Välkommen till Unmikistan!

Taxichauffören svär på tyska och dunkar nävarna mot ratten. Runt oss stiger larmet av ylande bilhorn. En stor vit Nissan Patrol blockerar korsningen. Där inne rycker en mager man med axelklaffar förtvivlat i växelspaken. "Nu igen!" vrålar min chaufför. Sedan brister något för honom och han börjar gapskratta. "Ha ha, först turkar, sedan serber - och nu? Vi är invaderade av Pakistan! Gud, hjälpe oss! Var är vi? Det här är Katanga!"

Just så skrek han. Jag vet inte var han fick Katanga ifrån.

Men var är vi? Polismannen som inte kan växla är pakistanier, det står på hans skjorta. Men flygplatsen jag landade på är isländsk. Och medan vi far genom huvudgatan, uppkallad efter Bill Clinton (vars porträtt vinkar från husväggarna), plingar det till i mobilen som önskar mig fina dagar i Monaco. Vid nästa stoppljus plingar det igen. Nu är jag välkommen i Serbien.

Om jag inte visste vart jag rest, om jag bara dumpats här, skulle jag kunna lista ut var jag hamnat? Troligen inte. Brandinstruktionen på Grand Hotel Prishtina är på många språk, utom det som städerskan förstår.

Det är i alla fall en upplysning. I det här landet är det inte meningen att de infödda skall bo på hotell.

Men väcks man i gryningen av ett gräsligt skärande ljud, som man först tror kommer från rostiga larvfötter, inser man nog var man är. Bakom hotellfönstret tumlar ett svart moln, det dyker, svänger, kastar sig åt sidan. Pristinas berömda kajor... En gång i tiden uppkallades provinsen Kosovo efter sina trastar. Nu har kråkfåglarna tagit över. Det sägs att det är på grund av kadavren.

"Revolution", säger Albin Kurti och sveper sin cappuccino, "vi skall göra revolution." När han sagt det för tredje gången börjar folk på kaféet titta åt vårt håll. De känner igen honom, ger oss uttryckslösa blickar men spetsar öronen.

Han ser inte ut som en revoltör. Snarare som en överårig student från Berkeley. Något rundlagd av timmarna vid datorn, glasögon, blek hy, mjuka vita händer. Men skenet bedrar. Albin Kurti är ungdomens idol, och det vill inte säga lite i ett land där varannan inte fyllt 25. Tio år tidigare hade han rastahår och ledde studentprotesterna mot Milosevic. När fredliga aktioner visade sig lönlösa blev han tolk och ideolog hos den väpnade gerillan UCK.

Han har redan nog med folk för att tapetsera hela landet med Vetëvendosje, ("självbestämmande", som är också är namnet på hans rörelse). Alltså är det få som betvivlar att han kan få massorna ut på gatan.

Albin Kurti försäkrar att den här revolutionen blir fredlig. Hundra tusen skall omringa högkvarteret, polishuset och domstolen. De stannar där så länge det behövs. En vecka, eller kanske en månad. Så skall kolonialmakten jagas på flykten, den som styckar upp hans land, plundrar dess folk och fördärvar kvinnorna. Vill jag se vart Kosovos pengar tagit vägen, säger Kurti, skall jag leta efter nybyggda skrytvillor i London. Eller i Amsterdam. Vill jag lära om kolonialmaktens moral skall jag räkna Pristinas bordeller. "De fanns inte här förut."

Utanför passerar terrängbilar, dieselaggregaten brummar, Albin Kurti citerar FN-deklarationer, Malcolm X och afrikanska nationalistledare. "Alla folk har rätt till självbestämmande!" Det hade kunnat vara i 60-talets Kongo. Men vi är alltså i Kosovo, ett stenkast från Rom. Och kolonialmakten som skall kastas ut - det är du och jag, bäste läsare. Det vill säga Sverige, den kanske mest hängivne medlemmen i FN, som sedan sju år tillbaka regerar Kosovo eller "Unmikistan" på lokalslang, efter Unmik: United Nations Interim Administration Mission in Kosovo.

