Parlamentsvalet i Ungern slutade med en förgörande seger för Fidesz. Epitetet är på sin plats: dels har det socialistiska partiet lidit ett förkrossande nederlag och befinner sig i ett tillstånd av vanmakt och upplösning, dels kan det visa sig att Fidesz har segrat sig till döds.
Regeringspartiet förfogar över drygt två tredjedels majoritet i parlamentet. De tre oppositionspartierna, som drar åt tre olika håll, har tillsammans 122 ledamöter.
Efter valsegern blev det möjligt att göra allvar av de planer för Ungerns politiska framtid som Fidesz Viktor Orbán skisserade i ett tal i september i fjol. Då sa han att de skulle skapa ett system som minimerar chanserna för återkomsten av det ”duala kraftfält” som karaktäriserat det ungerska politiska livet sedan 1989. De ständiga värdedebatterna, menade han, hade söndrat samhället. Nu skulle det skapas ett bestående, stort och stabilt regeringsparti, ”ett centralt kraftfält” i stånd att ta hand om de nationella angelägenheterna.
Regeringsmajoriteten visade snabbt vad ett ”centralt kraftfält” innebär och vad det skulle ta sig till med makten. Enligt premiärministern har ”de ungerska människorna” vunnit valet, störtat den gamla regimen och beslutat att lägga grunden till en ny.
Regeringen lät parlamentet anta en deklaration där man fastslog: ”Den ungerska nationens kamp för självbestämmande började 1956 med en ärorik revolution som till slut kvävdes i blod. Kampen fortsatte genom regimskiftets politiska överenskommelser, men i stället för frihet mynnade de ut i prisgivenhet, i stället för självständighet i skuldsättning, i stället för uppsving i fattigdom, i stället för hopp, tillförsikt och broderskap i djup själslig, politisk och ekonomisk kris. Våren 2010 samlade den ungerska nationen ännu en gång sin livskraft och utförde en framgångsrik revolution i valbåsen. Parlamentet deklarerar att det erkänner och respekterar denna inom konstitutionens ramar utkämpade revolution.
Parlamentet deklarerar att valen i april resulterade i ett nytt samhällskontrakt med vilket ungrarna fattade beslut om att grunda ett nytt system, Det Nationella Samförståndets System. Med denna sin historiska bedrift har den ungerska nationen förpliktat det nya parlamentet och den nya regeringen till att resolut, kompromisslöst och oryggligt styra det arbete tack vare vilket Ungern skall bygga upp Det Nationella Samförståndets System”.
Myndigheterna beordrades att på synlig plats anslå denna deklaration, som fortsätter i samma stil.
Fidesz har med beslutsamhet och maktfullkomlighet skridit till handling. Det har ju fått ”väljarnas mandat”(i själva verket en tredjedel av alla röstberättigade).
Att störta ”den gamla regimen” och lägga grunden till en ny innebär en radikal brytning med den utveckling från diktatur till demokratisk rättsstat som karaktäriserat tiden från 1989. Perioden mellan 1989 och 2010 har förvisso inte varit alltigenom framgångsrik, mycket har gjorts felaktigt, korruptionen har antagit förfärande dimensioner. Det fanns dock en demokratisk konstitution, ett fritt valt parlament, ett alls inte tandlöst presidentämbete, flerpartisystem, fri press, marknadsekonomi, oberoende domstolar, mänskliga rättigheter, idel företeelser som normalt kännetecknar en fungerande demokrati. Brytningen med de gångna tjugo årens politiska praxis – som Fidesz varit en mycket aktiv del av eftersom partiet innehade regeringsmakten mellan 1998 och 2002 – har genomförts på ett radikalt sätt. På tre månader har Fidesz drivit igenom 56 lagar (varav ett antal grundlagsändringar), och denna stordrift i lagstiftning har en tydlig nationalistisk, antiliberal, antimodern prägel. Här bara några av de mest illavarslande bland dem. Vallagen har gjorts om i syfte att främja Fidesz seger i höstens kommunala val och cementera dess makt för lång tid framöver. Sättet att välja ledamöter till Författningsdomstolen har ändrats så att regeringsmajoriteten ensam kan utse dem. Så har för övrigt redan skett.
