Strindbergsåret 2012 kunde knappast fått en mer flygande start. 112 år efter ”Strindbergsfejden” drog Bengt Ohlsson till med en svidande uppgörelse med ”kulturelitens” slentrianmässiga vänstervridning (och sin egen bekantskapskrets) över tre sidor i DN Kultur. Reaktionerna från skrivande kolleger lät förstås inte vänta på sig, vilket över 1 600 delningar på Twitter (DN-rekord) indikerar.
Kraftfullast (hittills) var de från grannen på Söder och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg (Aftonbladet 9/1 2012), som anklagade Ohlsson för ”antiintellektuell” anpassning till den rådande högertrenden och dessutom lyckades dra en parallell från Ohlsson via Göran Hägglund (KD) till den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik.
Vem som har rätt? Troligen bägge, möjligen bortsett från det där med Breivik.
Från sidan sett är det knappast ett kontroversiellt påstående att det vi känner som ”kultureliten” – om definitionen är fina titlar, hög lön och visst inbördes släktskap – politiskt domineras av en åtminstone till fraserna radikal vänster. Men lika uppenbart är att ”kultureliten” som politisk kraft marginaliserats betydligt under senare år, vilket inte minst Slussendebatten visade. Det är heller inte så konstigt, givet de senaste två decenniernas explosion av medier, kulturyttringar och offentliga röster i största allmänhet.
Det är fortfarande mycket fint att vara teaterchef, men det går att nå ut även som städare bakom scenen. Man behöver inte ens en debattsida till sitt förfogande. Ohlssonfejden liknar därför mest en vidräkning med en epok på väg ut.
Frågan som infinner sig blir därför i stället: vad kommer nu? Vilka grupper och tankesätt slåss om framtidens (eller till och med nutidens) formuleringsprivilegium, i det nya landskapet? En hel del, om man ser efter.
Ledartröjan innehas utan tvekan av det vi kan kalla Blondinbellahögern – en framgångskult inspirerad av internetstjärnan och affärskvinnan Isabella ”Blondinbella” Löwengrip och hennes gelikar, där var och en ska köpa sin egen lyckas smed med F-skatteinkomster och rutavdrag.
Den som misslyckas delvis får bli assistent och den som misslyckas helt måste ändra inställning.
Idéströmningen präglar de flesta mainstreammedier för unga i dag – att hitta en rödgrön sympatisör bland Sveriges mest lästa bloggare är svårare än att hitta en Thatcherist i Bengt Ohlssons gamla kompisgäng. Att undgå att hitta ”entreprenörstips” i breda livsstilsmagasin för unga (kvinnor, unga män läser generellt inte tidningar) är lika svårt, inte minst sedan Löwengrip lanserat sin egen, extremt samtida titel ”Egoboost”. Den som vill kan naturligtvis tolka in ”Idol”-formaten i tv och den allmänna kändishysterin i samma trend. Eller Zlatan Ibrahimovic och hans ojämförbara boksuccé – hur mycket kärlek som vänstern än öser över vår störste underdog så är hans story inte folkhemmets; snarare en lite mer nyliberal version av den amerikanska drömmen.
Blondinbellahögerns utmanare är framför allt två. Dels har vi ”kulturelitens” naturliga arvtagare, den yngre medie- och kulturvänstern. Fostrade i samma tradition (inte sällan vid frukostbordet) har de sina arenor inom public service-bolagens ”yngre” utbud, inom genrer som musik och film och i populärkulturella medier med slagsida åt musik och film snarare än mode och livsstilskonsumtion. Just de senare är i dag en nästan subversiv verksamhet, givet de låga upplagorna och de karga ekonomiska förutsättningarna. Här är ”moderat” ett minst lika självklart och fult skällsord som någonsin i Mosebackes hummersalonger.
Sist, men inte nödvändigtvis minst, har vi ”politiskt inkorrekta” rörelsen. Den kännetecknas främst av en kompakt misstro mot etablerade medier och kulturutövare och har därför skapat sig egna arenor på nätet. Än så länge tämligen torftiga sådana, främstideellt drivna sajter med fullt fokus på negativa inslag i islam, invandrarbrottslighet och just etablerade mediers, kulturutövares och debattörers påstådda lögner och hyckleri. Ändå växer segmentet –en vanlig vecka följs de ledande sajterna av hundratals tusen svenskar. Den ledande sajten Axpixlat når enligt vissa mätningar fler läsare på nätet än Sydsvenska Dagbladet.
Samtidigt samlar det snåriga diskussionsforumet Flashback över 600.000 registrerade medlemmar. Om trenden fortsätter är den parallella offentligheten snart och ironiskt nog lika offentlig som offentligheten själv.
Vem som vinner kampen om framtidens kulturella dagordning – om nu någon gör det – återstår att se. Men hittills tyder ingenting på att nästa ledande narrativ är mer nyanserat än den slentrianvänster som Bengt Ohlsson red till storms mot.