Strax före jul sände SVT den norska dokumentären ”Far till en massmördare”, där Anders Behring Breiviks biologiska far och hans styvfar berättade det lilla det visste om hans barndom. Här satt en före detta diplomat och en pilot och berättade om en mjuk tyst pojke som var tafflig på bilkörning, och tidigt blev övergiven. Styvfadern kom in i hans liv när han var 12, pappan hade inte sett honom sedan 1995. Det slående var hur lite han verkade ha betytt för dem. Nä, jag sökte aldrig kontakt, säger pappan, jag tänkte att han skulle göra det.
Sådana passiva pappor finns också i Felicia Feldts uppgörelse med sin mamma. I ”Felicia försvann” är dedikationen ”Till min pappa” – för att han inte fanns där under barndomen kunde han förbli den räddare han gestaltas som.
När Kerstin Thorvall gav ut ”Det allra mest förbjudna”, (1976) var upprördheten stor över hennes hat och vägran att försonas med sin mamma. I ”Felicia försvann” är mönstret detsamma, en pappa som inte finns, en mamma som blir allt. Medan Thorvallmamman knöt sitt enda barn till sig i en klassisk kvävningssymbios, som i sin tur gjorde dottern till en opålitlig och självupptagen mamma,rör sig Feldtmammans uppmärksamhet över en hel flock som måste sköta sig kollektivt.
Ett av de intressantaste styckena handlar om berättarens relation till en son som distanserat sig från henne. ”Det handlar om din mamma” säger han och sätter fingret på de generationsmönster som formar oss underjordiskt och gör att vi ärver andras ärr.
Det blir allt vanligare med frågor till tidningspsykologer om hur mycket man som vuxet barn ska uppoffra sig för sina föräldrar . När får man lämna en påfrestande förälder åt sitt öde? Jag tycker mig se att expertenas svar har förändrats. I dag talas sällan om försoning, utan snarare om att man inte har skyldighet att vara lojal med en förälder som är elak eller självupptagen. Bryt upp, gå för alltid, se dig inte om. Skydda dig mot energitjuvar, som det heter om det gäller vänskap.
Det är ofta befriande att läsa, men det tydliggör hur stor makt föräldrar har. Så djupt präglade av skuld och diffus tacksamhet blir vi nästan allihop, att vi frågar om lov innan vi bryter med en förälder som sätter sig själv främst, eller för att låna en titel från en av Anna Wahlgrens samlingar med kärleksnoveller, ”men icke hade kärlek”.
Som Aase Berg var inne på i Expressen (9/1) är det lätt att se kvinnor som mer manipulativa än män. Vi tenderar att se det som att fäder följer sina drifter medan mödrar är kalkylerande i sitt maktbegär. Det är ett tecken på traditionell ojämlikhet som i den här boken överskrids. Här försöker Feldtmamman vara ”både pappa och mamma. Fast i en enda människa”. Hon stänger ute fäderna med kämpahöga häckar. Anna Wahlgren, som är förlagan till bokens mamma, var i svensk offentlighet på 70- och 80-talet en obekväm samhällskritiker, som före andra talade om avigsidan med ett samhälle byggt för konsumtion, på mäns villkor. Hon var både skrämmande och beundrad när hon visade upp sitt eget samhälle av gemenskap, oberoende av mäns goda vilja. Modernt!
Det har framkastats att den här boken visar att 40-talisternas radikala livsstilsexperiment var fel. Jag ser snarare en stor sorg och vrede i den här typen av uppgörelser som handlar om att de frånvarande fäderna gav modern en sådan makt. Varför behövde fäderna inte sina barn? Det moderna är kanske att vi inte längre fördömer barnens vägran att försonas.