Två veckor efter dödshoten mot Vilks kastar sig allt fler djärvt in i diskussionen och skriker att Lars Vilks har gjort ett konstverk! Johan Lundberg klumpar ihop en grupp kritiker som han ogillar av olika skäl, och påstår obevisat att vi gullar med Nug och Anna Odell, men rynkar på näsan åt Vilks.
Jag har inte gullat med någon, men i en enkät kommenterade jag domen mot Anna Odell. Håller med Göran Greider: ”en fin liten dom”. En konstnärs handlingar kan prövas i domstol, precis som alla medborgares handlingar. Konsten döms inte i domstol – tack och lov – men konstnären står inte över lagen, eller samhällsdebatten, som en del romantiker vill ha det till.
Ulrika Kärnborg har inte läst innantill. Visst har jag kallat rondellhunden för ”usel jycke”, men konstverket behöver inte vara ointressant för det. Men jag blir illa berörd av verket. Det förvånar mig att så många betraktar Lars Vilks rondellhund som vilken knähund som helst. Jag tror att den kan bitas.
Samtidskonsten är full av ambivalenta, obehagliga verk. Tag Jeff Koons blankpolerade porr, Lars Noréns ”Sju tre”, eller varför inte Moderna museet-aktuella Lee Lozanos deklaration där hon avsvär sig alla kontakter med kvinnor – för all framtid. Kela med de verken, den som törs.
Yttrandefriheten i Sverige är grundlagsfäst sedan 1766, och den är vi rädda om. Dödshot är brottslig handling och ska fördömas. Är då hotet mot Lars Vilks också ett hot mot yttrandefriheten? Nej. Lars Vilks har inte tystnat. Hans kritiker och försvarare har inte heller tystnat. Debatten är livlig.
Islamismen är ett hot mot yttrandefriheten, inte minst i den muslimska världen. Jag vill påminna om att fatwan mot Salman Rushdie inte är återkallad, även om den inte längre har aktivt stöd av Iran. Här är politiska påtryckningar möjliga, och vi kan alla använda vår yttrandefrihet.
Precis samma yttrandefrihet använder Lars Vilks i verket ”Muhammed som rondellhund” för att provocera stora delar av den muslimska befolkningen i Sverige.
De som reagerar mot detta kallas yttrandefrihetens dödgrävare.
Jag försvarar Vilks frihet att förnedra vem han vill. Men jag försvarar också allas frihet att kritisera honom för detta. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt.