Islamofobi är muslimens brutala vardag..
Det börjar så smått skymma när en man en januarikväll står och väljer frukt på sin lokala mack i Nacksta utanför Sundsvall. Han bestämmer sig för äpplen, stoppar dem i en påse, betalar och går ut. När han korsar vägen hör han någon bakom sig kommentera hans skägg. Han vänder sig om och känner igen två män som besökt Shellmacken samtidigt. Han hinner tänka att de måste ha vänt om, när han såg dem sist var de på väg åt andra hållet. Efter det minns han ingenting.
Mannen skulle varit död om han inte haft osannolik tur. En ledig polisman som kör förbi anar något i ögonvrån, stannar bilen och låter ljuskäglan spela upp mot vägkanten. För domstolen beskriver han senare vad han ser: "Två män sparkar och slår på en liggande man. Sparkarna riktas mot överkroppen och huvudet. Det rör sig om 3-5 sparkar från var och en och det är 'fotbollssparkar'." Polisen berättar senare för mig att den här misshandeln är det brutalaste han upplevt under sin karriär. På grund av hans ingripande kostade männens blinda raseri inte den misshandlade livet - utan bara skallskador, hjärnblödning och en allt svårare paranoia.
Offret och hans misshandlare hade aldrig träffats före den där gången på macken. Den enda ledtråden om våldets anledning erbjuder polismannens passagerare. Hon hör hur de som sparkar kallar det liggande offret "Usama". Under rättegången framkommer också att våldsverkarna är organiserade rasister som tycker särskilt illa om muslimer.
Så ser ett islamofobiskt hatbrott ut. Det är inte typiskt. Det typiska brottet - vare sig det är olaga diskriminering, hets eller våld - blir nämligen inte anmält. Inför TV 4:s nollrasismvecka träffade och pratade jag med forskare och muslimer om hatbrott och det som beskrevs var inte traumatiska minnen, utan kränkningar som blivit till vardag. Betalar Muhammed med ett Visa-kort i köpcentret räknar han med glåpord. Åker Majina tunnelbana räknar hon med att bli påhoppad. Diskussionen om slöjan har handlat om huruvida den i sig är ett uttryck för kvinnoförtryck eller inte. Men resultatet av den stundtals hätska debatten har ovedersägligen blivit kvinnoförtryck. Det är inte ovanligt att muslimska kvinnor får utstå att någon med våld, mitt i det offentliga rummet, försöker rycka ett klädesplagg av dem - slöjan.
Efter Andreas Malms artiklar om islamofobin och hur den fungerar som ett verktyg för vissas globala agenda så har en vanlig kör stämt upp till sång. Islamofobi sägs vara ett påhitt för att kunna angripa dem som framför relevant kritik mot bristande demokrati och brott mot mänskliga rättigheter i förment islamiska länder. Jag tror att mannen i Sundsvall och kvinnan som i eftermiddag blir attackerad i tunnelbanan är av en annan åsikt.
Men, det går ju förstås att strunta i att det just är muslimska kvinnor och män som blir attackerade, och hänföra allt till ett allmänt utslag av xenofobi. I den officiella hatbrottsstatistiken registreras de flesta brott mot muslimer som odefinierbart "främlingsfientliga", eftersom det inte gått att belägga att attackerna skedde primärt för att offret var muslim. (Ändå anmäldes 2006.252 klart islamofobiska hatbrott.) Och självklart är det så att olika utanförskap multipliceras. En afrikansk, muslimsk kvinna är sannolikt mer utsatt än en svensk man som konverterat till islam. Men vem är egentligen betjänt av att man för den sakens skull avfärdar fenomenet islamofobi och vägrar se strukturer i rasismen?
För att kunna särskilja just islamofobi från annan rasism gjorde vi förra året en enkät bland landets 91 registrerade moskéer. Av dem hade 49 nyligt blivit utsatta för hot. Det handlade om brev, förföljelse av imamer och personliga påhälsningar. Och hoten var sällan tomma. 31 moskéer, var tredje, hade blivit utsatta för attacker. Fönster krossades gång på gång, hakkors klottrades på dörrarna, det begicks inbrott där lokalen vandaliserades, mänsklig avföring smetades på handtagen och svinhuvuden kastades in i bönerummen. Fyra svenska moskéer hade blivit utsatta för brandbomber.
De muslimer jag talade med hade ofta, närmast oreflekterat anpassat sig utifrån attentaten. De skruvade ner skyltarna utanför lokalen, satte upp galler för fönstren, bad besökarna att inte gå ensamma när de lämnade lokalen och lade ner sina planer på nya moskébyggen. Muslimer som kunde valde bort det offentliga rummet, tog bilen hellre än tunnelbanan och handlade i förortens köpcenter även om de bodde på Gärdet. Många hade flytt till Sverige just för att de fritt skulle kunna utöva sin religion, tala sin mening och slippa leva under hot om tortyr för sin övertygelse. Men de demokratiska villkor vi slår oss på bröstet för är satta på undantag i det Sverige många muslimer lever i. Under tiden diskuteras om islamofobin över huvud taget existerar.