Parlamentsvalet i Ungern är inte avslutat, men siffrorna från den första omgången kommer med största sannolikhet att bekräftas och tendenserna att förstärkas i den andra omgången kommande helg.
I och med föreliggande valresultat har Ungern blivit ett unikt land i Europa. Det auktoritärt, nationalistiskt och populistiskt sinnade Fidesz samt det entydigt postfascistiska, mot landets romska och judiska minoritet öppet fientliga och hatiskt inställda Jobbik har fått nästintill 70 procent av väljarnas röster.
Socialisterna, som regerat under de senaste åtta åren, led ett förkrossande nederlag och förlorade mer än hälften av sina väljare. Med sina drygt 19 procent förblir de visserligen landets andra största parti, men deras position i parlamentet försvagas avsevärt. Det konservativa partiet (MDF), som ledde landets första regering efter regimskiftet (1990–1994), förlorar sin plats i parlamentet. Liberalerna (SZDSZ), det andra stora partiet vid 1990 års val, har i praktiken utraderats. Ett grönt parti (LMP) tar säte i parlamentet, men vilken plats det kommer att inta på den politiska kartan är ingen som vet.
Enligt realistiska bedömningar har Fidesz goda utsikter att i den andra valomgången erövra två tredjedels majoritet i parlamentet och därmed få möjlighet att styra landet på ett närmast oinskränkt sätt. Således kan det ändra konstitutionen, skärpa politiken gentemot de länder (Slovakien och Rumänien i första hand) som hyser stora ungerska minoriteter, placera sina lydiga anhängare på alla för landets ledning avgörande poster, med en målmedveten utnämningspolitik skaffa sig inflytande över polisen, åklagarmyndigheten och domstolarna, modifiera vallagen och så vidare.
Lyckas partiet mot förmodan ändå inte uppnå tvåtredjedels majoritet i parlamentet blir Ungerns politiska situation ännu mörkare. För att då kunna genomföra djupgående förändringar måste Fidesz vinna stöd från ett annat parti, och det stödet kan antagligen bara komma från Jobbik. Och Jobbik skulle inte göra det utan att kräva ett politiskt pris för sitt stöd.
Är det då oundvikligt att utvecklingen verkligen kommer att gå i den ovan skisserade riktningen? Naturligtvis inte. Fidesz är ett kameleontparti, och det vore sannerligen inte första gången det skulle ändra riktning, ja, ömsa skinn.
Denna för hela Europa unika situation har inte uppkommit under en natt. Det är resultatet av skeenden i Ungerns hela moderna historia, framför allt av det som hänt efter 1989 – regimskiftets omvälvning. Befrielse från diktaturen, fria val, flerpartisystem, garanterade mänskliga rättigheter, oavhängiga domstolar, marknadsekonomi, över huvud taget en demokratisk samhällsordning, visade sig ha sitt pris: förlusten av den trygghet och det relativa välstånd som stora delar av befolkningen åtnjöt under kommunistledaren János Kádárs många år vid makten. Priset för något som långtifrån alla önskade kunde te sig högt. Regimskiftet kunde upplevas som smärtsamt, och snart visade det sig att det inte hade tillfredsställt många frustrerade människors oerhörda förhoppningar om snabba förbättringar av livsvillkoren.
De som på grund av planekonomins kollaps hade förlorat sin försörjning hade ingen anledning att jubla. Många klarade inte den plötsliga övergången och anpassningen till en för dem ny typ av samhälle där staten/förmyndaren inte längre styrde allt.
Men förlusten av den relativa tryggheten var inte det enda problemet. Många människor visste inte vad de skulle ta sig till med den frihet de hade fått som gåva. Det ledde till förvirring och tafatta försök att finna sig till rätta i det nya. Och när människor söker botemedel mot sin politiska vilsenhet och vill känna säker mark under fötterna faller de lätt offer för locktoner och sina egna gamla demoner.
I stället för att som i andra länder göra upp med det förflutna, inte minst med sitt eget ansvar för det förflutna, valde den segrande konservativa majoriteten att försöka med det omöjliga: göra sig acceptabel för EU och dess demokratiska normsystem och samtidigt blåsa nytt liv i de politiska tendenser och ideal som utmärkte Miklós Horthys i grunden halvfeodala system före kriget.
Ekvationen gick självfallet inte ihop. De regeringar som styrt landet ända till veckans val har alla en sak gemensamt: de har låtit bli att ta itu med de oundgängliga strukturella reformer som skulle ha kunnat säkra landets utveckling, integrera regimskiftets många förlorare i samhället och återge dem hoppet om en bättre framtid, stärka de demokratiska institutionerna och få landets invånare att känna stolthet över sig själva. Det mesta av detta uteblev.
