Det är svårt att riktigt få grepp om debatten kring en eventuell islamofobi i Europa och Nordamerika. Andreas Malm refererar instämmande ett antal arbeten som hävdar att det finns en växande, modern islamofobi i Västerlandet, en islamofobi med "ett bestämt födelsedatum", nämligen oljekrisen 1973. Carl Rudbeck tycker att han överdriver, och att det må vara tillåtet att kritisera islam. Och Torbjörn Elensky verkar ha samma uppfattning, men skärper ståndpunkten: "det hör till islams särart att den gör anspråk på att vara en total samhällslära " Och tillägger att det är "vårt absoluta ansvar" att försvara kritik av religioner och ideologi. Det är så riktigt, det är bara att instämma. Men det må också vara på sin plats med en liten kommentar.
Under det sekel som gått har våra kristna samhällen i grunden förändrats och en sekulär kultur växt fram jämte en medelklass vars värderingar kommit att bli allenarådande, med allt vad därtill hör av tolerans och religiös likgiltighet. Ingenting är för oss heligt, kan vi utropa, slå oss för bröstet och titta uppfordrande på en värld, där medelklassen knappt utgör mer än några procent, och majoriteten lever i förhållanden som även för ett sekel sedan varit otänkbara hos oss.
Visserligen är det ofta människor ur den muslimska medelklassen som kapar flygplan och spränger bomber. Men det är inte konstigare än att många av den radikala arbetarklassens ledare växte upp i välbeställda familjer, som Castro, Lenin, Mao Zedong, Marx. De levde inte i nöd, men de såg nöd omkring sig och reagerade. En del gör det.
Att kräva att flertalet muslimer över en natt skulle anamma den inställning som vi tillkämpat oss under decennier är lite naivt. Men att göra som kulturrelativisterna förordar, tycka att alla får bli saliga på sin fason, är också naivt. Det måste finnas ett utrymme för en rimlig hållning som avvisar extremismen både i dess religiösa och liberala form, och inte väjer för att kritisera.
Men jag håller med Rudbeck och Elensky om att islamofobi är ett otydligt begrepp. Vad syftar det på? Islam, islamism, muslimer, folk i Mellanöstern? Och jag håller med Malm om att det är en stor skillnad mellan antisemitism och islamofobi. Antisemitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt.
Är det då denna religion som vi inte accepterar? Det kan förefalla så, men det stämmer inte med en rad omständigheter, till exempel att den första krigsoperation, som den västliga försvarsalliansen genomförde, var att skydda muslimerna i Kosovo mot sina kristna grannar i Serbien. Det kanske var ett utslag av stormaktspolitik - inga politiska handlingar är rena - men den religiösa dimensionen tedde sig otvetydig för de inblandade.
Däremot är Malm (och de författare han stödjer sig på) säkerligen något viktigt på spåret när han lyfter fram begrepp som civilisation och europé. Det är den civilisation som förknippas med Mellanöstern som är stötestenen.
Jag tror dock inte att det räcker med att gå tillbaka till oljekrisen. Men inte heller så långt som till korstågen, även om dessa åberopas av såväl Bush som hans muslimska motståndare, förtjusta som de är över att tycka sig kämpa i samma krig. Korstågen var aldrig annat än marginell företeelse i flertalet kristna länder. Kristenheten, det vill säga den kristna gemenskapen, upphörde redan för två- trehundra år sedan att vara ett levande begrepp, något som hänger ihop med just den tilltagande sekulariseringen.
I stället för kristenhet började filosofer och författare under upplysningstiden tala om Europa. Och det är i detta talande - detta fortlöpande resonemang - som vår identitet tar form.
Västasien är Europas förste andre, den som man skiljer ut sig ifrån och som gör det möjligt att se sig själv. Det osmanska riket, alltså nuvarande Turkiet, Mellanöstern och Nordafrika, framstod för européerna som i grunden annorlunda, inte bara när det gällde religion utan i så gott som allting: språk, klädedräkt, uppträdande, tänkesätt, genusordning, familjestruktur. När upplysningsförfattarna talade om Europa gjorde de det i nästan samma andetag som de talade om Asien, det vill säga det Asien de kände bäst till, det osmanska riket. "Asien" och "Europa" blev begrepp i ett jämförande resonemang: vad Europa var, var inte Asien, och tvärtom.
Efterhand utvecklades en kulturell geografi, med starkt imaginära inslag. Väderstrecken laddades med innebörd, väst ställdes mot öst, en motsättning vi fortfarande lever i. Med hjälp av ord som despoti och fanatism kontra frihet och tolerans, ringade man in ett "öst" som blev den perfekta motpolen till "väst", den egna kulturen. Inte den Kultur som fanns, för den var varken tolerant eller särskilt frihetlig under 1700-talet, utan den kultur upplysningsmännen ville ha. Europa blev namnet på ett kulturellt och politiskt projekt, en tänkt ideal gemenskap.
Det är naturligtvis inte så att begreppen i denna imaginära geografi bara är påhittade, det fanns fog för att tala om en östlig despotism. Det finns så fortfarande. Men kulturerna tenderar alltid att överdriva varandra i sin strävan efter identitet. Därför blir det bara fördummande att ytterligare spä på denna polarisering. En kritisk hållning borde inte vara oförenlig med välvilja.
Möjligen har USA fångats i sina egna myter, även om det finns tecken på ett politiskt uppvaknande. Men Europa borde ändå försöka leva upp till sina ideal, inte minst de från upplysningstiden. Ett första steg vore att välkomna Turkiet i Europeiska unionen, innan turkarna till följd av rondellhundar och andra provokationer vänder oss ryggen. För då skulle man på allvar ha skäl att tala om en "clash of civilizations", Samuel Huntingtons famösa uttryck. Att öppna EU för Turkiet, något som flera europeiska länder motsätter sig, vore att inleda nedmonteringen av konstruktioner som bara när oförstånd och oförsonlighet