"Turkarnas religion"

Debatten om Muhammedkarikatyrerna har nyligen blossat upp igen, först efter Andreas Malms artikelserie i DN om islamofobi, sedan efter den holländske politikerna Geert Wilders film "Fitna". Mycket av diskussionen har rört själva begreppet islamofobi och dess lämplighet. Vad som hittills saknats är dock ett längre historiskt perspektiv på själva fenomenet. Och faktum är att det finns ett gediget historiskt stöd för Malms påstående att publiceringen av de danska karikatyrerna inte var en isolerad företeelse. Tvärtom kan karikatyrerna ses som symtom på existensen av djupt rotade och relativt vanliga antiislamiska attityder i Europa och västvärlden.

Förnedrande skildringar av islam och dess profet - både i bild och skrift - har en lång och rik tradition i historiskt kristna länder, till vilka vi förstås kan räkna både Danmark och Sverige. Ett slags standardiserad repertoar av nidbilder skapades redan mot slutet av 600-talet av de bysantinska kristna tänkare som brottades med att de plötsligt befann sig under muslimskt herravälde under islams första expansionsfas.

Denna repertoar övertogs sedan av kristna tänkare i Europa under medeltiden, vidareutvecklades av reformationens protestanter och sekulariserades av upplysningstänkare under 1700-talet. Och redan från början kan man urskilja två centrala teman i de kristnas beskrivningar av islam och Muhammed: sex och våld.

Många medeltida kristna skribenter var i det närmaste besatta av islams förmodat sensuella paradis och profetens påstådda sexuella lössläppthet. "Mahomet", skrev en kristen spanjor på tidigt 1100-tal, "frossade i stöld och våldtäkt" och "brann med lustens eld". Senare samma århundrade skrev Peter Venerabilis av Cluny med avsmak om Koranen, i vilken han menade att Muhammed "överallt lovar ett paradis fyllt med köttsliga behag". Peter initierade den första latinska översättningen av Koranen, och den högst polemiska antologi i vilken översättningen ingick förblev en av de främsta källorna till kunskap om islam i Europa ända fram till slutet av 1600-talet, då en förbättrad men fortfarande grovt tendentiös översättning kom ut på franska.

Vidare framställdes Muhammed vanligen som en "tyrann" som "spred skräck och terror" omkring sig; i skarp kontrast mot bilden av den fredliga Kristusgestalten. Enligt den medeltida kristna tolkningen av Koranen hade Allah givit Muhammed i uppgift att sprida islam med svärdets hjälp i stället för med mirakel, och just svärdet kom att fungera som något av en symbol för islam i de tongivande antiislamiska kristna skrifterna från medeltiden och framåt.

År 1300 skrev till exempel den italienska dominikanmunken Riccoldo da Montecroce ett verk - "Confutatio Alchoran" eller "Vederläggning av Koranen" - som byggde vidare på den omfattande antiislamiska polemiken som utvecklats av bysantinska och andra kristna författare i Mellanöstern, och som kom att bli mycket inflytelserikt i Europa. I kapitlet med den talande titeln "Muhammeds Lag är Tyrannisk" förklarade Riccoldo för sina läsare att Muhammed "skaffade åt sig själv ett passande arbetsverktyg, ett svärd, dödens verktyg. Han förde i sin Koran in budet att alla de som motsatte sig hans lagar och vägrade tro skulle dödas! Han talar på detta sätt genom hela sin bok, inte bara i ett kapitel. Döda! Döda!"

Det potentiellt ironiska i situationen - att denna kritik fördes fram av en medeltida kristen europé efter ganska precis två hundra år av kontinuerliga europeiska korståg mot islam - undgick sannolikt både författaren och hans samtida läsekrets.

Bilden av Muhammed som sexgalen våldsverkare skiljer sig självfallet markant från den man finner i de muslimska traditionerna. Riccoldos och Peters "analyser" blandade fakta med fantasi, misstolkade, överdrev och förvrängde på det sätt som passade deras fostrande och varnande syfte. Likväl repeterades dessa två teman till leda under åtföljande århundraden, även av framstående tänkare som teologen och filosofen Thomas av Aquino på 1200-talet, humanisten Francesco Petrarca på 1300-talet, och Martin Luther på 1500-talet.

Man kunde kanske tänka sig att reformationen skulle ha inneburit ett brott med det medeltida katolska tankegodset, men så skedde ej. Åtminstone inte vad gäller den antiislamiska kanon som byggts upp sedan 600-talet. Ett av Martin Luthers viktiga bidrag var att han år 1542 ingrep till reformisten Theodore Biblianders försvar när denne hade förbjudits att publicera en version av Peters av Cluny latinska Koranöversättning. De styrande i Basel var rädda att tillåta utgivningen av en sådan okristlig text men efter Luthers ingripande publicerades den med ett förord skrivet av Luther.

Luther översatte dessutom själv ovan nämnda Riccoldos antiislamiska "Confutatio" till tyska samma år, och betonade i både förord och efterord hur relevant dennes diskussion ännu var. De realpolitiska omständigheterna som motiverade Luther att gå till attack mot Muhammed - som han gärna kallade Antikrist - var hotet från de osmanska arméerna i Ungern, vilka bara ett tiotal år tidigare hade belägrat Wien och därmed inte befann sig så långt ifrån Luthers eget Wittenberg.

