För en tid sedan hade min son ett sår som inte ville läka. Jag gick till vårdcentralen. Läkaren tänkte skriva ut penicillin, men jag var tveksam med tanke på rapporterna om överutskrivning. Hon sa "du får själv bestämma; du känner ju din son bäst". Det är naturligtvis sant, men huruvida en människa behöver penicillin eller inte beror väl på inte vem han är, vilken personlighet han har? "Jo", sa jag, "men jag har inte gått fem år på läkarutbildningen." Till slut bestämde vi att hon skulle ringa in ett recept på penicillin till Apoteket och så fick jag själv bestämma om jag ville hämta ut det eller inte.
Varför vägrade läkaren veta mer än jag? Varför vägrade hon vara expert på min sons medicinska behov?
Jag hittar svaret i en 21 år gammal bok, som jag egentligen läser av helt andra anledningar. Det är sociologen Colin Campbells "The Romantic Ethic and the Spirit of Modern Consumerism". Egentligen är det en självklar tanke som Campbell framför där: att vi i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Våra grundläggande behov - mat, vatten, omsorg - är ju redan tillfredsställda. Samtidigt skulle vår marknadsekonomi, som vi har valt att utforma den, inte tåla att vi slutade köpa. Alltså måste vi begära när vi inte längre behöver.
Denna enkla tanke hjälper mig att förstå varför min sons läkare inte ville agera expert. Eller varför yrkesfiskare kan säga att forskarna har fel när de hävdar att fiskbestånden har minskat. Eller varför vissa individer blir upprörda om någon annan kallar deras längtan efter det perfekt stajlade hemmet för "skitdrömmar". Denna tanke öppnar förståelse för ett helt kulturklimat. Jag ska förklara.
Vad en människa behöver kan oftast avgöras rent objektivt: den som inte får sina behov tillfredsställda - den dör. Det är en verklighetens dom, som den enskilda individen inte kan ha så många åsikter om. Vi kan önska att vi inte skulle dö om vi inte fick mat; vi kan till och med förneka att det skulle vara så. Men det spelar ingen roll: vi gör det ändå. Vi dör utan mat. Det är inte upp till individen att bestämma sanningen i detta.
I mer utvecklade samhällen, där vi till exempel kan bota vissa sjukdomar, kan behov oftast avgöras av experter. Om du är sjuk kan till exempel en läkare säga vilka medicinska behov du har - bättre än vad du själv kan det. En optiker kan avgöra att du är i behov av glasögon, och vilken styrka dessa glasögon bör ha.
Om vi jämför behov med begär så förflyttas också fokus på vem som är den viktiga, vem som spelar huvudrollen. I en kultur av begär finns bara en sanning: individens egen. Så här: Om du begär till exempel en ny handväska eller ett nytt soffbord så kan ingen annan än du själv säga om det här är sant eller inte. Någon kan visserligen säga: "Nej, det behöver du inte, för du har redan tretton handväskor eller ett fungerande soffbord; du behöver inte bära dina saker i händerna, du behöver inte ställa kaffekopparna på golvet." Men ingen kan säga "nej, det begär du inte, det vill du inte ha". Ingen kan säga så, för begäret är en inre upplevelse, en individens känsla. Det är bara du själv som kan veta vad du begär, vad du vill ha. För alla begär finns det bara en expert: du själv. Din inre, subjektiva och individuella känsla.
Därför leder konsumtion utifrån begär i stället för behov till den individuella känslans regim. Om en fiskare som fiskar i ett sådant samhälle tycker att han eller hon får lika mycket fisk som för tjugo år sedan, om det är fiskarens personliga känsla, kommer denna personliga känsla att te sig lika avgörande som experternas forskningsresultat i fråga om fiskbeståndens storlek.