Visserligen förbättrades vissa delar av infrastrukturen, visst höjdes levnadsstandarden för mellanskiktet, men de sociala klyftorna ökade och delar av befolkningen har sjunkit ner i en allt djupare fattigdom. Det politiska livet översvämmades av oförsonlig strid om makten, partierna lockade med löften, som sveks eller infriades men i det senare fallet orsakade ytterligare försämring av ekonomin. Massornas missnöje och frustration tilltog, och de extrema politiska krafterna hade lätt att slå mynt av frustrationen, vreden, de nedärvda reflexerna och rikta hatet mot syndabockar.
Från sitt grundande redan före regimskiftet var Fidesz ett resolut antikommunistiskt men samtidigt – det är en i dag knappt fattbar sanning – ett liberalt sinnat, reformvänligt, sekulärt, och framför allt klart antinationalistiskt parti. Från mitten av 90-talet kom dock dess ledarskikt att inse att det med sitt dåvarande politiserande inte kunde erövra regeringsmakten. Då påbörjade partiet en resolut högersväng och förvandlade sig till ett populistiskt, paternalistiskt, auktoritetsbejakande, nationalistiskt parti.
När Fidesz år 1998 erövrade regeringsmakten fördes en maktfullkomlig politik, människor som tidigare varit aktiva i partiet placerades på förtroendeposter inom stat, förvaltning och medier, befattningar som borde ha beklätts av oavhängiga fackmän; parlamentet fick sammanträda var tredje vecka, regeringen vägrade att tillsätta parlamentariska undersökningskommissioner varje gång initiativet kom från oppositionen.
Men framför allt började det hagla obehagliga uttalanden om ”landsförrädare”: människor som inte sa ja och amen till Fidesz politik stämplades som opålitliga ungrare. Från och med 2002, efter det att Fidesz hade förlorat sin regeringsställning, ifrågasatte partiet att valen hade gått rätt till, försökte göra gällande att Fidesz berövats makten genom valfusk – märk väl att valen hade ägt rum under Fidesz egen inrikesministers ledning!
”Fosterlandet kan inte vara i opposition”, hävdade Viktor Orbán, vilket var lika med att säga att alla andra befann sig utanför den ungerska nationen. Den politiska motståndaren förvandlades till en fiende som skulle förgöras.
Socialistpartiets och liberalernas underlåtenhetssynder och misstag av alla de slag, de påbörjade och avbrutna reformerna, de inbördes motsättningarna, korruptionshärvorna med mera, har med all säkerhet bidragit till att stärka de extremnationalistiska och fascistiska krafterna. De skulle dock inte ha varit där de är i dag utan Fidesz välvilliga taktiska tystnad, dess påtagliga ovilja att stöta sig med dem. Cyniskt lät man dem hållas, ge sig på Fidesz egna motståndare, försvaga, nöta ner dem. Varje gång några vågade säga att extremisterna vuxit sig till en allt större samhällsfara svarade Fidesz med ett ”de skräms med den inbillade fascistiska faran”, och det är faktiskt först under galgen, efter det att Jobbik nått betydande framgångar, som Fidesz bestämde sig, var tvungen att bestämma sig för att ta upp kampen.
Vad kommer att hända nu? Det finns politiska tänkare i Ungern som har hävdat att Fidesz i maktställning kommer att mildra sin retorik, att det mer än väl vet vad som skulle vänta Ungern, ekonomiskt och politiskt om det gav efter för extremisterna. För egen del fruktar jag att Fidesz trots partiledarens segervissa bedyranden om motsatsen kan gå bet på uppgiften att få rätsida på Ungerns ekonomiska och andra problem. Och om de snabba resultaten uteblir kan det hända att de väljarmassor som blir besvikna på Fidesz strömmar över till Jobbik. Och om det partiet fick del av makten kunde Fidesz inom en inte alltför avlägsen framtid befinna sig i samma roll som trollkarlens lärling, och då skulle diskriminering av romer och judar, storungersk chauvinism, förföljelse av oliktänkande i vidaste mening bli den ungerska statens officiella politik.
Det vore minst sagt önskvärt att man både inom och utanför Ungern insåg den oerhörda fara som Jobbik innebär, inte för vissa delar av det ungerska samhället, utan för hela landet, ja, för hela regionen.