Tro, kärlek och pengar

"De här dagarna förde mig till hopplöshetens rand och lät mig blicka ned i avgrunden", skrev den tyske kritikern Walter Benjamin 1923.

Han hade just avslutat en resa genom sitt hemland, ett Tyskland vanställt av inflationen. "Hungern tvingar de fattigaste att leva av sedlar." Alla var upptagna av att säkra sitt eget skinn, ingen hade tid att tänka igenom orsakerna till krisen, och Tyskland var därför ett land behärskat av dumheten, konstaterade Benjamin: "Det finns ingenting att hoppas på här, så länge det vederstyggligaste, hemskaste öde som dagligen, ja varje timme debatteras i pressen och framställs med alla skenorsaker och skenkonsekvenser, inte hjälper någon att urskilja de dunkla krafter som hans liv har blivit slav under."

Benjamins "Resa genom den tyska inflationen" publicerades först som artikelserie och införlivades sedan i boken "Enkelriktad gata" från 1928. Vilka var de "dunkla krafter" han talade om? Den tyske borgaren hade blivit slav inte bara under inflationen, utan också under den framstegsmetafysik med vilken det ekonomiska systemet invaggade honom i tron att samhället är stabilt och tillväxten stadig. Titeln på en annan av Benjamins artiklar klargör saken: "Kapitalismen som religion".

Kommer någon att skriva om sin "Resa genom den amerikanska finanskrisen"? Häromveckan, dagen efter att Lehman Brothers anmält konkurs, visade televisionen bilder som tycktes hämtade från Weimarrepubliken. Kostymklädda börsmäklare tömde sina kontor och slank ut ur bankpalatset med kantstötta flyttlådor i händerna. I press och tv dryftades skenorsaker och skenkonsekvenser av "finansanalytiker" som nu förlorat sin sedvanliga pondus. Just i den stund då behovet av överblick var som störst visade det sig att ingen besatt någon kunskap om krisens orsaker och effekter.

Vad vi fick veta var i stället följande: att USA:s finansiella system byggt på tro, tron på att den man lånade ut pengar till skulle kunna betala tillbaka. När denna tro vacklade upphörde bankerna att låna ut pengar till varandra, eller fordrade så höga avgifter att ingen hade råd att låna, med resultatet att ekonomin avstannade.

Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom för Världsbanken, förklarade saken i Guardian (22/9): "Finansmarknaderna bygger helt på tilltro, och denna tilltro har nu vittrat bort. Förtroendekrisen sträcker sig sig bortom bankerna. Globalt sett åtnjuter USA:s politiker allt mindre förtroende."

Stiglitz använde ordet "trust", ett ursprungligen etiskt begrepp som betyder förlitan, förtröstan eller tro. I modern engelska omges samma ord med ett ekonomiskt betydelsefält. Det finns som bekant "trustfonder" som förvaltas av "trustees" som arbetar på "trust companies (investeringsbolag) eller på banker som gärna kallar sig exempelvis "Texas Bank and Trust". När Stiglitz skriver att finansmarknadernas grund är "tilltro" snuddar han vid Benjamins tanke på kapitalismen som religion.

De senaste veckornas turbulens i det ekonomiska livet innebär alltså en lika stor turbulens i idélivet. Det är själva ekonomins väsen som står på spel. Är detta väsen vetenskapligt, en fråga om rationella samband. Eller är det religiöst, en fråga om tro och tvivel, förtröstan och svek?

Naomi Klein, som förra året gav ut sin bok om katastrofkapitalismen, "Chockdoktrinen", skulle säkert säga att det inte är en fråga om vare sig det ena eller det andra, utan om makt. "Just nu verkar det som om den nyliberala ideologin ligger i spillror", skriver hon i Znet (22/9). "Men var så säker: ideologin kommer att återvända med storm när lånen är återgäldade. Den massiva skuldsättning som det offentliga då dragit på sig för att köpa ut spekulanterna kommer att ge upphov till väldiga budgetunderskott som i sin tur får rättfärdiga djupa nedskärningar i välfärdssystemen och förnyade initiativ för att privatisera vad som återstår av offentlig sektor. Man kommer också att meddela oss att alla våra förhoppningar om en grönare framtid dess värre kostar alltför mycket."