När FN landade för snart åtta år sedan välkomnades vi som befriare. Sedan dess har svenskar sårats och dött för denna mission. Över åtta skattemiljarder (största biståndet per capita någonsin) har vi spenderat för säkerhet, rättsstat, flyktinghjälp, utbildning och ekonomisk utveckling. Men nu händer det alltså att vi får spottloskor på oss eller bilen saboterad. I oktober fann vi en toalettstol utanför Unmikhuset, med förslaget att kacka i porslinet i stället för i landet. "Det enda sättet att hålla Kosovo rent är att sparka ut er", hälsade Albin Kurti.

Vad vill Albin Kurti? I samtalet med mig är han belevad, nyanserad och finkulturell. Han citerar rent av den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. I sina flygblad är han brutalare: Det finns en femte kolonn i landet, de illojala serberna. De säger att de bara vill ha sina kyrkor i fred, men vi vet vad de smider för planer...

Sådant går hem i dessa trakter, där "främling" nästan alltid betytt "fiende" och där fredliga aktioner sällan lett någonvart.

Någon säger att denne Kurti vill bli kosovarernas Gustav Vasa. Eller deras Garibaldi: få sin staty på torgen och namnet i skolböckerna. Det är många som våren 2007 tävlar om den äran: att bli statsgrundaren, mannen som genom beslutsamhet, list eller våld erövrar friheten åt ett förnedrat folk. "Vi vill inte ha en FN-mission i Kosovo, vi skall ha Kosovos mission i FN!" ropar Kurti. En äventyrare? Kanske det. Det är bara det att den vrede mot FN som han rider på har han inte uppfunnit själv.

Jag läser i en FN-bulletin med den talande titeln "Early warning report" att bara 30 procent av kosovarerna hyser förtroende för FN. För fyra år sedan var de dubbelt så många. Varannan är beredd att delta i organiserade protester mot världssamfundet. Är det bara för att FN inte kunnat skänka dem den stat som de så häftigt åstundar?

Till avsked ger mig Albin Kurti ett flygblad. Det är instruktionen för min egen utrymning. "Ten Commandments of Evacuation" är bittert att läsa för en vän av FN. "Glöm inte att ta med porträttet av Kofi Annan... Ta inte hissen, strömmen kan gå, remember? Bry dig för all del inte om infödingarna. Tänk bara på dig själv, som du gjort hela tiden här. Men framför allt - glöm aldrig Kosovo. För du kommer aldrig mer att få delta i en mission där du kan bete dig precis hur som helst."

Innan vi skils säger Kurti: "Minns du Algeriet? De som kastade ut fransmännen hade 'frihet, jämlikhet, broderskap' på banderollerna. Vi skall kasta ut FN i namn av FN:s egna ideal, som ni har förrått här i Kosovo."

Jag kom faktiskt till Kosovo på grund av idealen. Och för att jag trodde att det inte fanns en bättre utsiktspunkt om man vill skåda in i framtiden.

Missionen i Kosovo är inte bara den största i FN:s historia. Den är den första där världssamfundet tar hela ansvaret för ett land där det mesta brutit samman. Så denna gång säkrar vi inte bara freden och pumpar dricksvatten - vi bygger en hel ordning från grunden: stiftar lagar och utbildar poliser, enkelriktar gator, skriver skolplaner och driver in skatter. Världens första FN-stat, således, provisorisk, men komplett, där alla goda principer, från likhet inför lagen till jämställdhet och väjningsplikt kan inpräntas utan hinder, för att småningom överlämnas till en lokal demokrati.

Det är många som hoppas på att humanitära interventioner skall kunna åstadkomma en bättre världsordning, eftersom det numera inte är despotier utan kollapsade stater som åstadkommer mest lidande i världen. Ett ingripande i Kongo för åtta år sedan hade kunnat rädda miljontals liv. Det i Kosovo räddade säkert tiotusentals, alltså var det berättigat. Men hur gick det med den andra uppgiften, landsättningen av FN-staten, av ärligheten, rättvisan och demokratin?

