Tyst i klassen

Johan Nilsson säger att han fick förtroende för mig redan när jag bokstaverade mitt namn. "Du använde ett kvinnligt förnamn, 'Eva', sade du!"

Gjorde jag? "Zäta, Adam, Rickard, Eva..." Ja, faktiskt.

Eklund skulle aldrig säga 'Eva', menar Nilsson. Lärare Eklund är "bärare av patriarkala göranden". Hur det märks? "Svårt att beskriva..." Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det "en könspolitisk fråga". Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.

Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle "ha uppträtt på ett kränkande sätt". Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för - ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken "det var dåligt gjort" som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)

Visst kan det vara jobbigt när folk inte tycker som man själv. Men är det kränkande diskriminering? Ger det rätt till skadestånd? Det verkar så när man läser underlaget till denna förlikning.

"Skall du skriva en artikel om det här?" frågar Ingrid Carlgren. "Du borde skriva en teaterpjäs." Carlgren, som är rektor för Lärarhögskolan, skrev under denna förlikning den 18 december 2006. När hon nu ser konsekvenserna är hon inte längre säker på om det var rätt beslut.

Nilsson, däremot, är säker på sin sak. Men inte nöjd, eftersom den anmälde läraren ännu undervisar på högskolan. "Han skall bort", säger Nilsson. Hans åsikter och hans pedagogik är skadliga för studenterna. Men han behöver inte förlora jobbet: "Alltid behövs det någon som tömmer papperskorgarna", skrattar Nilsson.

Eklund blev inte avskedad. Men numera undviker han att samtala med en viss sorts studenter när det inte finns vittnen. "Han är inte samma öppna person längre", berättar en kollega. Också skolan har förändrats. Det händer att studenter anmäler diskriminering när läraren sagt "lilla vän", yppat att kvinnor är "förtryckta" i Iran eller haft synpunkter på deras rättstavning. (Vilket skildrades i föregående artikel.)

"Vi har fått en jaktstämning i huset", säger en av chefslärarna. "Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant." En annan säger: "Jag fruktar att vi utbildar rädda lärare. Sådana som vänder kappan efter vinden." Och i kårtidningen skriver en student: "Vill vi leva i en dokusåpademokrati där ingen står för något av rädsla för att... vara annorlunda? Om inte Lärarhögskolan rymmer det öppna samtalet, var skall det rymmas då?"

Det är en bra fråga. För att förstå hur det kunnat gå dithän skall jag i nästa artikel granska i detalj hur Nilsson och Gaystudenterna fick rätt mot högskolan. Men för att göra konflikten rättvisa måste vi först säga något om queerteorierna. Liksom andra teorier är de antaganden om verkligheten. Men för en del människor är queer något mycket större: en hel världsbild, en livskänsla, en identitet, ja - nästan en religion.

Av stilistiska skäl skall jag inte använda akronymen "hbt-personer" (homosexuella, bisexuella och transpersoner), som vissa menar att man måste göra för att visa insikt om mångfalden. Jag vet att mångfalden är större än så. Men i denna text använder jag "hetero" för dem som uppfattar sig som man eller kvinna, dras till motsatta könet och inte har problem med det, samt "homo" för alla som på något sätt överskrider den modellen.

Det hör till berättelsen att redan denna mening kan uppfattas som kränkande av en och annan på Lärarhögskolan. Uttrycket "den modellen" kan läsas som "den varianten" (vilket jag menade) men också som "den förebilden"! Vill jag insinuera att det är bättre att vara hetero?

Queertänkare anser att man borde säga "tradition" eller kanske "vana" om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är "man" och "kvinna" något naturligt. I själva verket är könen "en social konstruktion" som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.

Innan läsaren avfärdar denna idé bör hon begrunda var den kommer från. Queer är ett radikalt svar på seklers förföljelse. Homosexuella har kämpat för att behandlas lika, bli rättsligt jämställda när de bildar par. Eller kyssas på gatan utan att väcka anstöt. Ingen kan påstå att vi är där redan, men förhoppningsvis är vi på väg.

En del menar att det inte räcker. Hur mycket formell jämlikhet man än vinner, blir homo inte jämställda så länge som de utgör en minoritet, en "avvikelse" från normen. Alltså är det själva normen som är problemet. Säger någon att hetero är normalt, antyder han att allt annat inte är det. Det ligger i språkets natur.

Här kan någon invända att "normal" inte behöver vara en värdering, bara en beskrivning av statistisk vanlighet. "Normal kroppsvikt". Det kan rent av framstå som mindre smickrande. (Nöjd med att vara av normalbegåvad?) Men det är inte lönt att säga så till queertrogna. Från deras perspektiv framstår det normala som ett instrument för förtryck. "Hör du verkligen inte", kan de svara, "den uppfordran som klingar i 'normalvikt'?" Och visst ligger det något i det.

Alltså gäller det att angripa "heteronormen", det vill säga allt som antyder att hetero är normalt eller att föredra. Det är visserligen åtskilligt. Med professor Don Kulicks definition: "de institutioner, handlingar och inställningar som insisterar att samhället, kulturen, historien och människosläktets fortlevnad grundar sig på heterosexualitet. Heteronormativitet är allting i samhället som... ser till att heterosexualitet framstår som självklart och som får människor att tillägna sig en heterosexuell identitet". (min kurs.)

