Den kinesiske konstnären Ai Weiwei är sedan den 3 april i år frihetsberövad. I Kina har han försvunnit såväl fysiskt som digitalt. Men hans närvaro i västerländska medier är desto mer påtaglig. Överallt bubblar det av aktioner till förmån för den fängslade konstnären.
Men vem är han egentligen? Varför all denna uppståndelse?
Ai Weiwei är – vilka estetiska, politiska eller etniska glasögon man än väljer att sätta på sig – en av de mest inflytelserika internationella konstnärerna just nu. Hans register är så brett att han kan göra stora institutionella nedslag i väst, som den aktuella utställningen ”Sunflower Seeds” på Tate Modern i London. Samtidigt som han är och har varit en outtröttligt bloggande aktivist i hemlandet Kina.
Den civila olydnaden, det självpåtagna utanförskapet och behovet att stå fri i förhållande till varje etablissemang och maktsystem förklarar Ai Weiwei genom sin egen bakgrund. Historien riskerar nämligen att upprepa sig.
Ai Weiweis far, poeten Ai Qing, tvångsförflyttades 1958, med den nyfödde Ai Weiwei i bagaget, till Xinjiangdistriktet, nära den mongoliska gränsen.
Den nyss uppburne poeten kommenderades att rengöra byns fjorton offentliga toaletter. Toaletterna var primitiva, ofta utan varken tak eller skiljeväggar mellan män och kvinnor. Omsorgsfullt rengjorde Ai Weiweis far hålen ett efter ett, strödde ut sand som han plattade ut och skar vinkelrätt i hörnen. ”Det blev så vackert”, menar Ai Weiwei. ”Ingen i byn kunde tro att det bara rörde sig om en toalett. När jag tänker tillbaka var pappas största gåva till mig lärdomen att närma sig allting i livet med allvar och omsorg.”
På 1980-talet fick Ai Weiwei som fattig exilkonstnär i New York ytterligare insikter i att konst mer än något annat kan vara ett sätt att leva: ”Marcel Duchamp lärde mig att konst i första hand är en livshållning; hans tankar berättigade min totala brist på kommersiell framgång.”
Kanske är det därför han sedan hemkomsten till Kina 1993 kunnat flyta fritt mellan rollerna som konstnär, arkitekt, curator, förläggare, bloggare och aktivist. I första hand handlar hans konstnärskap inte om att skapa traditionella verk utan om att alltid försvara konstnärens oberoende och sätta det i relation till omgivande samhälle.
Sin febrila aktivitet till trots har Ai Weiwei alltid utstrålat ett obesvärat lugn, eller som han själv uttrycker det: ”Den mest påtagliga känslan i mitt liv är att jag har så mycket tid att fördriva. Alla viktiga beslut i livet har jag fattat snabbt utan att tveka”, säger han och tillägger: ”Grubblar man kommer man ändå fram till samma slutsats. Det tar bara längre tid.”
Ai Weiwei är ett med den explosiva utvecklingen i Kina, i sin egen person lika komplex som det land som nu berövat honom hans frihet. Hans verksamhet är synonym med den urbana explosionen – och under senare år också med det digitala genomslaget. Han skyr inte paradoxer.
Följdriktigt menade han att hela OS-arrangemanget i Peking var en ”bluff” samtidigt som han var en engagerad medskapare till OS-stadion Fågelboet. Men även som sådan var han det utifrån sin speciella hållning. Han tog fram mängder av bilder på antika kinesiska keramikföremål för att hitta en enkel svepande form för ”the bowl”, mötet mellan planen och läktare. Han ville skapa en relation till tradition och historiska värden trots det bombastiska sammanhanget:”Som konstnär kan jag använda ett språk som samtidigt är väldigt symboliskt och väldigt direkt. Det gör att det går att adressera frågor om urbaniseringens misslyckande.”
Hans egen arkitektur skiljer sig radikalt från Fågelboets. Den saknar all storslagen symbolik. Tvärt om är den minimal på gränsen till spartansk, med enkla material och lösningar. När han kom hem från New York 1993 intresserade han sig – på tvärs mot resten av samhället – för traditionella möbler och bruksföremål. Frågor som autenticitet och vad som ger ett historiskt föremål dess värde resulterade i en rad experiment med keramik från de tidiga dynastierna, varav det mest kända kanske är ”Dropping of a Han urn”.
När vi för ett par år sedan inbjöd Ai Weiwei att vara med i ett team inför tävlingen om ett nytt krematorium på södra Skogskyrkogården i Stockholm, var Ai Weiwei minst sagt entusiastisk. Han kände en stark dragning till den lågmäldhet, den mänskliga skala och de enkla materialval som präglar Sigurd Lewerentz och Gunnar Asplunds verk.
Men tillfrågad om arkitekturens möjligheter i dagens samhälle är han tydlig: ”Arkitektur är för beroende av systemet – och de stora systemen har problem eftersom ingen kan eller vill ta huvudansvaret. Det blir för många kompromisser”.
Under senare år har han kommit att ägna 90 procent av sin tid åt digital kommunikation. Alla hans aktiviteter har dokumenterats live och lagts ut på nätet – och handlar om att ständigt utmana den kinesiska censuren och de kinesiska myndigheterna. Vilket är logiskt för en konstnär som alltid betonat vikten av ögonblicket: ”Jag var alltid utanför, en outsider, den känslan lever kvar i mig sedan barndomen. Jag gör saker bara för ögonblicket. Det ögonblickliga är det enda som är meningsfullt i mitt liv.”
Ai Weiwei är helt enkelt inte mycket för att delta inne i maktens boningar. Han ställer sig alltid utanför. På en tjusig tillställning i samband med OS sade en av de deltagande damerna plötsligt med hänvisning till den explosiva utvecklingen i Peking till Ai Weiwei: ”Ni måste vara stolt över att vara kines!” Han svarade snabbt: ”Hur kan jag vara stolt över att vara kines, när jag inte ens är stolt över att vara människa?”