Utredarna missade ledtrådarna.
.
Som framgått i flera artiklar i DN har Gellert Tamas ifrågasatt Marie Hessles roll som före detta nationell samordnare för utredningen om de omdebatterade apatiska flyktingbarnens situation i vårt land. Nu är dock slutrapporten, den tredje rapporten i ordningen, överlämnad till regeringen.
"Vår slutsats är därför att vi inte kan lägga några förslag till åtgärder. Fenomenet är i det närmaste över och vi har ännu inte tillräcklig kunskap om varför det uppstod och avtog." Detta är den uppgivna kommentaren från utredaren efter två års arbete. Jag har aldrig läst en utredningstext som så ofta berättar om att det problem - "fenomenet" - man skulle analysera varit omöjligt att förstå. Under utredningens gång har ett trettiotal forskare och experter anlitats i forskar- och referensgrupper. Man har samlat in uppgifter från 81 bup-kliniker i landet (och därmed fått uppgifter om 424 barn), man har intervjuat representanter från en rad myndigheter, man har gjort djupintervjuer med drabbade familjer och man har genomfört "länderbedömningar" via resor till Azerbajdzjan, Kirgizistan, Kazakstan, Serbien och Kosovo.
Utredaren förklarar att dessa kulturer är präglade av ett "holistiskt tänkande", alltså samhällen där individens intresse underordnas familjens. Det håller inte! Förklaringen är snarast att familjerna från dessa länder lämnade en tillvaro där extrem utsatthet för övergrepp präglade själva grannsamhället - en tillvaro som det är omöjligt att återvända till.Utredningens fokus har varit det sjuka barnet och beskrivningen av dess symtom när det borde ha gällt familjen i kris, en kris som kulminerat under en allt hårdare asylprövningsprocess. Familjens kris innebär för barnens del en förstörd relation till föräldrarna. Det som inträffar är att handlingsförlamade föräldrar inte förmår ge barnet gensvar. Det finns faktiskt en massiv kunskap om konsekvenserna för barnets del när denna primära relation havererar: barnets identitet, dess "jag" bryter samman.
Det finns viktiga ledtrådar i Hessles utredning när det gäller att förstå barnens uppgivenhetssymtom. Men man är så fixerad vid att förklara "Varför just i Sverige?", "Varför så många barn från före detta Jugoslavien?" att man inte ser det man ser. Positiva exempel från den öppna socialtjänsten i flera kommuner och från frivilligorganisationers insatser ger ytterligare ledtrådar. Man har kanske arbetat osofistikerat men ändå på ett tydligt sätt med hela familjen och skapat kontakter mellan utsatta familjer. Den ömsesidiga bortvändheten mellan barn och föräldrar har kunnat mildras, den nära relationen mellan familjemedlemmarna har fått nytt liv.
Plötsligt förstår man att barnens uppgivenhet, som ju uttrycker familjens kris, också är ett symtom på den extrema ensamhet som den asylsökande familjen lever under i "normala fall". Det gåtfulla fenomenet med de apatiska barnen är i själva verket inte gåtfullt. Men det är en gåta att vi inte förstått deras förtvivlan och uppgivenhet.