Men konsumtion utifrån begär leder inte bara till individualism - den leder även till relativism. Om bara jag vet vad jag begär, medan du och vi kan avgöra vad vi behöver, följer att begär leder till en tankestruktur av "min sanning - din sanning". Jag vet att jag begär den här handväskan; eftersom bara jag känner mitt begär är det en sanning för mig. Din sanning kan vara en annan.
Och i den här relativiseringen, att det inte finns någonting objektivt sant, någonting som kan fastslås oberoende av den enskildas subjektiva uppfattning, har konsumtionsutvecklingen de senaste åren gått hand i hand med det filosofiska tänkandet. I olika postmodernistiskt inspirerade teorier är det en vanlig tanke att det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt, upplevelse och verklighet. Även där har sanningen relativiserats, subjektiviserats, blivit en fråga om den enskilda individens upplevelse av sanning. I konsumtionssamhället har sanningen alltså kommit att likna begäret.
Det är knappast en slump; vi kan dra oss till minnes Karl Marx ord om att det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande". Ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden.
Enligt postmodernistisk teori beror svårigheterna att skilja på verklighet och upplevelse på att verkligheten aldrig kommer till oss naken och ren; den är alltid förmedlad, medierad, genom språket och kulturen. Till viss del är detta naturligtvis sant, men bara till viss del. En formulering av Terry Eagleton pekar ut var gränsen går. Han skriver i "After Theory" att en sådan kulturidealism i sin mest extrema variant hävdar att "språk och erfarenhet är oskiljaktiga, som om inget spädbarn någonsin gråtit för att det var hungrigt".
I spädbarnets hungerskrik finns just det som både vårt tänkande och vår ekonomi förnekar: där finns en sanning, en kropp och ett behov. De tre hänger samman.
Säg nu att det här stämmer, att vi konsumerar utifrån begär och inte utifrån behov och att detta leder till att konsumtion individualiseras och att sanning relativiseras. Vad får det för politiska konsekvenser? Det får konsekvensen att frågorna om hur mycket och vad vi köper avskrivs från den gemensamma politiska agendan. Det blir upp till var och en att avgöra vad hon ska köpa, vad hon ska begära. Ingen annan kan säga att hon har fel, för sanningen om ett begär känner bara den enskilda individen. Det finns inte sant och falskt i den här frågan, utan kunden, det vill säga den begärande människan, har alltid rätt.
Men det angår ju faktiskt mig vad du köper. För om det inte skulle vara min sak att kritisera vad du köper så skulle det inte heller vara min sak vad din konsumtion gör med naturen. Men det är min sak. Det är min och allas sak. För behovet av rent vatten, ren luft, isar som inte smälter, vattendrag som inte höjs är inte en privatsak. Det är nödvändigt för min och allas överlevnad.
Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.
Det är sant att på sitt eget begär är den enskilda individen expert. Det är sant att inte jag kan avgöra om du verkligen begär en ny handväska eller inte. Men när du tillfredsställer begäret är det inte privat - det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.
Behov kan tillfredsställas; behov som är tillfredsställda tar slut. Men begäret är utan slut. Begäret är inte någonting objektivt; inte någonting som är ungefär lika för alla människor i alla tider. Om vi har ett begär eller inte avgörs av den kultur vi lever i. Och vi lever i en kultur som lever av begär. Människor måste begära det de inte behöver för att vår ekonomi ska gå runt. Att uppmuntra ett ständigt omättbart begär är därför centralt i vår kultur, i vår ekonomi.
En kultur som odlar begäret som livsstil får svårt att samtidigt högakta en objektiv sanning, eftersom en sådan kultur måste sätta den enskilda individens känsla i främsta rummet. Att tro på sanningen är bland annat att tro på att det finns en skillnad mellan begär och behov - det första är någonting subjektivt, det andra någonting objektivt. Den skillnaden har vår ekonomi inte råd att tro på. Därför vägrade min sons läkare agera expert. Hon agerade i stället normal kulturvarelse i Sverige 2008.