Ur ett sådant perspektiv kan det mesta av litteraturen och konsten, men också skylten för familjeparkering vid Ikea (man, kvinna, barnvagn) framstå som heteropropaganda. En rapport av två genusforskare vid Lärarhögskolan finner det heteronormativt med meningen: "I varje klass finns det statistiskt sett två eller tre elever som dras till människor av samma kön." Inte för att den skulle vara osann. Men måste det ständigt upprepas att homo är i minoritet? Varför skall en beskrivning av samlaget skapa intryck att verksamheten har med fortplantning att göra? En annan bild av heteronormen hos Don Kulick: "Det finns inte en enda institution eller struktur i samhället som kräver homosexualitet eller uppmanar till att homosexuella blir fler."

Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att "det är queerteorin som gäller", beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. "Om du till exempel i fikarummet säger 'I går åkte vi ut till landet' så bekräftar du heteronormen", säger han. Begriper jag inte? "Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna." Men om det råkade vara en kvinna? "Då skall du säga: 'I går åkte vi ut på landet, jag och min partner - som är en kvinna.' "

Detta är queerteori när den omhändertagits av ideologerna. Det är svårt att förneka att queertänkarna sätter ljuset på en del unket slentriantänkande i kulturen. Ingen kan neka dem rätten att vilja möblera om i våra huvuden. Problemet uppstår först när deras mindre belästa anhängare vill ha polishandräckning för den reformen.

Häromåret krävde RFSL-ungdom att ett tiotal läroböcker skulle "svartlistas". Här kommer två av de mest förgripliga meningarna som granskarna hittat i femton biologiböcker.

"Under pressade förhållanden, t.ex. en fängelsevistelse, där man endast träffar människor av samma kön, kan heterosexuella tillfälligt visa homosexuella böjelser."

RFSL-ungdomen påstod inte att det var fel i sak. Men borde inte få sägas, då det skapade intrycket att homosex i något läge kunde framstå som bara det näst bästa, vilket var kränkande att höra.

Också meningen "Många homosexuella mår dåligt av omvärldens fördomar, som kan kännas som en börda" kvalificerade för bokbål. Den må vara sann, men bidrar till att "problematisera" homosexualiteten, stod det. Flera tidningar publicerade den svarta listan som sin egen - och de flesta böckerna drogs in.

Visst är det både tanklöst och taktlöst att utgå från att ett par alltid består av två kön. Men har det också blivit brottsligt? I våras anklagade HomO Hans Ytterberg Vägverket för att diskriminera homosexuella. I en webbenkät undrade nämligen Vägverket om det var mannen eller kvinnan i familjen (eller båda) "som planerar för hushållets dagliga resor". HomO: "Detta kan uppfattas som att samkönade par inte kan ingå i ett hushåll."

Här kunde Vägverket svara att man blivit ålagd att främja jämställdhet i trafiken och antagit att det var kvinnor som skulle jämställas med männen, varför det var logiskt att utelämna hushåll där motsatsparet inte förekom. (Och kanske tillägga att den som tvivlar på att könen finns på riktigt, kan studera olycksstatistiken.) Vägverket svarade inte så. Man drog in enkäten och lovade att misstaget inte skulle upprepas.

I sin militanta form intar queerideologin en position från vilken nästan alla yttranden om sexualitet kan klandras - desto lättare som ideologin frånkänner andra rätten att tolka vad de själva menar. Beklagar man att homosexuella har det svårt - då "problematiserar" man. (Vilket betyder "misstänkliggöra" på deras idiom.) Låtsas man inte om det - då "osynliggör" man. Man kunde tro att det är likabehandling att inte ta hänsyn till folks sexuella läggning, men RFSU:s skolinformatör finner det upprörande att man som homosexuell kan gå igenom gymnasiet utan att någon bryr sig. "De blir inte sedda eller bekräftade i sin identitet och tystnaden blir i sig en kränkning."

Av det följer att en person med sådana idéer kan bli "kränkt och diskriminerad" närhelst det passar honom. Det är ju han eller hon som bestämmer vad andras ord och åtbörder betyder. Vilket inte vore något problem (utom möjligen för den kränkte själv) - om det inte vore för ett särskilt EU-direktiv.

Jag misstänker att om EU-kommissionen vetat hur lättkränkta svenskarna blivit skulle kommissionen ha beviljat Sverige undantag från direktivet 2000/78/EG (liksom man den gången gjorde med snuset). Direktivet säger att eftersom det är så svårt att bevisa diskriminering, får man göra undantag från regeln om att den som anklagar har hela bevisbördan. "Delad bevisbörda" innebär att om någon blivit illa behandlad och hävdar diskriminering är det upp till motparten att bevisa att den klagande inte behandlats sämre än andra.

Typfallet är två kvinnor som utvisats från krogen med hänvisning till att de pussat varandra. Då blir det krögarens tur att visa att han avvisar också tvåkönade par som kelar över kotletten.

En ganska vettig regel, kan man tycka, så länge den som klagar uppfyller sin del av bevisbördan, det vill säga "visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier", och så länge det han säger är åtkomligt för rationellt samtal: granskning, analys, bevisning och motbevisning.

Det vill säga: så länge som den inte möter de mer rabiata queerideologerna. Jag frågar Lärarhögskolans dåvarande jämställdhetsexpert, en av dem utredde anklagelsen mot läraren Eklund, varför det i utredningen inte finns spår av de personer som tagit honom i försvar. Det fanns till exempel fem studenter som hävdade att anmälarna förvanskat vad Eklund sagt.

Då svarar experten att de fems åsikt var "ingen fråga". "Definitionen av kränkning", säger hon, "är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut