Den gråhåriga kvinnan är i sjuttioårsåldern och skakar av vrede. ”Landsförrädare!” skriker hon rakt ut, på ungerska. Den hon riktar sig till är den drygt åttioåriga författaren Hédi Fried i bänken framför henne. Fried, som är känd för sina böcker om sin tid i Auschwitz, har nyss suttit på scenen på Kulturhuset i Stockholm och berättat om den antisemitism som drabbade henne som ung hemma i Ungern. Det är vad som föranleder den gråhåriga kvinnans utbrott.

Klockan är ungefär halv nio på kvällen, det är den femte april och vi befinner oss i slutet av Svenska PEN:s och Kulturhusets temakväll om utvecklingen i dagens Ungern, ordnad med bidrag från Svenska Akademien. På scenen har sex inbjudna gäster nyss diskuterat vad som sker i EU:s ordförandeland. Under drygt två timmar har man talat om bland annat den nya medielag som kritiserats av alla från EU-parlamentet till FN – en lag som ger ett ”medieråd”, sammansatt av representanter för regeringspartiet, rätt att granska olika medier och dessutom rätt att kräva ut namnen på journalisters källor. Basia Frydman har läst ett stycke ur Georg Kleins kommande memoarer och vi har sett en filmad intervju med Imre Kertész.

Men nu byter kvällen karaktär. ”Kommunister! Ni är alla kommunister!” ropar en äldre man till mig och de andra arrangörerna. Stämningen är hotfull. Flera ur publiken tar fram papper där de skrivit ”Vi är tystade av Svenska PEN” på ungerska, sätter dem över munnen och poserar för tv-kameran – för en sådan finns på plats. Och används nu flitigt. Och ordet ”landsförrädare” far alltså genom luften. Det är inte riktigt så PEN-kvällar brukar sluta.

Under ett år hade vi i PEN arbetat med att ordna en temakväll om Ungern. Orsaken var oron för vad som rapporterades i internationella medier: den nya medielagen. De plötsliga utfallen av extremgrupper mot författare med judisk bakgrund. Utpekandet av romer som en särskild grupp av kriminella – detta i ett land som snart skulle ta över EU:s ordförandeklubba.

Från Ungern kom essäisten ­László Földényi, journalisten ­György Bolgár och etnologen och roma-specialisten Maria Bogdán. Från Sverige översättaren från ungers­ka Ervin Rosenberg och för­fattaren Hédi Fried. En intervju med Imre Kertész spelades in i Berlin, då hans parkinson hindrar honom från att resa.

Men redan när vi anlände till Kulturhuset märkte vi att något inte stod rätt till. Dörren in till scenen öppnades av en för oss okänd kvinna som undrade vilka vi var och ville ha namnen på våra gäster. Först skulle hon inte släppa in oss alls: hon presenterade sig som ”presstaleskvinna”. Mitt i rummet stod ett tv-team från MTV, ungerska stats-tv, först på plats av alla. Det är fortfarande oklart hur de tog sig in i lokalen. Bett om tillstånd hade de inte.

Våra gäster kom och vi frågade dem hur de såg på saken, om det hela filmades och sändes i tv. Den allmänna meningen var att de skulle få stanna. ”Det blir bara värre annars.” Vi ger alltså tv-teamet rätt att filma så länge de inte blir närgångna och slår av under inslaget med Kertész.

Men redan i pausen brakar det lös. Ervin Rosenberg har hållit ett laddat anförande där han med oro talat om utvecklingen i Ungern och gång på gång känt sig nödgad att påpeka att han inte är kommunist, inte ”fiende till Ungerns folk”. Men orolig för stämningarna i sitt gamla hemland.

Det är nu okvädingsorden börjar komma. Det rör sig om en grupp på cirka femton–tjugo personer på de främsta bänkraderna. En man spelar in allt som sägs. En annan reser sig och ropar: ”De ljuger, de ljuger.” En välklädd äldre kvinna frågar mig varför vi inte har bjudit in någon representant för rege­ringspartiet Fidesz, ty detta är inte ”objektivt”. Vi har sällan politiker i regeringsställning på scenen hos PEN, säger jag, och frågar henne varför en del ungrare med judisk bakgrund är oroliga och i likhet med Kertész överväger att lämna landet. ”De trivs nog inte”, säger hon.

György Bolgár talar efter filmen länge om de punkter där partiet Fidesz nu möblerar om i grundlag, medielag och rättsväsende. Han är upprörd. Maria Bogdán håller ett vetenskapligt anförande om hur romer osynliggörs i ungerska medier – utom när man talar om kriminella. László Földényi talar om hur den ungerska demokratins framtid avgörs av om en anständig borgerlig höger kan hålla rent mot extremism och fascism – vilket inte sker i dag. De tjugo åren efter murens fall var förlorade år, säger han, då vi kunnat bygga en demokratisk ideologi. De olika regeringarnas bankrutt, höger som vänster, har skadat folkets förtroende för demokratin. Därav de extrema yttringarna. Det är bestickande.

Men det är inte ett resonemang som biter på gruppen längst fram. När programmet är över kräver de replik, fast kvällen är slut och lokalen ska stängas. Det är då det börjar skrikas på allvar. Vi är alla kommunister. Särskilt Bolgár, som ju tjänstgjorde i ungersk radio redan före murens fall. Att han i dag är respekterad också bland liberaler som en frispråkig journalist skulle vara lögn.

”Det står fri debatt här!” säger ”presstaleskvinnan” och håller upp programmet mot kameran och pekar längst ned. (Där står det ”fri entré”.) Tv-kameran vandrar runt och filmar oss alla mycket när­gånget. En ung man sparkar omkull en stol.

”Presstaleskvinnan” kommer, visar det sig efter en stunds googlande, från det ”ungerska ­riksförbundet” SMOSZ i Stockholm. (På sin hemsida presenterar hon sig ironiskt nog som samtalsterapeut med särskild inriktning på konflikthantering.) Och vi ser nu vad vi skulle ha sett från början: detta var ett organiserat försök att störa ett offentligt möte där man ogillade vad som sades. Efter känd förebild.

Dagen efter sänds mycket riktigt ett inslag på ungerska stats-tv om temakvällen i Stockholm:

”Journalisten György Bolgár var huvudtalare vid på Svenska Akademiens och Internationella PEN-klubbens evenemang i Stockholm med titeln ’Rapport från Ungern’. Åhörare fick inte ställa frågor. Organisatörerna försökte även hindra MTV-nyheternas tv-team från att jobba. (…) Huvudtalare på evenemanget, som var anordnat av Svenska Akademien och Internationella PEN-klubben, var György Bolgár, som talade om hur den ungerska regeringen försöker tillintetgöra den demokratiska oppositionen. Han hävdade att det genomförs stora förändringar i Ungern som leder till att man kan skapa en auktoritär regim bakom en demokratisk mask. Den svenske moderatorn berättade i början av kvällen om extremhögerns framryckning i Europa och i synnerhet i Ungern. (…) Till slut hänvisade organisatörerna till att man bara hyrt lokalen en viss tid, man tackade för deltagandet och släckte lamporna. Enligt flera åhörare var kvällens föreläsningar ensidiga och evenemanget enbart till för att misskreditera Ungern.”

När jag gick var lamporna ­fortfarande på. Men jag hade fått anledning att minnas hur jag själv inlett kvällen: det som sker i en del av Europa angår hela Europa. Det påverkar hela Europa.