Den 27 april i år bommades Christiania igen. Med ens upphörde det flöde av människor som varje dag rör sig genom ingångarna till det ockuperade kasernområdet – uppskattningar talar om hundratusentals besökare per år. Stängningen var christianiternas eget verk, ett omedelbart svar på regeringens ultimatum efter högsta domstolens dom den 18 februari. Då hade Christianias anspråk på bruksrätt till området underkänts. Nu gav aktionen upphov till politisk turbulens, medial uppmärksamhet och förnyad Christianiadebatt. En av dem som flitigt citerades var Konservativ folkepartis Jakob Næseger, som krävde att polisen måste ingripa för att öppna ingångarna. Næsegers parti är känt för att i folketingsdebatter, alltsedan fristaden utropades år 1971, konsekvent kräva att polisen omedelbart måste stänga Christiania.
Därmed lyckades Christiania, med den osvikliga känsla för mediala aktioner som kännetecknat dess politiska agerande genom åren, än en gång få de skrattande på sin sida – och samtidigt symboliskt gestalta ett politiskt budskap: det här är vad som händer om regeringen får sin vilja fram och området privatiseras – Christiania inhägnas och upphör att existera som en offentlig plats och politisk offentlighet.
Men när fristaden i dag inleder ett veckolångt 40-årsjubileum kan man se tillbaka på ett år då ett decennium av strider med liberal-konservativa regeringar fått ett avslut. Efter att fristaden åter öppnats inleddes förhandlingar med staten. I juni slöts ett avtal som innebär att Christiania kommer att legaliseras och drivas som en stiftelse.
Christianiternas framgångsrika försvar av fristaden också under 2000-talet har lett till ett stort intresse från urbanforskare världen över. Ledande teoretiker som David Harvey och Neil Smith har besökt Christiania. Hur är det möjligt, har de frågat, att ett 32 hektar stort område beläget i den centrala delen av en europeisk huvudstad har kunnat stå emot det hårda gentrifierings- och kommersialiseringstryck som i dag präglar storstäder världen över? (Christiania är till exempel ett landskap helt befriat från reklam.)
Christiania har aldrig saknat inflytelserika vänner. I vårens debatt kritiserades regeringens normaliseringsplan för Christiania inte bara av de grupper inom den danska vänstern (inklusive socialdemokraterna) som fristaden alltid kunnat räkna med, utan också av personer med helt annan ideologisk hemvist. Chefen för turistbyrån Wonderful Copenhagen menade att Christiania är helt avgörande för Köpenhamns varumärke, som en cool, tolerant nordisk metropol. Reklambyrån Mensch lanserade en egen kampanj med rubriken ”Dansk handel och industri kan lära något från Christiania” – det gällde konsten att tänka annorlunda. På ledarplats i DN togs fristaden i försvar av Erik Helmerson, med en underrubrik som deklarerade: En fri stad behöver en fristad.
Tendensen att i offentliga debatter tillskriva Christiania varumärkesstatus och betrakta fristaden som ett i grunden liberalt projekt kan spåras till tidigt 2000-tal. År 2003 publicerade reklambyrån Propaganda McCann i den danska finanstidningen Børsen en annons som hävdade att liberalismens grundläggande idé mår bättre i Christiania än någon annanstans. Debattörer menade att betoningen på individens fria utveckling i Christianias avsiktsförklaring nästan ordagrant överensstämmer de grundidéer som torgfördes av liberala Venstres partiledare Anders Fogh Rasmussen (statsminister 2001–2009, nu Natos generalsekreterare) i hans nyliberala manifest ”Fra socialstat till minimalstat” (1994).
Men perioden efter Rasmussens tillträde blev i själva verket den klart tuffaste i Christianias 40-åriga politiska historia.
Det mest uppmärksammade inslaget i Anders Fogh Rasmussens nyårstal som statsminister år 2001 var hans deklaration att den nytillträdda regeringen skulle inleda en kulturkamp. Fienderna skulle visa sig vara både den danska kulturradikalismens tradition och välfärdsstatens så kallade expertvälde, med dess påstådda kopplingar till 68-vänsterns politiska arv.
Många insåg omedelbart att Christiania skulle spela en roll som omstridd symbol i denna kamp. Här fanns, bara en kilometer från det danska parlamentet och regeringsbyggnaderna, ett fäste för en anarkistisk, drogliberal alternativkultur med djupa rötter i 68-vänstern. Dessutom ansågs fristaden ha backats upp av det förhatliga statliga expertväldet alltsedan 1970-talet. Då gav den socialdemokratiska regeringen, på basis av rapporter och opinionsbildande artiklar av socialarbetare, kriminologer och radikala arkitekter, Christiania tillfällig status som ett officiellt sanktionerat socialt experiment.
