Sexuellt våld mot kvinnor i krig har länge osynliggjorts och ofta beskrivits som en oundviklig konsekvens av väpnad konflikt. Att det nu uppmärksammas och fördöms är en mycket stor framgång. Men i Demokratiska republiken Kongo har journalister, publicitetssökande utländska politiker och biståndsorganisationer bidragit till uppbyggnaden av något som snarast liknar en våldtäktsindustri: pornografiska beskrivningar av våld och kortsiktiga insatser med små effekter. Det sexuella våldet har lyfts ur sitt komplexa sammanhang och behandlas som en isolerad fråga. Relationen till andra övergrepp osynliggörs.
I några uppmärksammade attacker i somras i Walikale blev 303 människor våldtagna. Samtidigt som våldtäkterna ägde rum skövlades 923 hem och 116 personer blev bortförda för slavarbete och utsatta för tortyr.
De allra flesta våldtäkterna sker i samband med andra övergrepp. Det sexuella våldet måste i stort förstås i relation till samma faktorer som det andra, lika utbredda våldet: en nationell armé i kaos, konfliktfyllda militär-civila relationer, militariserade maskulinitetsideal, våldets spiraler och trauman, den generella straffriheten och försök att uppnå militära mål.
Sedan 2005 har de våldtagna kvinnorna i Kongo blivit som turistattraktioner för ett lämmeltåg av utländska journalister, politiker, tjänstemän, biståndschefer och forskare. Dessa åker kontinuerligt till provinserna i öst för att på plats bilda sig en egen uppfattning om ”läget” och lyssna till de våldtagna kvinnorna.
Naven för dessa besök är Panzisjukhuset och Heal Africa, sjukhus som behandlar skadorna från de mest brutala våldtäkterna. Kvinnorna här uppmanas att berätta sina traumatiska historier om och om igen för den strida strömmen av besökare.
Det är bara de allra värsta våldtäkterna som tycks värda att återberättas för omvärlden – oftast på ett detaljerat sätt, och i kombination med begrepp som ”primitivt”, ”mörkrets hjärta” som kittlar undermedvetna rasistiska föreställningar hos berättaren och åhörarna och bekräftar föreställningar om ”vi civiliserade” och ”de bestialiska där borta”. Besökarna verkar tävla om vem som kan komma hem och berätta om den mest förfärliga våldtäkten.
Att tiotusentals kvinnor dör i barnsäng varje år eller att tjugo procent av barnen i Kongo dör innan de når fem års ålder är helt enkelt inte lika fascinerande. Inte heller det mycket utbredda egendomsrelaterade våldet i form av plundringar där människor helt förlorar alla sina försörjningsmöjligheter verkar vara intressant. De förfärade västerländska besökarna hör inte ens att den våldtagna kvinnan framför dem säger att hennes största problem är hur hon ska skaffa mat för sina barn. De är där för att höra om hennes våldtäkt. Inte om hennes fattigdom eller bristen på hälsovård som med stor sannolikhet kommer att resultera i att hon kommer att förlora ett eller flera av sina barn.
Det ensidiga fokuset på sexuellt våld har gett upphov till många missriktade interventioner. Det är ingen överdrift att säga att givarna och de olika FN-organen slåss om att visa att just de är mest aktiva i att bekämpa det sexuella våldet. En konsekvens av detta är bristande koordinering – även mellan FN-organen själva. Det viktiga tycks vara att synas själv. En stor del av bidragen går till diverse informationskampanjer. Kongo är översvämmat av banderoller, t-tröjor, kepsar etcetera mot det sexuella våldet, prydda med logotyperna från finansiärerna. Det är tveksamt om dessa kampanjer har någon effekt över huvud taget, förutom att visa dem där hemma att man ”gör någonting”.
Som en representant från en lokal kvinnoorganisation torrt kommenterade kan de flesta av förövarna inte ens läsa. Många andra insatser går till diverse kurser i mänskliga rättigheter för polis och militär. Effekterna även av dessa är mycket tveksamma. Problemet är inte att de uniformerade männen inte vet att våldtäkt är fel.
De våldtagna kvinnorna behöver självfallet allt stöd de kan få – och mer än de får i dag. Det är proportionerna som är förvridna. En debattartikel i DN för några veckor sedan inbegrep en utförlig beskrivning av våldtäkternas konsekvenser i form av söndertrasade underliv som gör att kvinnor läcker urin okontrollerat, så kallad fistula. Detta är ett problem i Kongo. Men vi måste påminna oss om att (enligt en vetenskaplig studie, som chefsläkaren Mukwege på Panzisjukhuset själv refererar till) endast uppskattningsvis en procent av kvinnorna har dessa skador som direkt följd av våldtäkt. 99 procent har skadats av traumatiska förlossningar.
Lokala organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter och juridiskt stöd menar att uppmärksamheten på det sexuella våldet inte kan motiveras utifrån att det skulle skapa mer resurser även till andra områden. Som en representant utryckte sig: ”Vill man ha finansiering över huvud taget så får man rätta sig in i ledet och arbeta med sexuellt våld – som alla andra.”
De vittnar om sin frustration över att de måste säga nej till majoriteten av de kvinnor som söker hjälp – för de kommer av andra anledningar; ofta på grund av att de förlorat sitt hem och sin jordplätt, för att mannen dött eller lämnat dem.
Medlen från givarna är öronmärkta och ska bara gå till de våldtagna kvinnorna. Ett absurt och sorgligt resultat av det ensidiga fokuset på sexuellt våld är att kvinnor börjar känna sig tvungna att säga att de är offer för våldtäkt för att få tillgång till stöd. Genom att presentera sig som våldtäktsoffer hoppas man att betraktas som en legitim mottagare av bistånd i givarnas ögon.
Kongos våldtagna kvinnor behöver inte fler delegationer och besökare som visar dem sitt medlidande. De är bättre betjänta av en genomgripande strukturell reform av polis, militär och rättsväsende.
Bara om vi bejakar det komplexa i situationen, tar de strukturella grundorsakerna till våldet på allvar och lyssnar på kvinnornas hela berättelser kan vi identifiera lösningar som gör verklig skillnad.
Maria Eriksson Baaz. Forskare, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala och Global Studier, Göteborgs universitet.
Maria Stern. Docent i Freds och Utvecklingsforskning, Globala Studier, Göteborgs universitet.