för det. Jag har själv inget större teaterumgänge, men redan innan vi på SR Ekot i november drog i gång undersökningen om sexuella trakasserier inom scenkonsten kände jag personligen till sju eller åtta fall inom scenkonsten, bland de berättelserna finns de från Dramaten där Lena Endre jobbar sedan 1987.
Efter att ha granskat scenkonsten känner jag nu till 365 berättelser om sexuella trakasserier. Hur många av dem som kommer från Dramaten eller som inträffat i uppsättningar där Lena Endre varit med kan jag inte kommentera, eftersom de är berättade anonymt.
Att Lena Endre själv väljer att vara naken på nationalscenen är värt respekt, hon känns inte som något självklart offer för de regissörer, skådespelare eller teaterchefer som delvis blottläggs av Ekots granskning.
Men Lena Endre skriver också att hon ”inte känner igen sig i sin egen bransch”, att hon inte i sin ”vildaste fantasi” kan föreställa sig ”att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle ha varit utsatt och att det inte skulle ha kommit till min kännedom”. Hon skriver också att ”det intressanta just nu är vad som döljer sig bakom dessa hårresande siffror. Vi vet ju alla att statistik kan användas till det man vill lyfta fram.”
Det som döljer sig bakom de ”hårresande siffrorna”, Lena Endre, är berättelser om sexuella trakasserier som utförts och som pågår.
Totalt fick Ekot 1 672 svar på en enkät vi skickade ut till medlemmar i Teaterförbundet. Var femte svarade att han eller hon utsatts för sexuella trakasserier, tittar vi bara på kvinnor är det var tredje kvinna och kikar vi på gruppen kvinnliga skådespelare så är det nästan varannan som svarade att hon utsatts (materialet finns på sr.se/ekot).
Varför just Lena Endre inte sett någonting vet jag inte. Möjligen kan det förklaras av att teatern är en tyst arbetsplats. Nästan 40 procent höll tyst, berättade inte för någon. Men av dem som svarade på enkäten hade ändå drygt hälften pratat med en kollega, så en annan förklaring kan vara att Lena Endre bara umgås med otrakasserade scenkonstarbetare. Det kan också vara så att de som säger att de utsatts ofta finns längre ner på den hierarkiska stegen än där Lena Endre klättrar, det är i alla fall min subjektiva bild efter att ha pratat med många av dem som berättat om vad de utsatts för.
Sexuella trakasserier är tyvärr inget som går att avfärda som något som hände förr. Drygt var tionde av de kvinnor och män som svarade på frågan om när det skedde sa att det hänt de senaste 12 månaderna, alltså under förra året. Till det kommer ytterligare som svarade att det skett, både nu och då, vid ”återkommande tillfällen under mitt arbetsliv”. Många av de äldre berättelserna om övergrepp svider också fortfarande. De är inte bearbetade och förlösta på en sund arbetsplats. De har aldrig uttalats annat än inför nära vänner, de har aldrig yppats inför fack och ledning, men nu har en del av dem krupit fram när Ekot frågat.
Första gången jag såg Lena Endre var på teatern på 80-talet. Jag gick på Porthälla gymnasium och vi var kommenderade till föreställningen. Jag tyckte Lena Endre var jättebra. Jag har aldrig vågat jämföra mig med denna gnistrande gigant, men jag är äldre nu, så varför inte?
Jag tror att jag och Lena Endre har varit ganska lika.
I höstas hörde jag en skådespelare berätta om hur hon blivit sexuellt trakasserad på Lena Endres arbetsplats, det skrattades lite, vi häpnade över grovheten i det vi hörde, sen skrattade vi mer och tog en drink till.
Jag insåg efteråt att det var säkert sjunde eller åttonde gången jag hört något liknande, skrattat lite och häpnat. Jag hade normaliserat det, godkänt det och lyssnat på det som en fasansfull men underhållande middagsstory.
Det är inte första gången. Jag jobbade i Kosovo i slutet av 90-talet och efter många intervjuer under märkliga och ibland våldsamma förhållanden fann jag mig till slut vara missnöjd med offrens berättelser, de var inte nog utsatta, de hade inte fördrivits eller blivit beskjutna tillräckligt, jag hade ju sett värre.
Att tänka så är ovärdigt och inhumant. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle hamna där igen. Efter den där drinken i Stockholms innerstad insåg jag att det hänt igen, att jag hade normaliserat våldtäktsförsök, sexuella närmanden och krav på sexuella tjänster. Det gick bara att bota på ett sätt, genom att göra mitt jobb som journalist, därav undersökningen.
Lena Endre är tydligt emot alla former av trakasserier, inte tu tal om det. Men genom sin 31-åriga blindhet deltar hon i en avhumanisering av sin arbetsplats, där vissa berättelser är acceptabla, andra inte, precis som jag gjorde i Kosovo. Blindhet och tystnad gynnar bara förövarna, ingen annan.