Den Venstreledda regeringen kom snart i gång med att skissa på en normaliseringsplan för fristaden. Ett avgörande steg var att riva upp den Christianialag som år 1989 antagits av en bred parlamentarisk majoritet. Den mest intensiva av de folketingsdebatter som föregick 2004 års nya Christianialag väcktes av Socialistisk folkeparti, som formulerade följande inledande fråga: Vad kan regeringen upplysa om planerna för Christianias normalisering sedd i ljuset av regeringens tankar om frihet?.
Den förste talaren var statsminister Fogh Rasmussen. Hans fem minuter långa svar upprepade inte bara ordet frihet (12 gånger), utan också ordet lag/ar (10 gånger). Och efter decennier av statliga Christianiakommittéer och förhandlingsgrupper grep nu lagens långa arm in i christianiternas vardagsliv med en tidigare oöverträffad styrka. Målet var framför allt haschhandeln på Pusher Street, men den intensifierade polisinsatsen drabbade också de cirka 90 procent av de 700 vuxna invånarna som inte är involverade i denna handel. Jørn Balther har i tre filmer dokumenterat hur inte bara christianiter, utan också tillfälliga besökare trakasserats och klätts av på bara kroppen.
Som vanligt svarade fristaden delvis med humor. Ingången till kaféet Månefiskeren har numera en skylt som säger: Världens säkraste kafé: Mer än 6 000 beväpnade polisinspektioner sedan 2004. Men resultatet blev också stenkastning på polisen och återkommande kravaller runt fristaden. Förhållandet till Köpenhamns polis har alltid varit friktionsfyllt, men i detta läge hördes kritiska röster mot insatsen även från poliskåren. Ett pm till justitieministeriet daterat 7 mars 2003, författat av dåvarande chefen för Köpenhamnspolisen Hanne-Bech Hansen, klargör två saker. Att Köpenhamnspolisen utan tvekan var utsatt för politiska påtryckningar att öka pressen på fristaden, det vill säga vad som på svenska kallas ministerstyre. Och att polischefen var skeptisk: Köpenhamns polisvärdering (är) att haschhandeln kommer att flytta ut i gatumiljön… där ”kunderna” inte bara får tillgång till hasch utan också till tyngre droger.
Så kan 2000-talets statliga Christianiapolitik förstås mot bakgrund av att den nyliberala ideologiska vändningen framhävde också danska Venstre som ett lag- och ordningsparti. Samtidigt verkar alla de som velat se Christiania som ett liberalt projekt ha förbisett att det finns en väsentlig skillnad mellan fristadens och Fogh Rasmussens programförklaringar vad gäller synen på frihetens förutsättningar. I ”Från socialstat till minimalstat” ägnar Fogh Rasmussen några sidor åt anarkismen. Anarkisterna förstår inte, menar Fogh Rasmussen, att friheten trots allt förutsätter staten som garant för allas rättigheter, varav en av de viktigaste är den individuella äganderätten. I linje med detta synsätt vägrade Venstre länge att ens erkänna fristaden som motpart, än mindre dess anspråk på kollektiv bruksrätt. I stället krävde man att de boende skulle registrera sina individuella anspråk på bruksrätt till bostäder i området. Christiania, vars programförklaring sätter samhället, det gemensamma, som förutsättning för individens fria utveckling, har benhårt fasthållit vid sina anspråk på kollektiv bruksrätt. Dessa anspråk erkändes också i 1989 års Christianialag, om än temporärt, enligt högsta domstolens tolkning i årets dom.
Det avtal som slöts i somras, en dryg månad efter stängningen av fristaden, kom för många som en överraskning. Plötsligt erkändes fristaden som motpart av finansministern Claus Hjort Frederiksen, som också vek sig för en rad av fristadens krav. Möjligen kan detta ses som utslag av att Venstre inför en kommande valrörelse äntligen ville få till ett avslut med Christiania, som i opinionsundersökningar sedan sent 1970-tal haft stöd av en majoritet av Danmarks befolkning. Avtalet innebär att Christiania bildar en stiftelse, som får lov att köpa och hyra byggnaderna på området för 76 miljoner danska kronor. Regeringen gratulerar sig till att äntligen ha legaliserat Christiania. I fristaden hörs inget jubel, men en vanlig inställning är att det kunde ha blivit mycket värre. Christiania får fortsatt inflytande över områdets utveckling – stiftelsens styrelse utses av fællesmødet, som styrs av konsensusdemokrati.
Inför 40-årsjubileet pågår dock en livlig diskussion om avtalets egentliga innebörd för fristaden, framför allt på lång sikt. I ena ringhörnan finns de som menar att när Christiania nu legaliseras tas udden av dess radikala, politiska anarkism. Dessutom anses stiftelsemodellen öppna för en gentrifiering av området på lite längre sikt. I den andra hörnan hävdas det att Christiania nu äntligen kan ta tag i den utveckling av fristaden som försummats då all energi slukats i striderna med staten. Då blir Christiania, som dess advokat Knud Foldschack uttrycker det, ett framtidsexperiment innanför lagens gränser.