Tyvärr Zaremba, vi har en egen röst nu!

Maciej Zarembas artikelserie i februari frammanade bilden av "kränkthet" som en farsot som sprider sig vida omkring i Sverige. Den yttrar sig överallt, men värst är det på högskolorna och allra värst på f d Lärarhögskolan i Stockholm.

Artiklarna utmålar att det pågår en förföljelse av hyggliga lärare som blir offer för anmälningar från studenter som utnyttjar en suddig lagstiftning där den kränkte alltid har rätt. Som spridare av farsoten fungerar främst invandrare, homosexuella och funktionshindrade. Det har gått så långt att lärare på högskolor inte längre vågar vara "sig själva" och dagligen är rädda för att dra på sig anmälningar.

Undertecknade har verkat vid fd Lärarhögskolan med att sprida kunskap om diskrimineringsfrågor. En av oss pekades i Zarembas artiklar ut som drivande i den ­anmälan som gjordes vid Lärarhögskolan. Vi menar att den bild av kränkthet som farsot som ­Zaremba målade upp inte stämmer.

Om man betänker att det var 10 anmälningar­ enligt lagen om likabehandling av studenter under 2005 vid ­Lärarhögskolan och att samma år 14 000 personer studerade där så är det knappast korrekt att tala om "farsot". Inte heller skulle det, som Zaremba påstår handla om en speciellt svensk problematik med sin olyckliga blandning av snällistisk stat, omogna människor, förlängd barndom och inbillad smärta (DN 17/3). Den här sortens lagstiftning är ingalunda svensk. Lagstiftning mot diskriminering och kränkning vid högskolor är något som kommit betydligt längre i de flesta väst­länder.

Dessutom menar vi att Zaremba ger en nästan obegripligt illasinnad och förlöjligande bild av de studenter som stod bakom den anmälan som gjordes vid Lärarhögskolan; en hygglig och välmenande lärare anmäls av aggressiva homosexuella studenter, "rosa khmerer" och en "gay-ideolog". Men viktigast menar vi är att både detta fall och de anmälningar som gjorts utifrån lagen om likabehandling främst är orsakade av högskolors underlåtenhet - och ofta ett motstånd inom lärarkåren - att arbeta förebyggande med dessa frågor. Man vill helt enkelt inte ge studenter de rättigheter som lagen kräver. Att det bland hundratusentalet högskolestuderande kan finnas rättshaverister eller personer som av någon anledning vill utmana ­regelsystemet är knappast något nytt och något högskolan alltid måste kunna hantera.

Trots att denna lag för högskolan funnits sedan år 2001, och att det år 2006 kom en liknande lag som gäller skolan, gavs vid Lärarhögskolan fram till dess nedläggning vt 2008 ingen obligatorisk undervisning, obligatoriska seminarier eller ­föreläsningar som kunde sätta in lärarkåren i vad som nu krävdes av dem.

En undersökning vi utförde­ 2005 visade att det inte heller fanns några obligatoriska kurser alls för blivande lärare som behandlade frågor om sexualitet. De som "drev" dessa frågor blev motarbetade från olika håll. Vi tror att det är ganska lika vid andra ­lärarutbildningar och universitet. Denna under­låtenhet är den viktigaste orsaken till den smärtsamma process som tog fart vid Lärarhögskolan 2005 då en lärare anmäldes för kränkning av studenter på grund av sexuell läggning.

Den anmälde läraren kan på så vis ses som fångad i en fälla som skapats ur högskolans brist på professionell handläggning. Men vi menar, till skillnad från Maciej Zaremba, att det läraren i "sin oskuld" yttrade i denna process överskred alla rimliga etiska regler om hur man som lärare bör förhålla sig till studenter. Studenterna gjorde rätt i att pröva lagen, men konsekvenserna hade inte behövt bli så allvarliga om Lärarhögskolans agerande varit annorlunda.

Eftersom läraren i fallet vid ­Lärarhögskolan i sin svarsinlaga hävdar just friheten, ja nyttan av att låta inblandade tala ut om äckelkänslor, obehag, pinsamhet, vad som känns onormalt i "mitt" och "vårt" förhållande till "dom" ­homosexuella etc så kan man säga att det just är sådana "metoder" som en utbildning om likabehandling bör problematisera.

Det var just dessa "äckelkänslor" som studenterna i fråga blev nedslagna och sårade av. Till att börja med ville de endast uppmärksamma läraren på det obehag de upplevde och få en ursäkt. När läraren vägrade och i stället fortsatte att på samma sätt framställa homosexualitet i termer av äckel, likna det vid pedofili, bli utomordentligt irriterad, anklaga de homosexuella studenterna för inskränkthet och intolerans etc, så ville de pröva om detta var förenligt med lag om likabehandling av studenter i högskolan. Men, som Zaremba uttrycker det, det skulle de inte ha gjort!

Detta ledde till en plågsam ­offentlig skandal med ryktesspridning och anklagelser i stället för den utredning som man enligt ­lagen är skyldig att göra. Man lät närstående kolleger till den ­anmälda läraren med buller och bång ­inför den berörda klassen proklamera att läraren stängts av på grund av anmälan. Skurkarna till denna avstängning var därigenom indirekt utsedda: anmälarna.

Därmed skapades således ett ­behov hos de övriga studenterna att ta ställning (om DOM tyckte lärarens agerande varit kränkande eller ej!). Den anmälde läraren, kunde, i skydd av denna skandal och den smärta han tillfogats, sprida en "försvarsskrift" för sin sak vid storföreläsningar och ­seminarier.

När så högskolan rekommenderades och accepterade att betala en förlikningssumma kan det ses som ett sätt att "slippa" alltihop, slippa en utredning om sitt eget tillvägagångssätt och undvika att få det hela prövat i en regelrätt domstolsprocess. Studenterna fick i stället stå där som orsak till det hela. Och efter tre år fick de stå upp igen genom Zarembas anklagelser i jätteformat i Sveriges största morgontidning.

Vår poäng är att Zaremba riktar uppmärksamheten åt fel håll när han pekar ut den underordnade som orsak och spridare av problem som först och främst handlar om högskolans makt och ansvar. Inte heller handlar det om någon farsot av kränkthet. Högskolan hade kunnat undvika den för alla olyckliga händelseutvecklingen genom att arbeta förebyggande och ha större skicklighet i att hantera ett fall som detta.

Vi menar att blivande lärare inte bara måste få adekvat kunskap om likabehandling utan också om olika kunskapsområden som är relaterade till detta, som genus, sexualitet, etnicitet etc. Lärarstudenter och lärare ska i dagens värld kunna arbeta mångfaldigt och komplext (i motsats till enfaldigt och enkelspårigt), förstå motstridigheter och visa respekt för olikhet av det mest skilda slag.

I dag håller det inte att utgå från dunkla teorier om homosexualitet som sjukdom och anormalitet. Inte heller tro att elever ­befrias från homofobi ­genom att tala ut om sina äckelkänslor. I dag har "de andra" också en egen röst och det kräver helt nya sätt att tänka, ifrågasätta att det över huvud taget finns några "vi" och "dom".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut