Vad får vi säga om Kurdistan?

Två frågor har i två veckor ockuperat nästan all min vakna tid: Hur kan exil generera en nationalism av grövsta slag? Vem har rätten att skildra ett folks historia? Frågeställningarna kräver dock en bakgrund som inte låter sig tecknas i enstaka stycken.
Det började med att en okänd kurd ringde för att uppmärksamma mig på att diplomaten och författaren Ingmar Karlsson bedriver ett "oförtäckt korståg" mot det kurdiska folket i sin nya bok "Kurdistan. Landet som icke är".

Han bad mig att gå in på vissa bloggar för att se hur "kända och okända kurder gör mos av turk­agenten".

- Men det är inte tillräckligt, fortsatte han. Vi är många som därför tycker att det är din plikt, om kurd med tillgång till den offentliga arenan, att punktera hans ståndpunkter.

De närmaste dagarna skulle jag få fler propåer från kurder, även människor jag känner, om att uppfylla min "plikt".

Vad är det Karlsson skriver som väcker sådan vrede? tänkte jag och köpte boken. Författaren tecknar kurdernas historia från början. Religion, geografi och språk. Han skildrar myter och återger historieskrivningar. Han går pedagogiskt igenom kurdernas historia i Tur­kiet, Irak, Iran, Syrien och på en rad andra områden med utförliga kapitel om hur vi har härskats och söndrats i stormaktspolitiska spel. Det är i många stycken en mörk berättelse om aggressiva majoritetskulturer, folkmordskampanjer, tvångsförflyttningar och svek.

Boken är inte en politisk programförklaring om "världens största folk utan stat", utan ett inlägg i en pågående debatt om ett folks öde.
Så långt kommen går jag in på bloggar om "Kurdistan. Landet som icke är". I stället för välbyggda sakargument finner jag att tidningarnas recensenter manglas för att de berömmer boken - ty vilka reella erfarenheter från och inblickar i kurdernas historia kan dessa Svenssons ha?

Författaren själv utsätts för en hetsjakt som bar han på ett genetiskt kurdhat: Hur har han mage att likna ett Kurdistan, som skulle sträcka sig över delar av Turkiet, Syrien, Iran och Irak, vid en utopi och beröva oss drömmar om det? Skulle kurderna sakna en enande nationell gestalt? Borde inte författaren veta att det finns 50 miljoner (!) kurder och inte 25-30? Nej, turk­agenten Karlssons skäl måste vara ideologiskt färgade snarare än real­politiskt välunderbyggda.
Det som slår mig mest är ändå hur offentliga liberala kurder med salvelse förkastar boken - trots att de inte läst verket.

Sakine Madon, Expressens ledarskribent som även suttit i styrelsen för Liberala studentförbundet och varit riksdagskandidat för folkpartiet, vet ändå "som väntat" att boken är "kurdkritisk": Karlsson en objektiv röst? "… vilket jävla skämt". Den folkpartistiska riksdagsledamoten Gulan Avci har "förstått av andra" att boken dräller av "sakfel". Varning utfärdas för att författaren kommer att åka runt i Sverige och sprida antikurdisk propaganda.

Expressens Dilsa Demirbag Sten däremot har läst boken, som avfärdas - "ett fuskverk", lyder rubriken. Recensionen stegras till ett karaktärsmord på författaren, och även hon finner sanningen utan ansträngning. Hon rycker ut meningar ur boken och förleder läsaren till slutsatser av anorektisk sanningshalt. Där Ingmar Karlsson säger att Ayubbid-­dynastin var kurdisk hävdar Demirbag Sten att han skrivit motsatsen. Där Karlsson skriver att den irakiske presidenten är kurd, liksom Israels tidigare försvarsminister Yitzhak Mordechai, ger hon sken av att han förbiser det. Ett korrfel på en kurdisk ledares förnamn tas som täckning för ignorans… Exemplen är flera.

Att med perfida vantolkningar och lögner försöka begå karaktärsmord på författare är annars en effektiv gammal metod som med framgång ännu används i samma land, Turkiet, som förtryckt Madon, Avci och Demirbag Sten som kurder.

Förföljelsen av en man som engagerat sig i kurdernas sak i 45 år får mig att tänka på Orhan Pamuks tal när han fick den tyska bokbranschens fredspris 2005. (Ordet romanförfattare nedan kan med fördel bytas ut mot "debattör, "historiker" eller "regissör"):

"När romanförfattaren bryter mot samhällets regler, när han likt ett nyfiket barn utforskar förträngda sidor av världen, är det oundvikligt att han åsamkar sin familj, sina vänner, sina kolleger och landsmän en del obehag. Men det är ett godartat obehag." Pamuk talar om att komma till "klarhet om vilka idéer som styr världen", få tillgång "till de sanningar som hålls övertäckta och gömda av våra familjer, vår skola och vårt samhälle".
Ingmar Karlsson beskriver utförligt hur vi genom historiens lopp varit offer, men också förövare. Bittra klanfejder om geografiska och politiska fördelar, inre splittringar och oheliga allianser med samma bödlar som avrättade oss i går. Ett offer som fortsatte att lemlästa sig självt.