Om vi skall tro Albin Kurti gick det åt helvete.

Kanske vill han bara svartmåla FN? Han är ju revolutionär, han behöver fiender. Men så har vi Maria, en svensk expert som for till Kosovo som FN-entusiast och återvände med en depression: "Min världsbild rasade. Jag förlorade tilliten. Jag kunde aldrig tro att FN-folket skulle bära sig åt på det viset."

Hur bar de sig åt? Låt oss börja med effekterna.

Jag räknar kyparna i Grands Hotel Prishtinas kaffebar. Likt en svärm melankoliska kajor häckar de i fönsternischerna och kring baren. De är tjugoen stycken. Då är det naturligt att den ende gästen får vänta en stund på att bli upptäckt. Han gör knappast skillnad.

Enligt statistiken ingår dessa 21 servitörer i den halva befolkning som har ett arbete. Samma gäller gossarna vid de 660 bensinpumparna där sällan någon tankar. I FN-landet går det en bensinstation på sex kilometer, ett fantastiskt rekord, som berättar att många av dessa företag inte enbart hanterar bränsle utan - liksom hotell - tvättar pengar från smuggling av knark, vapen och sexslavar.

På åttonde året av FN-missionen, efter 220 miljarder spenderade på ett område mindre än Skåne (med en befolkning om två miljoner), blomstrar den svarta ekonomin medan den vita närmar sig kollaps. Det finns en standardförklaring till eländet: Så länge som Kosovos självständighet från Serbien inte är säkerställd, vågar ingen investera i landet. Mycket troligt. Men vad krävs det för investeringar för att odla gurka?

Jag finkammar marknaderna efter någon lokal produkt. Tvålen - från Bulgarien. Skjortan - från Taiwan. Mjölet kanske? Tjeckiskt. Dricksvattnet från Ungern. Kosovos BNP per capita är lägre än Rwandas, så det känns surrealistiskt att tvingas köpa tomater från Turkiet och sallad från Italien - i ett jordbruksland vars åkrar ligger i träda.

Varför gör de det? Därför, förklarar herr Bajrami på handelskammaren, att det numera lönar sig bättre att sälja tuggummi till FN-folket än att påta i jorden. Men också för att FN:s domstolar efter sju år inte lyckats fastställa vem åkerlappen egentligen tillhör. Slutligen, det som gör honom mest upprörd, att FN tillåter Europa att prisdumpa sina livsmedel i Kosovo. (Ja, det är märkligt. En liter mjölk som färdats från Slovakien blir bara billigare på vägen. En burk importerad Coca-Cola kan fås för 2:60 kronor.)

Jag tänker att min chafför, som ropade "Katanga!" inte hade så fel. Kosovos ekonomi minner om kolonialtiden. Men afrikanerna hade i alla fall sina råvaror att byta mot symaskiner. Kosovo har inte ens det, eftersom också gruvorna (bly, zink, silver) ligger för fäfot. Det må vara en symbol för tillståndet att det bokstavligen är ruiner som Kosovo lever på. Den främsta exportpodukten är nämligen järnskrot. Men den täcker bara en procent av importen.

Hur är det möjligt, frågar man sig, att FN-landet som har brunkol nog för att lysa upp hela Balkan, som investerat sju miljarder i sina två kraftverk, inte lyckats generera nog med ström, däremot 70 gånger mer föroreningar än EU-normen tillåter? Det är inte mycket el som Kosovo behöver, 600 megawatt, knappt effekten hos en enda reaktor i Forsmark. Men de flesta har bara ström några timmar om dagen, andra inte alls.