Mentalt blandade Luther ofta ihop muslimer och turkar, och han kallade ibland islam helt enkelt för "turkarnas religion." "Turken" beskrev han i termer som "förstöraren", "denna blodhund och djävul" som "inte är annat än mördare eller tjuv", och hans syn på islam färgades av denna icke så blida syn på det tyskromerska rikets fiende: de osmanska turkarna.

Även det andra huvudtemat i medeltida kristna beskrivningar av islam - sex - togs upp av Luther. Han skrev om turkarnas "köttsliga" leverne och förklarade att eftersom Koranen tillät "var man att ta upp till tio, tjugo fruar och sälja vilken han vill", så hade "kvinnor i Turkiet därför nästan inte något värde alls; de föraktas och köps och säljs som boskap".

Här var Luther inspirerad av bland annat Riccoldos kritik av Koranen. Tonen och innehållet i denna framgår i sin tur med all önskvärd tydlighet av rubriker i Riccoldos "Confutatio" som "Muhammeds Koran är Obscen och Rå", eller nyanserade beskrivningar av detta slag: "Denna Muhammed kvävs helt enkelt i kvinnokroppen! Hela hans tankemönster, hans ord och handlingar är försjunkna i sinnlig lust. Mannen är helt besatt av sex, sex, sex."

Under 1500- och 1600-talen togs dessa tvillingteman - våld och sex - upp av lärda män som den engelska teologen Humphrey Prideaux och den franska orientalisten Andrew de Ryer. Den sistnämnde var mannen bakom den franska koranöversättning som nämndes ovan och han beskrev Muhammed som en man "fylld av bedrägeri, elak och grym, som aldrig visade nåd när det gällde att stilla sin lust".

Trots upplysningens generella avståndstagande från det medeltida tankegodset och dess religiösa dogmatism så anammade den nya tidens tänkare ändå de mesta av föregångarnas stereotypa syn på islam och Muhammed. Män som Montesquieu eller Voltaire bidrog i stället främst med att sekularisera detta religiösa arv.

Voltaires pjäs "Mahomet Profeten, eller: Fanatismen", till exempel, är en tunt förklädd kritik av dåtidens kristna kyrka: i ett brev beskriver Voltaire sin "Mahomet" som "Tartuffe med ett svärd i handen", med anspelning på Molières parodi på falsk fromhet. Men oavsett om syftet nu var att kritisera kristna reaktionärer målar Voltaire i pjäsen upp en bekant, lössläppt Muhammed som är driven av sin lusta och som sprider sin religion med svärdets hjälp. Sex och våld.

Med denna historiska bakgrund i minnet ser vi att de två temana spelar en viktig roll i flera av de nutida danska karikatyrerna. En av dem visar en mörk och skrämmande man med krokig näsa, stort svart skägg, turban och vit kaftan - vi antar att det är Muhammed - som står med ett krökt svärd i handen mellan två kvinnor i svarta burkor. Av kvinnorna ser vi bara deras skräckslagna ögon medan tvärtom Muhammeds ögon är övertäckta av en svart lapp. Om man skall tolka bilden så har vi att göra med en våldsam religion som ägnar sig åt blint kvinnoförtryck.

I en annan teckning ser vi en likaledes skräckinjagande Muhammed som denna gång har en bomb i sin turban. Här är det alltså bara våldsteMat som återges, men i en tredje karikatyr finner vi bägge två igen. Profeten står vid paradisets port och avvisar en ännu rykande självmordsbombare med förklaringen att "vi har slut på oskulder". De medeltida bilderna av islam som våldsbefrämjande och av dess paradis som bordell frambringas åter igen. Ytterligare en teckning innehåller en kort vers som förklarar att profeten tänker med en annan del av kroppen än huvudet, så att säga, att han har sex på hjärnan och att han "håller kvinnor under oket".

Även om vi skulle bortse från att vissa av karikatyrerna använder sig av rasistiska stereotyper så är de stötande. De är bara det senaste tillägget till en flera hundra år gammal, ursprungligen kristen men nu sekulariserad, tradition att förlöjliga islam och dess profet, och de bygger vidare på de eviga temana: sex och våld; och myterna om svärdets och det "köttsliga" paradisets roll, och kvinnors ställning i islam.

Kanske denna historiska kontinuitet hade varit mindre problematisk i ett annat sammanhang. Men i dagens politiska klimat möts muslimer i Danmark men även i övriga Europa och USA alltför ofta av misstänksamhet, rädsla, diskriminering och hat. Allmänt främlingsfientliga partier har gjort valframsteg runtom i Europa delvis genom att driva islamofobiska kampanjer, och partier i mitten har svarat med att skärpa retoriken även de.

I snart ett och ett halvt millennium har kristna och västerländska polemiker konstruerat nidbilder av islam som våldsam och chauvinistisk. Därigenom har de framställt sig själva, den egna religionen och det egna samhället som motsatsen. Det finns nog skäl att fundera över om inte en del av dagens kritik av islam fyller liknande funktioner.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut