Är frågan efter det typiska typisk för tvåtusentalet? Jag tänker snabbt, kanske alltför snabbt att det ”typiska” alltid är det mest intetsägande för att det har med kvantitet att göra, för att det förutsätter grova förenklingar. Om någon utropar: ”Typiskt dig!” känner man sig inte helt sällan en aning kränkt, förutsägbar och föga spännande.
Men varför inte vända på det och tänka att det egentligen betyder att man är känd för den andre som någon. Att man i den andres ögon har en identitet, att man inte måste överraska för att bli sedd. Men det kräver tid att bli känd för någon. Det typiska kräver tid för att, om det nu alls finns något typiskt som står pall mot schablonerna, bli något signifikant och unikt.
På tvåtusentalet har vi ont om tid. Vi vill förvisso förverkliga oss själva, känna oss själva, bli oss själva, förvalta potentialen av oss själva. Men vi vill inte gärna vara typiska.
Jag skriver, nota bene, ur ett perspektiv som inte bara är västerländskt utan svenskt, stockholmskt, södermalmskt – gäsp. Jag står i livsmedelshandelns ytterligt välsorterade innerstadsbutik och försöker med illa dold irritation lösa upp handsfreesladdens lömska knutar för att några minuter senare förbanna den usla täckningen inne i butiken medan jag snabbt plockar åt mig rättvisemärkt vildris, Saltåkvarns rostade pumpafrön, kuriösa juicer och argentinsk biffstek.
Jag är en mänsklig, alltför mänsklig människa på tvåtusentalet. Jag går genom Konsum och tänker på katastrofen, ångesten, Gud, moderskapet och på den besynnerliga knölen kallad typ halkus valkus som växer vid roten av min stortå. Typiskt?
I min hjälplösa iver att ringa in tvåtusentalet på fem tusen tecken samlar förkortningar och nyckelord ihop sig till ett slags mantra eller rap-låt i skallen: www, sms, mp3, kbt, hbt, msn, bredband, blåtand, bloggosfär, typ, transfett, klimathot, de nya moderaterna, de kränkta minoreterna, utsläppsrätter, Seinfeld, stavgång, eller hur, spinning på lunchen, podda på cykeln, vabba, reclaima, Facebook, quinoa, Timelleffekt, typ, queerarkitektur, typ, pappaledig, fett sjukt genustänk, George doubleyou Bush, mejla så rings vi.
Jag har alltid våndats inför tyckandet. Det jag kan, och numera önskar, är att sitta i avskildheten och ostört få gå lös i mina eller andras egenskapade världar vilka förvisso till stor del är erfarenhetsbaserade, men i huvudsak ändå byggda på estetiska grunder.
Är inte begäret efter avskildheten och särskildheten ängsligt och fegt? Minnet av Barrikaderna som stod höga kring mig i barndomen blinkar allt som oftast likt ett alarm i kammaren, samtidigt som desillusionen över de politiska programmens reella möjligheter är ett faktum.
Allt fler väljer att bli konstnärer eller författare, kanske för att markera ett annorlunda sätt att leva – ett icketypiskt liv. Och genom att vara fattig och stå utanför trygghetssystem och konsumtionshysteri kan man med rätta knipa en del politiska poäng. Men vem i denna stadiga utökning av utövare ska på allvar lyssna, betrakta och läsa förutom utövarna själva? Mina egna travar av (krävande) olästa böcker tornar på båda sidor om säng och dator, medan alla mejlen i inkorgen är besvarade. Vad matchar en heltidsarbetande, hårt tidspressad tvåtusentalspublik? Kan det månne vara något med spänning, något lättläst och lättsmält? Det är inte bara morötter som färskpressas, också böcker har allt kortare bästföredatum. Chaplins rara nuna vid löpande bandet i ”Moderna tider” blinkar till… att det går för fort är ju inget nytt, men att konsten och litteraturen är så djupt inskriven i lönsamhetstänkandet är nog mer påtagligt än någonsin.
På tvåtusentalet har man inte råd att vara intellektuell i professionell mening, men det är gratis att bli offentlig genom de nätbaserade forum som finns. Det är fantastiskt med rörelsen och öppenheten, men frustrerande i det att platsen i rummet där något får tid att liksom vittra eller segna, bli gammalt och övervintrat och trögt, är omintetgjord. Eller rättare sagt: Ingen vill betala för den. Men kanske handlar det bara om misstänksamhet och osäkerhet inför nya medier. Sokrates idiotförklarade för 2 400 år sedan den skrivna texten (kontra det talade ordet): Den svarade ju inte på frågor och tilltal!
Att på allvar försöka ringa in en tidsanda tror jag är dödfött. Tidsandan har ingen röst, ingen form, ingen färg. Nej, här gäller det att zooma, ta på sig någon form av egenknypplad huvudbonad och beskriva en liten otypisk skärva av verkligheten. För att komma på vad denna skärva skulle bestå av gick jag ut med mössan på för att gå min vanliga runda.
Men så djupt försjunken i tankarna kring den typiska samtiden var jag att jag plötsligt helt överrumplad befann mig i en tunnel jag inte kände igen! Ja, jag vandrade med blinkande ögon genom mörkret och ut i en för mig helt ny baksida av mitt under tvåtusentalet alltmer moderat välborstade grannskap. Här stod rostiga containrar, svajande staket och vittrade, segnade, övervintrade i en helt exempellös tröghet. Där framme anade jag färjorna och började i princip förstå var jag var, men så här, bakifrån, såg allt annorlunda ut…
På den öde parkeringen stod en ensam rundskapt raggare med USA-jacka och svarta solglasögon bredvid ett vinrött vrålåk och på den trasiga trappan vid terminalen satt en kvinna med nedböjt huvud och en flaska sprit bredvid sig. ”Jag är snäll!” ropade hon till mig. ”Det är den förbannade Finlandsbåten som är orsaken till att jag är ful i dag.”
Det var då jag vände mig om och blev varse Vikinglinemonstret som slött, men ändå lömskt öppnade sin sävliga nittonhundratalskäft och på något obeskrivligt sätt liksom slukade hela idén om tvåtusentalet i ett slafsigt jättenafs! Min egen perception hade vid det här laget blivit kristallisk. Ögonblickets dörr stod på vid gavel. Därinne lös verkligheten i sin nyvunna färskhet. Jag var, som man kan kalla det, närvarande i ett för samtiden otypiskt rum av då och nu vilket inte nödvändigtvis bugade mot sedan. Omsluten och vilandes i skeendet i stället för på jakt efter detsamma. Jag erinrade mig ett citat av José Ortega y Gasset: ”Oförmögenheten att hålla det förflutna levande är det enda sant reaktionära.”