Jag skall inte trötta ut läsaren med mera statistik. Låt mig bara ge en handfull bilder från FN-landet som antyder arten av problemen och nivån på desperationen: En EU-kossa i Frankrike subventioneras med 25 kronor om dagen, varannan kosovar lever på en tredjedel av den summan. Och han vet redan att nästa år inte blir bättre. Blir han rånad är det föga troligt att polisen i Europas polistätaste land hittar förövaren. Hävdar han sin rätt till en jordplätt rycker domstolen på axlarna. (Det ligger 30.000 ouppklarade mål i Kosovos domstolar.) Blir hon krasslig kräver sjukhuset att hon har med sig egna sprutor och bandage. Råkar han vara zigenare eller serb kan han få huset nedbränt - medan Nato-soldaten tittar på.

Ja, detta har hänt, mer än en gång. Ett oförlåtligt svek, men dessvärre inte alls obegripligt.

Jag har ägnat månader åt att studera vad som gick snett med denna mission, bara för att finna att det fanns ett snabbare sätt: Tag ett svenskt kommunalråd, visa henne denna FN-stat, reglerna, hierarkierna, lönelistorna, cheferna, alltsammans - och fråga om man kan regera Nyköping på det viset. "Otänkbart", kommer hon att svara, "såvida man inte önskar att Bandidos tar över stan."

Det finns förvisso ingen enkel förklaring till debaclet, men det finns ett mönster, ett slags spöklik metod i galenskapen. Det är den som dessa artiklar söker namnet på.

FN:s missioner är svåra att utvärdera i efterhand eftersom de är så flyktiga. Världssamfundet har en ofantlig kropp, men ett minne kortare än Vänsjös fiskeklubb. De ansvariga byts ut hela tiden, rapporter glöms bort, man blickar ständigt framåt, redan fjolåret är avlägsen historia. Från den regeln utgör Kosovo ett lysande undantag. För första gången vet man mer om sina misstag än man kanske vill veta. Och glädjande nog är det två svenska skapelser som gjort denna skillnad.

Den första heter Inga-Britt Ahlenius. När hon blivit för självständig för regeringen Persson tog hon i november 2003 uppdraget att bygga upp en riksrevision i Kosovo. Det andra fenomenet heter JO, ett ämbete som Sveriges riksdag hittade på 1809. Kofi Annan tyckte att Kosovo skulle må bra av en sådan, som övervakade FN. Men ingen kunde ana att den person som fick uppdraget skulle ta det på ett sådant allvar.

Bland det första Inga-Britt Ahlenius gjorde i Kosovo var att sätta upp inglasade skyltar: Kurrë mos harroni se një cent..." På svenska: "Glöm aldrig att varje förslösad skattekrona är en stöld från de fattiga. Gustav Möller (1884-1970), svensk socialminister."

Därefter satte Ahlenius i gång att tillsammans med Olaf, som är EU:s organ för bedrägeribekämpning, granska Kosovos internationella flygplats. Man trodde att det skulle ta sex månader att undersöka bolaget. Det tog över två år.

När granskningen på våren 2006 blev sammanfattad av Ahlenius (som under tiden utnämnts till chef för Oios, hela
FN:s revisionsorgan) blev det FN-tumult. Enligt rapporten hade en grupp funktionärer i åratal plundrat företaget. Korruptionen och vanskötseln var "systematiska" men kunde pågå ostraffat eftersom den högsta FN-ledningen i Kosovo inte skapade tillräckliga kontrollrutiner och struntade i att ingripa mot bedrägeri och korruption: Kosovoguvernören hade fått 33 rapporter om oegentligheter, men de flesta stannade i byrålådan.

Om FN fortsatte att ignorera korruptionen, varnade Inga-Britt Ahlenius, riskerade man att äventyra hela uppdraget.

Det hade folket i Kosovo anat länge. Rötan vid Pristina Airport var en följetong i lokalpressen: mutor för visum, för att få jobb, försvunna fraktavgifter, nepotism ... Men nu skulle man äntligen rensa upp, eller?

Betrakta fortsättningen. Guvernören Jessen-Petersen gick till motattack. Någon korruption att tala om förekom inte på flygplatsen, hävdade han, rapporten saknade grund, det var bortkastad tid att prata mera om saken. I själva verket var flygplatsen ett välskött företag, rent av "a success story". Så Jessen-Petersen var nöjd med att endast ha implementerat 21 av revisorernas 74 rekommendationer.

