När Máxima Zorreguieta skulle gifta sig med kronprins Willem-Alexander av Holland i februari 2002 uppstod en debatt om att hennes far hade varit jordbruksminister i diktatorn Jorge Videlas rege­ring i Argentina i slutet av 70-talet. Det holländska parlamentet beslutade om en utredning. Hade Máximas far känt till det systematiska mördandet av tiotusentals oppositionella? Fadern nekade offentligt, men utredningen slog fast att det var osannolikt att han varit okunnig. Det holländska parlamentet godkände till slut äktenskapet och Willem-Alexanders plats i tronföljden var därmed säkrad.

Men Maximas far närvarade inte vid bröllopet

Tänk tanken att Silvia Sommerlath hade gift sig i dag med den svenske kungen Carl Gustaf. En liknande situation som den i Holland hade med all säkerhet uppstått. Medierna hade synat hennes familj utan och innan. Det hade sannolikt avslöjats att hennes far varit medlem i nazistpartiet. Hade reportrarna varit riktigt skickliga hade de kanske också hittat dokumenten som visar att Walther Sommerlath deltog i ariseringen av ett judiskt företag.

En debatt hade startat, kanske en utredning hade tillsatts. Men rege­ringen hade säkert gett sitt samtycke till äktenskapet till slut, och så var den saken utredd och klar.

Men så blev det inte när Silvia Sommerlath gifte sig med Carl Gustaf 1976. Det var andra tider. Medierna var inte intresserade av att gräva i familjen Sommerlaths förflutna. Bara Expressen ställde frågan till Walther Sommerlath: Hade han varit medlem i nazistpartiet? Han svar var nej. Det dröjde 26 år innan lögnen avslöjades av tidningen Arbetaren 2002.

Nu stämmer dokumentärfilmaren Gregor Nowinski (DN Kultur 15/12) in i kören som tycker synd om drottningen för att ”Kalla fakta” berättat att hennes far deltog i ariseringen av ett judiskt företag. Han är också upprörd över att hans egen intervju med drottningen användes som utgångspunkt för Kalla faktas granskning. Men om Gregor Nowinski hade gjort ett bättre jobb när han intervjuade drottningen hade vi kanske aldrig kommit på tanken att granska Sommerlaths förflutna. Intervjun lämnar nämligen fler frågor efter sig än svar.

Drottningen sade till exempel att Walther Sommerlaths fabrik i Berlin inte tillverkade krigsmateriel. Det var underligt eftersom det var känt sedan flera år tillbaka (Arbetaren 2002) att fabriken hade levererat materiel till luftförsvaret. Varför erbjöds drottningen inte möjlighet att rätta sig? Varför låta det felaktiga påståendet stå oemotsagt?

Hovsamheten hos journalister som får exklusiv tillgång till kungligheterna är framför allt förödande för kungligheterna själva. Särbehandlingen gör att inget de säger tas på allvar.

Men på ”Kalla fakta” gjorde vi det. Vi ställde oss frågan varför drottningen förnekade kända fakta. Varför påstod hon att fabriken inte tillverkat krigsmateriel? Vad menade hon när hon sade att Walther Sommerlath inte varit politiskt aktiv? Vad visste hon egentligen själv om sin fars förflutna?

Alla inser att det kan upplevas som sårande när besvärande fakta om en nära anhörig lyfts fram i ljuset. Men det kan inte vara av annat än allmänintresse att den svenska drottningens fars nazistiska förflutna granskas. Särskilt som det har förtigits och kanske till och med dolts medvetet.

Självklart har drottningen inget ansvar för vad hennes far gjorde. De är olika personer. Men både hennes förhållningssätt och hennes egen utredning om fadern har väckt kritik för att vara försvarande i stället för beklagande. Och hennes förhållningssätt måste rimligtvis vara hennes eget ansvar.

Den dagliga mediebevakningen av kungligheterna utgörs till större delen av personfixerat trams och skvaller. Det verkar accepteras av alla, inklusive kungligheterna. Därför är det obegripligt att det ska klagas på seriös journalistik som tar dem på allvar på ett sakligt sätt. I motiveringen till nomineringen till Stora journalistpriset använde juryn ordet ”balanserat” om ”Kalla faktas” program om Sommerlath. Just så var våra program om Walther Sommerlath, balanserade och berättade med respekt för både Sommerlath och för offret för nazismen, den judiske ingenjören Efim Wechsler, som tvingades överge sin fabrik och fly för sitt liv.