Det pågår en debatt i DN Kultur utifrån Elisabeth Åsbrinks bok: ”Och i Wienerwald står träden kvar.” Hennes bok handlar om den judiske pojken Otto som 1938 hjälptes till Sverige från Wien av Svenska Israelsmissionen. Debatten har kommit att handla om vad Svenska Israelsmissionen egentligen gjorde och tänkte. Udden riktas mot Åsbrink som anklagas för att blanda fakta och fiktion. Ingrid Lomfors ställer frågan om det finns en risk att minnet av Förintelsen är på väg att reduceras till litterär fiktion (DN 12/10).
Vad är då sant och vad är fiktion om vi granskar Svenska Israelsmissionens tänkande och motiv? Vilka ville de hjälpa, och varför? I dag framstår Svenska Israelsmissionens tankevärld och verksamhet runt 1940 som närmast obegripliga. Gentemot judar i Europa vid tiden är de både medkännande och instrumentellt cyniska. Men dess till synes motsägelsefulla hållning är del i en tankevärld som också har mönster. Ledningen för organisationen tänker ganska likartat under 1900-talets första femtio år.
I januari 1943 gav Svenska Israelsmissionen ut boken ”Kan judafolket räddas?”. Det var endast en månad efter att DN publicerat resultaten av en Gallupundersökning som visade att den händelse som berört svenskar mest under 1942 var deportationen av judar från Norge. Birger Pernow var präst i Blasieholmskyrkan i Stockholm innan han blev Svenska Israelsmissionens direktor, en post han innehade mellan åren 1930 och 1960. Han efterträddes av Göte Hedenqvist. Pernow var också han berörd och upprörd av den norska deportationen.
Men när han försökte förstå världspolitiken med hjälp av sin teologi och historieuppfattning försvann medkänslan. När judar gjorde Guds vilja stod de, menade Pernow, under Guds välsignelse. Då bodde de i ”sitt” land och slapp förföljelse. Men när judar bröt mot Guds regler drabbades de av Guds förbannelse och spreds över världen.
Det allvarligaste det judiska folket gjort för att ådra sig förbannelsen var att de förnekat att Jesus var Messias. Det bästa sättet för judar – och hela världen – att räddas var alltså att alla världens judar blev kristna. I ”Kan judafolket räddas?” skrev Pernow: ”Hade den himlafarne Herren i sin upphöjelses ögonblick haft till sitt förfogande ett helt folk av apostlar – i stället för en handfull män – att sända ut i världen, vad kunde icke då ha skett! Då hade väl Guds rike nått sin utlovade fullbordan för länge sedan och världen skonats från mycket lidande.”
Om judarna hade låtit omvända sig redan på Jesu tid, då hade hela världen skonats från mycket lidande, och judarna fått bo i Palestina/Israel. Men när välsignelsen gick till andra drabbades judarna av Guds förbannelse. Och för Pernow ligger förbannelsen även bakom Förintelsen: ”När judafolket sålunda vände Kristus ryggen, då grep Gud detta sitt avfälliga folk och lyfte det åt sidan. I stället kallade han fram andra redskap för evangelii segertåg genom världen. Men Israel har under alla dessa århundraden stått vid sidan om Guds frälsningshandlande med folken och vid sidan om välsignelsen.”
I februari 1939, efter Kristallnatten, förde Pernow ett liknande resonemang. Då tänkte han sig att judarna borde inse att synagogans tid är förbi, och de därför bör ta lärdom och låta omvända sig. Pernows tankevärld går inte att förstå om man söker förklara nazismen och Förintelsen med sociala, ekonomiska eller ens ideologiska faktorer. Man kan säga att Pernow gör sig skyldig till att blanda fakta och fiktion på ett otillbörligt sätt. Men den kritiken kan inte riktas mot Åsbrink.
Pernows tänkande är fördemokratiskt och vidskepligt, och etiken i Pernows kristna teologi är i dag obegripligt cynisk och instrumentell. Dagens läsare orkar knappast ta till sig innebörden av hans slutsatser: judarna är skyldiga till Förintelsen. Världen blir absurd. Enligt honom används människor och i synnerhet judar av Gud i ett schackspel som pågår genom hela historien. Gud låg bakom storpolitiken och det tjänade inget till för människor att protestera. Det bekymrade inte Pernow att hans teologi legitimerade maktens framfart, och andras passivitet. För honom var kristen mission det enda som kunde påverka världspolitiken.
Under läsning av Svenska Israelsmissionens texter märks att många drivs av medkänsla med judarna, men där finns samtidigt starka drag av en apokalyptisk egennytta. Pernow menade att den som hjälper judar påskyndar deras frälsning och därför Guds frälsningsplan med hela världen. Pernow själv och missionärerna tjänar själva på sin verksamhet.
Pernow var en vid tiden aktad missionsledare som hade uppdrag i hela Norden, inom Svenska kyrkan och i internationella ekumeniska organisationer. Mot bakgrund av hans teologi verkar hans dåtida ställning i dag förvånande. Och hans gärning lever vidare. Pernow var den som tog initiativ till Svenska teologiska institutet i Jerusalem som i dag drivs av Svenska kyrkan och bland annat ägnar sig åt dialog mellan judar och kristna.
Det torde finnas skäl för dem att ta tydligare ställning till Pernows tankevärld. Andra kristna vid Pernows tid, till exempel biskoparna i Norge, kritiserade nazisterna skarpt för att judarna i Norge deporterades. Biskoparna hänvisade till att deras lutherska teologi gjorde att de såg judar som människor med samma rättigheter som andra.
Både Pernows och de norska biskoparnas tankevärldar är kristna och båda är sprungna ur lutherska traditioner, men är mycket olika. Pernow legitimerar undfallenhet inför makten och politisk passivitet. De norska biskoparna å andra sidan formulerar en skarp kritik mot godtyckligt våld och de föregrep ett framväxande individuellt rättighetstänkande.
Svenska Israelsmissionen var kluven inför judarna, även när Förintelsen pågick. De räddade Otto och några tusen till och ett av deras motiv var medkänsla. Men medkänslan baserades på vidskeplighet – förklädd till kristen teologi. Till sist skymtas en undfallenhet som gynnar egennyttan.
Över decennier blir nya människor offer och nya makthavare kliver fram. Övergrepp mot svaga fortgår. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slår fast att krigsflyktingar får återvända hem. Men de palestinska flyktingarna tillåts i dag inte återvända. Invånarna på Gaza utsätts för kollektiv bestraffning, utan påföljd. Respekten för mänskliga rättigheter är en vacker tanke, men den solkas när den inte försvaras. När makten, i dag i form av USA, står bakom staten Israel trots dess brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter, breder en passivitet ut sig som hotar att bli norm.
I dag ger Sverige bistånd till palestinier för att de ska lära sig mänskliga rättigheter, men när skall Sverige sätta kraft bakom kravet att folkrätt och mänskliga rättigheter gäller även staten Israel? Pernows undfallenhet är upprörande i jämförelse med de norska biskoparnas civilkurage.