Irakiska Kurdistan är det närmaste en statsbildning vi kurder kommit. För att erhålla självständighet krävs, som Karlsson betonar, att områdets politiska ledare måste arbeta för ett starkt civilt samhälle med öppen och fri debatt, och bygga upp effektiva ekonomiska och sociala förvaltningar. Men området styrs av två skrupelfria despoter snarare än av två representativa statsmän: Masoud Barzani och Jalal Talabani. Censur, förföljelse, tortyr och mord på oliktänkande. Ett rättssystem som rättar sig efter kontakter och plånbok.
Krigsherrars bidrag till befolkningens välfärd är alltid marginella fenomen. Därav den öppna nepotism där fruar, söner, svär­söner, morbröder, farbröder, svågrar och andra släktingar styr Kurdi­stans regionala regering, KRG, som en självbetjäningsbutik. Minister- och ambassadposter, säkerhetstjänst, privata miliser på tiotusentals män, telefonbolag, byggföretag och byggnadskontrakt, mark, satellitstationer, råvarukontrakt, säkerhetsföretag, detaljhandel, till och med kebabrestauranger - de båda ledarnas klaner styr direkt eller indirekt varenda större näringsgren, innehar varenda strategisk post, och snokar upp varenda möjlighet till extra dollar. Två klaner som redan är goda för miljardtals dollar.

Trots att tyrannen Saddam Hussein är borta jäser missnöjet bland irakiska kurder. Islamistiska partier får fler sympatisörer, inte för sin doktrinära ideologi, men för att de anses som de enda "rena" alternativen till de styrande partierna KDP och PUK. Som USA:s bundsförvanter är dock Barzani och Talabani väl medvetna om att ingen kan tysta deras röster. Sådan är diktaturens cyniska logik: makten har rätt för att den är starkast.

Så till den första frågan: Bland såväl kurder som människor ur and­ra folkslag jag råkat genom åren frodas kanske den smärtsammaste idé som exilen för med sig: idealisering och myt. För myter bygger ofta på föreställningen om ett sannare tillstånd från vilket människan har fallit. Detta förkroppsligar landsflyktens yttersta straff: nästan kemiskt olyckliga människor, slutna kring sina traumatiska upplevelser. Historien är det som gör ont.

Därför genererar exilen ofta nationalism. Människor avskurna från sina länder, uppryckta ur sina sammanhang, riskerar att minnas och glömma selektivt, och gå in för en segrande ideologi. Många lär sig att älska smärtan, alldeles som man måste lära sig att älska andra ting. Flera gånger har jag bevittnat hur man rasslar med sina kedjor som en triumfens melodi. En melodi som sjungs för generationer av barn, vilka därför blandar ihop den skyddade värld de växt upp i med föräldrarnas genomlevda katastrofer. Identitets­sökande barn som behöver sitt folks utsatthet som den trygga referensramen i en svekfull omvärld för att känna sig palestinska, kurdiska, judiska, assyriska, kosovoalbanska, kroatiska, bosniska ...

De äldres bloddränkta minnen och politiska "sanningar" upphöjs gärna till eviga värden, som fastnaglade i tiden. Man ockuperar sig själv med sin orubblighet, lämnar få tolkningsrester kvar och utslungar förkastelsedomar över dem som inte faller på knä inför de egna tolkningarna av historien, analyserna av dagspolitiken och drömmarna om framtiden.

Jag förvägrar ingen ur mitt folk att nära drömmar om ett "Storkurdistan", men när människan fjättrar sig vid tanken på sin moraliska och historiska rätt till gränser väcks också en längtan i henne att ingå i en värld av föreställningar och ideal. Denna längtan, för att citera författaren Stefan Jonsson, förser henne på så vis med en identitet som hon mirakulöst nog inte uppfattar som en inskränkning utan tvärtom ser som en välsignelse.

Frågan om vem som har rätten att skriva ett folks historia borde därför vara: alla som vill skriva den, oavsett intentioner. Ingmar Karlsson saknar vad som annars beslöjar blicken: vrede och känslan av förödmjukelse. Han torde ändå vara idealet för oss kurder eftersom han skapar just ett "godartat obehag" som Pamuk talar om. En som glanslöst och osentimentalt gräver i och avtäcker sanningar som många kurder i exil på grund av den goda sakens skull sällan vill lufta öppet.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut