Jag befarade det värsta inför Nationalmuseums utställning ”Lust & last” men satte ett litet hopp till att en pedagogisk inramning och inlån av nutida konst skulle ”lyckas bryta den tunga objektifieringen av kvinnokroppar som dominerar i historiska samlingar, liksom den heteronormativa och etnocentriska prägeln”, som jag skrev i en kommentar om konstvåren (DN 22/1).
Det är bara ett par år sedan museets chef Solfrid Söderlind släckte ner debattören och konsthantverkaren Zandra Ahls ”Nationalmuseum och jag”, en beställd film där Ahl intervjuar några av intendenterna om bland annat deras genusmedvetenhet. Både deras uttalade värderingar och pinsamma tystnad var så påfrestande att skylta med att Söderlind tog till censur efter sjukskrivningar bland personalen, anförd av arbetsmiljöskäl.
Så jag blev positivt överraskad över att Nationalmuseum sprängt in så många nutida verk i ”Lust & last” och gör ansatser till att problematisera den manliga blickens/begärets herravälde i konsthistorien, främst i katalogen och i kringprogrammen. Även om jag i stort håller med Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe (DN 31/3) om att urvalsprinciperna är grumliga och att museet misslyckats med att kommunicera sina avsikter i själva utställningen.
Även Bo Madestrand var inne på den bristfälliga pedagogiken i sin recension (DN 24/3) – och för mig är det uppenbart att museet inte tänkt klart i presentationen av sexualitet, dygd och synd genom tiderna.
De tvetydiga signalerna är allra tydligast på hemsidan med braskande rubriker som ”Nakenchock”, ”Snuskgubbar” och ”Moralpanik” jämte uppmaningen ”Kom och testa dina egna gränser!”. I marknadsföringen används samma grepp som porrleverantörer på nätet, där intima kroppsdelar pixlas för att locka vidare till betaltjänster och ”the real thing”.
Enligt en utställningsvakt jag pratat med har museet i alla fall lyckats locka äldre män i sällan skådad skara.
Grattis, säger jag men undrar samtidigt vad jag som medelålders, heterosexuell kulturtant, en majoritet i sammanhanget, ska kittlas av. Ett ”äkta kyskhetsbälte” kanske? Det utlovar hemsidan och i ett kabinett hittar jag en tortyrliknande järngördel med sågtandning som, om den bars, garanterat skulle orsaka dödliga infektioner före penicillinets tidevarv.
Här finns inte någon uppgift om var detta påstådda kyskhetsbälte kommer ifrån, hur det användes eller när det tillverkats. Inte ens i katalogen finns en tidsangivelse. Först när jag letar på Nordiska museets digitala museum hittar jag en enda uppgift, att föremålet donerades 1882.
Det saknas historiska belägg för att kyskhetsbälten verkligen användes och att de i så fall var extremt sällsynta. De som finns i svenska museisamlingar är med största sannolikhet tillverkade på 1800-talet, en pikant rekvisita enligt den tidens ”romantiska” och ovetenskapliga föreställningar om medeltiden.
Illa, Nationalmuseum. Det är rätt troligt att detta är en 1800-talsfejk.
Visst innehåller ”Lust & last” mycket bra konst och några enstaka erotiska motiv med ömsesidig lust mellan en attraktiv, avklädd man och en åtråvärd kvinna. Missa inte ”Mars och Venus” ömsinta famntag i 1500-talsmålaren Frans Floris art. Eller Sergels 1700-talsteckningar, där det kan gå livat till även för kvinnor. Ett 1500-talsmotiv med en kvinna som nyttjar en dildo är ett annat undantag från regeln.
Men den homoerotiska lusten är som bortblåst i det historiska materialet – och detta på ett museum som tidigare haft uppskattade queervisningar. Några verk som lyftes fram i detta sammanhang finns faktiskt med i utställningen, men undanskymda. Ett exempel är det feminina 1700-talsporträttet av hovmannen Gustaf Mauritz Armfelt, som visas utan förklaring. Vi får heller inte veta att motiv med gudinnan Diana sedan länge är ikoner för lesbiska kvinnor
Fast det som stör mig allra mest är urvalet av nutida konst. De allra flesta är bra verk i sig, men signalerar sammantaget en aggressiv eller mekanisk sexualitet, egendomligt lustbefriad. Kvinnornas verk är nästan uteslutande reaktioner på det manliga begärets blick eller reproducerar manliga mönster.
Här erbjuds några få alternativ i konsthantverket, främst Åsa Jungnelius saftigt glänsande ”snippa” i spegelglas. Intressantast är i mitt tycke Jesper Justs video ”A fine romance”, där en kvinna passivt beskådar en aktiv ”toyboy”, som kråmar sig runt en stång likt en strippa och kortsluter alla förväntningar.
Men detta verk hänger så illa till att många missar det och dialogen är dessutom ohörbar. Lika trist är det att Åsa Skogsbergs angelägna undersökning av pärlhalsbandets konventioner presenteras utan kommentar. På fotot uppträder konstnären själv med otäcka märken på halsen, som det verkar efter en ”strypsnara”. Och detta intill en 1800-talskvinna som drömskt fingrar på ett pärlhalsband!
Ja, här önskar jag bättre information, fler ”brasklappar”, i motsats till andra debattörer.
Nu ska Nationalmuseum snart stänga för renovering och här öppnar sig flera år för rejäl fortbildning och eftertanke. Många traditionella museer har haft svårt att hänga med i ny teoribildning och pedagogik, trots att det faktiskt är 40 år sedan man på allvar började diskutera gamla begärstrukturer, med kvinnor som visuella objekt för manliga subjekt. Det duger inte längre att visa fler nakna Zornkullor utan att förhålla sig till den nutida forskningen, som nyanserats och utvecklats betydligt.
Här har regeringen ett ansvar, för många museer har fått allt snävare ekonomiska ramar. Det krävs också en engagerad ledning, som på Moderna museet där satsningen på ”Det andra önskemuseet” ökade genuskunskapen i hela organisationen. Det tredje, naturliga steget är nu att inte bara komplettera samlingarna med konst av kvinnor utan också av konstnärer utanför västvärlden.