Men kanske har medborgarna denna gång lärt sig att genomskåda budskapet, fortsätter Klein. "I Nordamerika har varje människa under fyrtio blivit itutad att staten inte kan ingripa för att förbättra våra liv, att staten alltid är ett problem snarare än en lösning, och att laissez faire är enda alternativet. Nu bevittnar vi plötsligt en extremt aktivistisk stat, som tycks villig att göra vad som helst för att rädda investerarna från sig själva."

Och då måste man förstås ställa följande fråga. Om staten över en natt kan frigöra hundratals miljarder dollar för att köpa upp skuldsatta försäkringsfirmor och hypoteksbolag, varför kan den inte agera lika kraftfullt för att ge alla amerikaner rimlig sjukvård? Kanske är rent av tiden kommen för en blygsam skatt på finanstransaktionerna. Enligt Klein hänger utgången på om väljare och organisationer lyckas sätta press på sina regeringar.

Sammanbrottet i USA var givetvis det stora ämnet på European Social Forum som ägde rum i Malmö i förra veckan. Tiotusentals personer i världens utomparlamentariska vänsterrörelser diskuterade en alternativ globalisering och hur man bäst kan påverka toppmötet om klimatförändringen i Köpenhamn nästa år.

Naomi Klein, som brukar höra till talarna i dessa sammanhang, har beskrivit dessa sociala forum som "en rörelse av rörelser" som tar gemensamt ansvar för världens återstående allmänningar - allt från miljön och vattnet till public service-medier.

Ja, ansvarstagandet är gemensamt. Men alltjämt saknas en gemensam strategi och en gemensam plattform. Många ser detta som rörelsens styrka: den växer i sidled och grenar ut sig i myllrande mångfald. Andra menar att det är en svaghet: rörelsen saknar centrum och organisation och misslyckas därför med att översätta sina idéer till politisk handling.

Jag ska erkänna att jag fylldes av tomhet när jag i Malmö läste slutdokumentet från årets European Social Forum. Det är en intetsägande deklaration. Inte ett ord om det ekonomiska sammanbrottet i USA. Inget om dess orsaker. Ingenting om hur en hotande depression ska bemötas. Deklarationen rymmer allmänna fraser samt kraftfulla uppmaningar till nya aktioner, möten och demonstrationer.

Bland berömdheterna i Malmö fanns filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri, som med sina böcker "Empire" och "Multitude" kommit att bli något av den nya rörelsens teoretiska språkrör. De förespråkar ett horisontellt nätverk av olika motståndsrörelser, enligt dem ett mer demokratiskt alternativ än den klassiska politiska organisationen som förverkligades i partiet. Hardt talade inför tusentalet åhörare, bland annat om sin och Negris kommande bok, "Commonwealth". Där vill de bland annat visa att samhällslivet ytterst grundar sig på kärlek, vars band av närhet och begär förbinder alla med varandra. De menar att vår idé om kärleken skrumpnat ihop och vill politisera den. Med "kärlek" menar de det begär som som driver allt handlande och solidariteten som får oss att handla gemensamt.

Denna kris kunde alltså vara ett löftesrikt ögonblick. Från motsatta håll omprövar tänkare och analytiker gamla dogmer och tränger djupare i politikens och ekonomins förutsättningar. En fascinerande vändning: samtidigt som det ekonomiska etablissemanget inklusive nyliberalerna proklamerar att det ekonomiska livet ytterst bygger på tro framlägger två av vänsterns starkaste namn en teori om att grunden till allt vi gör, i arbete, samhälle och ekonomi, i själva verket handlar om kärlek.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut