Den typiska turisten längtar efter det ”äkta”. Drömmen om det perfekta semesterparadiset grusas dock ofta av ”nu-kulturens” krav på ständig förströelse.
”Jag ser på blommorna, orörliga som vi. Jag hör på fåglarna, upphängda i luften. Jag anar den stora sanningen.” Så skrev Paul Gauguin 1901. Efter ett helt livs sökande efter det ”oförstörda” och ”naturliga” kunde han leva sin dröm på Marquesasöarna, belägna i Söderhavet. I hyddan ”La maison de jour”, omgiven av unga kvinnor, tillbringade han sina sista år i det han betraktade som ett paradis. Han var en typisk turist, Gauguin. Turistens drivkraft är, menar sociologen Dean MacCannell, en längtan efter något äkta, ursprungligt och enkelt. De letar efter något, något annat. De söker efter paradiset.
Kombinationen av semester och paradis – semesterparadis – har en oemotståndlig lockelse. Sammansättningen luktar frihet, bekymmerslöshet och njutning. Semesterparadis kan man, enligt reklamen, finna i Costa Rica såväl som i Algarve och på Österlen. När det ena lockar med oförstörd natur och enkelhet lockar det andra med en annan sorts enkelhet – en tillbakalutad solstolsprimitivism med grillbuffé och gratis drinkar, barnpassning och roomservice. Frihet från besvär, kanske är det paradiset?
Turisten söker enligt MacCannell efter verkligheten, och verkligheten, den riktiga verkligheten, så som verkligheten borde vara om livet var som det borde vara, tycks alltid finnas någon annanstans – i andra historiska perioder, andra kulturer och livsstilar som uppfattas som mer autentiska. Mac Cannell beskriver i ”The Tourist; A new Theory of the Leisure Class” turisten som ”the everyday social scientist” med ett självpåtaget uppdrag, nämligen att utforska och erfara detta autentiska.
Dessvärre blir många av dessa vardagsforskare besvikna. De söker äkthet men finner attraktioner, de längtar efter verkligheten och erbjuds pseudohändelser. Paradiset visade sig vara en kuliss. Det är lite pinsamt att vara turist – ”travel and travellers are two things I loathe” skriver Claude Lévi-Strauss – kanske för att misstanken om det där bedrägeriet ständigt ligger under ytan.
En turist är enligt NE ”en person som reser (långt från hemorten) i nöjes- eller avkopplingssyfte”. Nöje och avkoppling kan ju betyda olika saker för olika personer – det finns ekoturism, gayturism, kulturturism, morbidturism och så vidare. En turist är också en ovanligt välfunnen metafor för att beskriva den postmoderna människans förhållningssätt till sin tillvaro. Rastlösheten. Det ständiga sökandet. Övertygelsen om att livet egentligen äger rum någon annanstans. Längtan hem och längtan bort.
Det där som Michel Maffesoli kallar pointillistisk tidsuppfattning: tiden upplevs inte som cyklisk eller lineär utan som en mängd av ögonblick; tillfälligheter, äventyr, episoder. ”Livet, antingen det är individuellt eller socialt, är blott en rad nun, en samling ögonblick som upplevs med varierande intensitet” skriver Maffesoli.
Zygmunt Bauman menar i ”Konsumtionsliv”, att den ”nu-kultur” som Maffesoli beskriver är utmärkande för konsumtionssamhället. Det gäller att fylla varje nu till brädden, att konsumera, inte bara fysiska ting utan också upplevelser. Den som är lycklig, lyckad och framgångsrik har nämligen inte tråkigt. ”Att vara uttråkad är”, skriver Bauman, ”ett socialt stigma, ett vittnesbörd om försumlighet eller nederlag”.
Nu-kulturens krav på ständig förströelse är inte helt lätt att kombinera med förväntningar om det äkta och det naturliga. För att tillfredsställa turistens begär efter autentiska upplevelser krävs ett visst mått av manipulation av verkligheten. Den där drömmen om det fläckfria och perfekta paradiset som researrangörer och stuguthyrare exploaterar verkar omöjlig, ouppnåelig och kanske också ointressant.
Det har naturligtvis researrangörerna förstått. Verkligheten i form av tiggare, barnprostitution, miljöförstöring, ficktjuvar och gatubarn är inte så lätt att sminka över. Ofullkomligheten stör turistens semester och samvete och därför erbjuds hon av diverse arrangörer att använda sin semester till att förändra världen. Man kan få hjälpa till med att bevara regnskogen, göra en insats på ett barnhem eller bistå på en ekologisk bondgård.
Cynikern i mig kan inte låta bli att fnysa, men, vad vet jag, kanske kan man få en liten glimt av paradiset genom att odla ekologiska tomater tillsammans med andra turister i Costa Rica. Nästan som om det var på riktigt.