Så låt oss då se vad Jessen-Petersen fann det onödigt att beivra eller ens tala om.

Flygplatsen i Pristina har i dag en trafik som Luleå. Men medan Luleå klarar sig med 100 anställda är de i Pristina över 500. Det var under Jessen-Petersens tid som de blev så många. Han fick tidigt en rapport (377/04) om vad det kunde bero på. Han gjorde ingenting. Det tog mig sex månader att via UD få loss detta hemligstämplade dokument från FN i New York. Den är knapphändig och alla namn är utraderade. Men med litet möda och hjälp från tappra spejare i Kosovo kan man rekonstruera historien.

Flygplatsen behöver en personalchef. Enligt FN:s regler måste tjänsten utlysas. Men den brittiske direktören Ioan Woollett städslar i stället en bekanting, vi kallar honom Smith. Därefter vidtar en febril verksamhet. Under sommaren 2004 anställer Smith tre personer om dagen. Somliga kan ingen engelska, saknar all utbildning men skall förstärka ekonomiavdelningen. Påfallande vackra kvinnor, noterar vittnen. Ja, flera är vinnare i skönhetstävlingar.

Efter fyra månader är arbetsstyrkan fördubblad, från 235 till 486 personer. Det är ungefär 200 fler än vad som behövs. Men då har mr Smith redan lämnat Kosovo (för att tjäna världssamfundet i Sudan). Också mr Woollett är numera utflugen ur FN-landet. Ingen vet exakt hur mycket pengar dessa två fick med sig, men det lär vara miljoner. Mutan för en anställning på flygplatsen var mellan tio och trettio tusen kronor. Men attraktiva kvinnor kunde få betala med "intima tjänster", berättar källor i Pristina. Förutom britterna var ett tiotal lokalanställda inblandade i tjänstehandeln.

Låt oss betrakta insatserna. Näst det etniska hatet är korruptionen Kosovos största problem. Den dränerar ekonomin och urholkar rättvisan. Men här gör en handfull modiga individer precis vad FN uppmanat dem till. De trotsar klansamhället ("aldrig skvallra på frände") och de tar stora risker när de vittnar för utredarna. (En person har mördats i samband med mutaffären. Vad de utnyttjade kvinnorna riskerar behöver jag inte berätta.) Alltså förtjänar de beundran och stöd.

Och se, vilket missförstånd. Det tycks vara kanaljerna som åtnjuter FN:s beskydd.

Man får säga att de som litat på FN fått sig en läxa som de sent lär glömma. Man undrar förstås vad som fanns i den andra vågskålen. Var Jessen-Petersen och hans folk hotade av maffian? Det hade åtminstone varit dramatiskt. Men jag är rädd att det var något futtigare som stod på spel.

Jessen-Petersen var den femte guvernören av Kosovo på lika många år. (Det är obegripligt, men tydligen tror man i FN-huset att det går att bygga en stat med vikarier.) Hur resonerar en främmande guvernör som räknar med att stanna halvtannat år och som redan siktar på finare uppdrag? Ställer han till med räfst där det behövs, avskedar han korrupta kolleger som kanske har mäktiga vänner i New York? Riskerar negativ press? Eller är det bättre att rapportera framsteg?

På våren 2005, efter drygt ett halvår i Kosovo, hoppas Jessen-Petersen att få bli chef för Unhcr, alltså högste försvararen av flyktingars rättigheter. Den våren avvisar Jessen-Petersen samtliga elva förslag från FN:s egen revision Oios att ta itu med korruptionen. (Förslag nio, till exempel, går ut på att anställningar skall bygga på meriter.)

Hans rapport till Säkerhetsrådet samma sommar handlar knappast om provinsens verkliga tillstånd. Men som pr-tryck för herr Jessen-Petersen själv är den ett mästerstycke.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut