För några dygn sedan sade jag upp mig från tidningen ­Journalisten, där jag varit anställd i tio år. Det var en protest mot att chefredaktören Helena Giertta stoppat mig från att publicera en text i min återkommande krönika på Journalisten.se. Texten innehåller inget anstötligt eller något som strider mot Journalistförbundets grundvärderingar.

Den hade bara ett fel.

Dess analys och åsikter stämde inte överens med chefredaktörens.

Fler åsikter än chefredaktörens ska inte få emanera från vår officin, ansåg Giertta och satte – inte utan stolthet vill jag säga – ner foten.

Mitt svarsbeslut blev något utdraget, men inte svårt. Som medie­krönikör ser jag det som fullständigt barockt att behöva avstå från att diskutera kårens viktigaste fråga.

Att jag offrar min försörjning och lämnar den tidning jag ­jobbat för i tio år – och i vars senaste nummer jag hade personrekordet­ 13 texter – kan tyckas som en överslagshandling från en sårad primadonna. Men även triviala saker kan vara tecken på en större röta. Jag har sett tecken på en sådan i den tidning som ska vara flaggskepp för yttrandefrihet och debatt om yrkesfrågor. Den kommer inte från ägarna. Journalistförbundets ledarduo har under tio år skött sig föredömligt när det gäller redaktionell integritet – de brukar rent av anklagas för att vara tryckfrihetsfundamentalister.

Problemet har varit en växande, missriktad vilja hos chefredaktören om att värna journalistkåren genom att väja för dess mest brännande problem. I senaste numret publicerar vi ett huvudreportage om hur Norges lokalpress ”står emot olyckskorparna som talar om dagspressens död”. Den muntra uppgiften får vi till ­genom att publicera två år ­gammal statistik tagen ur sitt sammanhang. I själva verket föll norska dagspressens upplagor med rekordartade 3,8 procent 2010, och tre fjärdedelar av lokaltidningarna hade fallande upplagor. Detta är ett exempel på hur det kan bli när man lämnar journalistiken för att propagera­ för att allt är normalt i den förgångna värld av blomstrande lokaltidningar som man önskar fanns kvar.

Det är hög tid att i stället våga bejaka de sociala mediernas ­demokratiska kraft, att inse att papperstidningarna gradvis kommer att tappa sin storhet och status, och att våga diskutera journalistrollens djupgående ­behov av förändring. Vi måste ta oss in i den nya och osäkrare tid vi möter, våga ifrågasätta vår yrkesroll och på ett städat sätt ta farväl av många av våra privilegier. Och samtidigt försöka hitta nya sätt att finansiera vår journalistik och att spela en roll i det demokratiska samtalet.

Det slaget är inte förlorat. Men ansvaret för journalistiken

– oavsett om det gäller berättande, avslöjande, urval eller idédebatt – det måste vi härmed dela med privatpersoner, bloggare, twittrare och även kommentarsfältens inte alltid så väldoftande klientel.

Den diskussionen får inte förringas, stoppas eller avfärdas. Till samtalet om ordet och berättelserna om vår samtid bör så många som möjligt bjudas in.