Våldtäkt som folkmord

Jag minns den första våldtagna kvinnan jag träffade. Det var hösten 1992 i en liten stad nära Zagreb. Hon var en muslim från Kozarac, i Bosnien. Efter några månader i ett fångläger kom hon med en grupp flyktingar till Zagreb. Selma (inte hennes riktiga namn) var en kvinna i 35-årsåldern med kortklippt brunt hår och blå ögon.

Hon berättade sin historia med låg röst, nästan viskande: hon befann sig i sitt hus med sina två barn och sin mamma när en grupp serbiska paramilitära soldater kom in på hennes gårdsplan. De sa att de letade efter vapen. Men det fanns inga vapen i huset - och inget guld heller, vilket är vad de egentligen var ute efter. Ilsket grep en av männen tag i henne och föste in henne i sovrummet. De andra förenade sig med honom.

"Sedan gjorde de det mot mig.", sa Selma och såg ner på sina händer. "Under en lång tid efteråt kunde jag inte se mina barn i ögonen... Jag tvättade mig och tvättade mig, men deras lukt gick inte bort. Tänk dig, de gjorde det mot mig i vår egen säng..., sa hon. Jag märkte ett spår av förtvivlan i hennes röst. Hon grät inte, inte nu längre. Men hon skämdes och skammen fanns kvar i henne, hon var tvungen att lära sig att leva med den - liksom hennes make. Och samhället? Unge­fär 30 000 offer för sexuellt våld i Bosnien har faktiskt inte fått erkänd status som krigsoffer.

Medan jag arbetade på min bok "Inte en fluga för när" - om krigsförbrytare inför rätta vid Internationella krigsförbrytardomstolen för Ex-Jugoslavien i Haag - ramlade jag över "Foca-fallet". Det handlar om tre serber som fängslade unga muslimska kvinnor, torterade dem, höll dem som sexslavar och våldtog dem. Hur som helst kunde männen inte riktigt förstå varför de hade åtalats. En av dem försvarade sig med orden: "Men jag kunde ha dödat dem!". Från sitt eget perspektiv räddade han faktiskt deras liv. Våldtäkt? Vad för slags brott är det jämfört med att döda människor?

Det här fallet har stor betydelse eftersom domaren från Zambia, Florence Mumba, den 22 februari 2002 förklarade dem skyldiga. Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic var de första männen i europeisk rättshistoria att dömas för tortyr, slaveri, våld mot mänsklig värdighet och massvåldtäkt på bosnienmuslimska kvinnor som brott mot mänskligheten.

Domen förklarade att sexuellt våld är ett extremt effektivt vapen under etnisk rensning. Det skambelägger inte bara de våldtagna kvinnorna, utan förödmjukar också deras män som varit oförmögna att skydda dem. Därför våldtogs kvinnor ofta medvetet mitt framför ögonen på sina män. Sexuellt våld kan förstöra ett helt samhälle, eftersom stigmat stannar kvar - inte glömt, inte förlåtet.

Vid rättegången i "Foca-fallet" fanns ett särskilt vittne, en mor till en 12 år gammal flicka som tillfånga­tagits av Kovac. Kovac, en man i fyrtioårsåldern, våldtog henne och sålde henne sedan till en monte­negrinsk soldat för motsvarande 100 euro. Flickan sågs sedan aldrig mer. Modern kom för att konfrontera förövaren och vittna mot honom. Men när hon skulle avlägga vittnesmål fick hon inte fram ett ord. Bara ett ljud, ett outhärdligt tjutande från en dödligt skadad hund.

Förra veckan antog FN:s säkerhetsråd en resolution som slår fast att våldtäkt kan vara ett krigsbrott och ett inslag i folkmord. Det kommer inte att ge kvinnan hennes dotter tillbaka, ingen resolution kan göra det. Men det är en historisk resolution eftersom sexuellt våld slutligen erkänns som ett krigsbrott och därför kan bestraffas. Ingen man kan längre försvara sig med påståendet att han skulle ha kunnat döda en kvinna som han "bara" våldtagit, eftersom våldtäkt är ett slags långsamt verkande mord.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut