Jag blev minst sagt förundrad över Ingrid Lomfors kritik av Elisabeth Åsbrinks ”I Wienerwald står träden kvar”, en bok jag recenserade här i DN. Själva frågan om hur man skriver om och skildrar Förintelsen är och förblir av stor och levande betydelse. Men just med anledning av Åsbrinks bok skriver Lomfors:
”Förintelsen är ett tacksamt ämne att göra litteratur av. Det är därför ingen slump att vi hellre läser fiktion än doktorsavhandlingar, eller att kultursidorna hellre recenserar och debatterar romaner än vetenskap. Det är helt enkelt olika litterära genrer som fyller olika funktioner.”
Men varför tar Lomfors upp frågan om ”fiktion” i samband med just Åsbrinks bok? Det står ingenting om ”roman” på pärmen. Den är nominerad till Augustpriset i genren för fackböcker. På biblioteket hittar jag den under signum Lz för biografier. (Romaner står som bekant under Hc.) Åsbrinks bok är ett reportage och en biografi. Den bygger på en verklig dagbok och intervjuer med människor som lever eller levat. Ändå diskuterar Lomfors boken i samband med problematiken kring att skriva fiktion kring verkliga händelser. Varför gör hon det?
Det finns egentligen två viktiga frågor här: Vad är en roman? Och vad får den skildra? Lomfors är inte ensam om att ha svårt att definiera vad romanen är. I själva verket rör det sig om en urgröpning av begreppet som pågått en längre tid.
När DN djärvt röstade fram det senaste decenniets viktigaste romaner var det tolv utmärkta och allmänt uppskattade böcker som hamnade på listan.
Men det var, som flera också påpekade efteråt, lite bubbligt kring genregränserna. På vilket sätt är till exempel Lars Noréns dagböcker en roman? (På biblioteket står den under Gcz.) Att kalla den boken något annat än roman är inte en kvalitetsanmärkning, utan handlar helt enkelt om vilken sorts bok det är. Åsa Beckman skrev i sin kommentar till listan: ”En bok som Henrik Berggrens Palmebiografi ’Underbara dagar framför oss’ kan mycket väl läsas en välberättad samtidsroman.”
Men kan den det?
Det tycks mig som om ordet roman allt oftare används som en sorts honnörsord snarare än som en genrebestämning. Med ”roman” vill allt fler kritiker signalera att det är en prosabok som är skriven med flyt och driv. Men romanens främsta kännetecken har alltid varit att den är fiktion.
Förstår man inte vilken roll fiktionen spelar, i litteraturen såväl som i den mänskliga kulturen i allmänhet, så riskerar man att stänga dörren till en fantastisk rikedom. Romanen är ett sätt att närma sig verkligheten vi inte klarar oss utan.
Personligen tror jag inte att det är en slump att den moderna romanen växer fram under samma tid som de moderna idéerna om demokrati tar form. Romanen är på sätt och vis en demokratisk konstform. Den gör någonting unikt: den släpper fram de andras röster. Och än djärvare: med fiktionens hjälp gör den något vi bokstavligen inte kan göra – vi ser världen med någon annans blick, vi lever inuti någon annans huvud. Tror man att sådant är möjligt på riktigt är man förmodligen galen. Men inte inom ramen för det fantasikontrakt som romanen upprättar med läsaren.
Låter det abstrakt? Tänk då på anekdoten om uppsättningen av ”Hamlet” där någon kommer in på scenen och säger: ”Jag är Hamlet, prins av Danmark.” ”Det är du inte alls!” skriker den berusade mannen på första bänk och ett pinsamt flabb sprider sig i lokalen. Fiktionens kontrakt blev plötsligt uppsagt. Men alla utom fyllot visste att man gått med på att för en stund se världen på ett annat sätt än man gör i sin vardag.
Ett av kännetecknen för romanen är att den hela tiden tänjer gränser för vad som är möjligt, för vad som är fiktion. Men romaner är alltid fiktion, medveten fiktion. Någon annan definition är inte möjlig.
Själv skriver jag, till min egen förvåning, historiska romaner. Vilket lett till att jag ofta hamnar i diskussioner med historiker och historieintresserade om gränsen mellan historieskrivning och romankonst. Peter Englund uttryckte det en gång mycket bra: historikern måste med nödvändighet stanna där romanförfattaren börjar. Och om man inte håller den gränsen i minnet hamnar man i den sortens problem som Lomfors kommer in på i sin andra artikel – möjligheten att skönlitterärt skildra ett historiskt trauma av sådana proportioner som Förintelsen.
Det är sant att det skrivits romaner på det temat som är så dåliga att de i sig utgör en kränkning av både de mördade och de överlevande. Jag menar att John Boynes ”Pojken i randig pyjamas” är en sådan roman, som är så usel att den blir omoralisk. Det hindrar inte att den sålt fem miljoner exemplar. (Boyne brukar närmast stolt berätta att han skrev den på två och en halv dag.)
Men kan vi inte närma oss de svåraste och moraliskt mest vidriga skeendena i mänsklighetens historia med fiktionens hjälp riskerar sidor av dem att förbli omöjliga att komma åt. Då försvinner också ett antal klassiker ur hyllan, från ”Krig och fred” till ”På västfronten intet nytt”.
Det stämmer inte, som Lomfors säger, att den här problematiken inte diskuteras i Sverige. Hon hänvisar till Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” som ett exempel på problematiken – finns det en gräns där fiktionen måste stanna av respekt? Lomfors citerar de två enda kritiska recensioner romanen fått internationellt. Men i övrigt finns också där en konsensus om att Sem-Sandbergs roman hanterar sitt ämne med värdighet.För det är just där gränsen går – inte mellan vilka ämnen som får skildras fiktivt, utan mellan tillräcklig och otillräcklig litterär kvalitet.
På 90-talet rasade en debatt mellan Elie Wiesel och Imre Kertész om möjligheten av att närma sig Förintelsen med romanen som verktyg. För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare. I en essä i Die Zeit (”Vem tillhör Auschwitz?”) från 1998 dömer han ut en film som ”Schindelr’s list” för dess ”imbecilla humanism” men tillägger: ”Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.”
Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till, vad vi måste ha dem till: att närma oss det som annars knappast går att förstå.
Men då måste vi också veta vad det är för sorts text vi läser.