DN-artikeln med rubriken "Finlands sak var inte vår" (16/9) visar att Henrik Arnstad inte tillräckligt har förstått den grundläggande frågan varför Finland gav sig in i ett nytt krig efter vinterkriget 1939-40. När man i efterhand värderar Finlands anslutning till den tyska krigföringen på sommaren 1941 måste man förstå hur situationen i Finland upplevdes under året efter vinterkriget.

Efter ett desperat utkämpat krig mot det anfallande Sovjetunionen tvingades Finland till fred. Krafterna räckte inte längre. Sovjetiska trupper besatte en bas strax utanför den finska huvudstaden enligt fredsvillkoren. Enligt samma villkor avstod Finland betydande delar av sitt territorium till Sovjetunionen, bland dem hela det Karelska näset. Stora inhemska flyktingskaror från de överlämnade områdena måste tas om hand.

Befolkningen tvingades leva under hårda matransoneringar. Läs gärna Georg Henrik von Wrights berättelse i sina memoarer hur han magrade under denna tid!

Värre än matbrist och andra pålagor efter kriget var det övergripande hot om sovjetisering. Söder om Finska viken invaderade sovjetiska trupper de tre baltiska staterna som en följd av uppdelningen i intressesfärer enligt den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Inrikespolitiken i Finland var konfrontatorisk. Kommunisterna i Finland backades upp från Sovjetunionen. Hot om "övertagande" uttalades högt och hängde ständigt i luften.

Kort sagt - året från mars 1940 till våren 1941 uppfattade många i Finland att hotet om invasion eller inhemskt kommunistiskt övertagande snart skulle bli en realitet.