Principen om pluralism i media har strukits och ersatts med allmänhetens rätt till ”korrekt information”. Ett Mediaråd med nästintill allsmäktiga befogenheter har tillsatts, dess ledare, som skall sitta på sin post i nio år, har regeringschefen själv utnämnt, och rådet domineras av Fidesz. Till landets president har valts en lydig partigängare, till ledamot av Författningsdomstolen samordningsministern i den förra Fidesz-regeringen, en man som allmänt anses sakna de av lagen föreskrivna kvalifikationerna för ämbetet. Partifolk har ställts i spetsen för myndigheter, till exempel för motsvarigheten till Riksrevisionen och Finansinspektionen. En av de nya lagarna gör det möjligt att utan motivering avskeda statstjänstemän (avskedandena har mycket riktigt varit legio och genomförts raskt och hänsynslöst). Listan över dessa lagar skulle kunna göras lång.
Det som har skett i Ungern är inte en revolution utan en modern form av kontrarevolution, ett ”majoritetens tyranni”, en återgång till principer (”Gud är historiens herre”) som härskade över de europeiska samhällena för mer än två sekler sedan.
Regeringens hittillsvarande politik har mestadels gått ut på att ”domesticera” högerextrema Jobbik genom att förverkliga delar av dess politik, låt vara i en ”light” variant. Därför har Jobbik sagt ja till 60% av de nya lagarna. Inte så att det partiet inte opponerar; det går emot mot sådant som varje oppositionsparti finner oacceptabelt i ett land som styrs av en maktfullkomlig majoritet. Den verkliga intressekonflikten mellan Fidesz och Jobbik ligger i det faktum att regeringspartiet inte tolererar Ungerska Gardet. Fidesz manövrerar taktiskt, ty det är förstås medvetet om att antagligen minst 15% av dess väljare tänker som Jobbik, å andra sidan vill Fidesz begripligt nog inte tillåta att någon paramilitär organisation existerar vid sidan av den statens våldsmakt som det vill kontrollera. I övrigt har skiljelinjen mellan de bägge partierna aldrig varit alltför tydlig. Sanningen är att Fidesz fortfarande riktar det mesta av sina attacker mot det socialistparti som ligger fullständigt utslaget, oförmöget att kunna bjuda verkligt motstånd. Men Fidesz har målat in sig i ett hörn. Under oppositionstiden vägrade det nämligen konsekvent att gå med på några som helst djupgående och för befolkningen smärtsamma reformer . Det valde den populistiska vägen: Ungern kunde gå en egen väg (”återerövra sitt oberoende”). Den vägen skulle dock snabbt leda till konkurs, kaos och nederlag för Fidesz. Att ändra sitt nej till de nödvändiga reformerna går naturligtvis. Men anklagelserna om lögn, svek och förräderi kommer då som ett brev på posten. Det kommer Jobbik att kunna utnyttja.
Det är det jag menar med uttrycket ”segra sig till döds”. Med den bakåtsträvande politiken, med inställningen till alla som inte rättar in sig i ledet, med bristen på ekonomiskt program, med anspråksfullheten som den nuvarande regeringen håller sig med kommer den inte att kunna lyfta Ungern ur krisen. Fidesz har anledning att se med oro på framtiden, ty när ett populistiskt parti inte motsvarar de högt ställda förväntningar det själva väckt brukar det förlora befolkningens stöd. Detta påstående kan förefalla märkligt i dag, några månader efter det segerrika parlamentsvalet och när Fidesz stöd är lika stort som i april.
Men än så länge har regerandet mest handlat om spektakelpolitik: att tillfredsställa djupt rotade behov av hämnd på fienden, lasta den för allt, stryka nationalistiska känslor medhårs, hävda sin specifikt ungerska förträfflighet, visa muskler gentemot utlandet – allt detta går ett tag, kanske under en relativt lång tid. Men frustrationen infinner sig när det blir uppenbart att ingen hög svansföring hjälper mot de ekonomiska realiteterna, allra helst i ett hårt skuldsatt land, som under så lång tid har vägrat att se realiteterna i vitögat. Det reaktionära Fidesz kommer med stor sannolikhet att misslyckas, trots att det i dag kan gå fram över samhället som en ångvält och göra precis vad det vill.
Frågan som tränger sig på är: när frustrationen över de högt uppskruvade förväntningarna brutit fram, vart går då väljarna, till vem söker de sig i ett land där de politiska alternativen har slagits i spillror, där inte ens de mest optimistiskt lagda vågar drömma om samförståndslösningar?