Vad är det som gör Fredrik Lindström så bra? Han har stora kunskaper på många områden, det är sant. Pedagogisk förmåga, det är också sant. Men det som gör honom unik är något annat - han är bra på att härma.

Han talar inte bara om språk och sociala ritualer, dessa språk och ritualer talar även genom honom, och det som roar oss är helt enkelt någonting som gör kunskaperna konkreta, sinnliga, greppbara; som om skillnaden mellan att se och att tänka, mellan det kroppsliga och det mentala, plötsligt vore borttrollad.

I decembernumret av tidningen Forskning & Framsteg fastnade jag för ett par bilder av en nyfödd apunge som tittar på en person som räcker ut tungan och därefter härmar denna min genom att själv räcka ut tungan. En rörande bild som omedelbart får oss att tänka på ett spädbarn, fast här handlar det alltså om en liten markatta, en blivande Herr Nilsson.

Utan alla andra jämförelser är det exakt detta Fredrik Lindström ägnar sig åt när han guidar oss genom det svenska landskapet och härmar smålänningars, rump­masars och västgötars dialekter och språkliga särdrag. Ja, mer än så, för det som kommer ur Fredrik Lindströms mun är aldrig rena språkljud, det är alltid uppblandat med gester, åtbörder, fysiska kännetecken; det slags sociala markörer som placerar den talande i en tid och ett samhälle.

Likt vår egen Zelig, den kameleontiske huvudpersonen i Woody Allens film med samma namn, dyker han upp inklippt i gamla dokumentärer med bondmoror från trettiotalet eller vid Olof Palmes eller någon annan känd persons sida.

"Det är fult att härmas" fick vi höra som barn. Ändå är det så vi lär oss att bli vuxna. Mycket länge trodde man att de minsta barnen inte kunde avläsa ansiktsuttryck och härma dem. I dag vet man bättre. Per Snaprud, artikelförfattaren i Forskning & Framsteg, har besökt några italienska forskare som studerar en speciell sorts hjärnceller som går under namnet spegelneuroner. Dessa liknar speglar i den bemärkelsen att de beter sig likadant när man själv gör något och när man ser någon annan göra samma sak.

Jag beter mig som du och du som jag i en oändlig kedja av härmningar. Det är det som gör oss till människor.

"Ögat är själens spegel" är ett annat kärt uttryck. Det mesta talar för att även detta är en sanning med modifikation. Socialpsykologen Johan Asplund, som är oförmögen att skriva något ointressant, säger i sin nya bok att själen sitter i munnen ("Munnens socialitet och andra essäer", Bokförlaget Korpen 2006). Munnen är ett känsligare organ än ögat. Vi känner igen andra på munnen, inte i första hand på ögonen. Det är därför filmens skurkar och äventyrare inte drar sig för att visa ögonen medan de ser till att dölja munnen med en snusnäsduk.

En ögonmask däremot döljer inte identiteten, den leker med den, som i maskeradens ­erotiska dubbelspel och festens halv­mörker.

Den nya kunskapen om hjärnans spegelneuroner tar så vitt jag förstår effektivt död på idén om en medfödd språkförmåga i Noam Chomskys mening. Det finns ingen "universell grammatik" av det slag strukturalisterna älskade att tala om. Språket kan inte analyseras i termer av dessa abstrakta pusselbitar som enligt vissa regler hakar i varandra, fonem (betydelse­skiljande språkljud) och andra till synes livlösa entiteter, samlade liksom i en dator eller medfödd verktygslåda, och som efter behov kan plockas fram och användas.

Språket uppstår i själva verket ur gesten och härmningen, och vad vi härmapor och andra människo­liknande varelser sysslar med är att avläsa och tolka de språkljud som riktas till oss och som aldrig kan separeras från de gester och det kroppsspråk som åtföljer dem.

Språkljuden har inte de skarpa kanter som vissa strukturalister inbillar sig. De har mjuka kanter, det finns en zon där hjärnan inte hinner uppfatta var de hör hemma - i det ena ordet eller det andra? - och där betydelsen blir hängande i luften. Det som fäller avgörandet är en kroppsligt inlärd förmåga att leva sig in och känna igen, inte en medfödd mental kapacitet.

Lex Lindström, om ni så vill.

Vi förstår ett ord i en yttrad mening inte bara genom att höra, vi måste se ordet också, bokstavligen eller i andanom - se och uppfatta den språkliga mimiken, eftersom den är ordets kropp. Det börjar i samma ögonblick du föds.