Ska barnböcker genusgranskas? Finns det en motsättning mellan läsinlärning och konstnärlig frihet? Vad innebär det när en recensent säger "den här boken är som en ungdomsbok"? Följ debatterna på dagens Barn/Ung-sida.
I SVT 1:s Kulturnyheterna 28/4 sa DN:s barnkulturredaktör Lotta Olsson att det förlag som utgår från någon typ av värdegrund inte bara är oseriöst utan också förlorar kvalitet. Böckerna kan tänkas locka "okunniga läsare", som - antar jag - inte känner igen eller värderar kvalitet. Resonemanget implicerar likhetstecken mellan värderingsförmedling och förlorad kvalitet. Och bortser från att all litteratur alltid förmedlar värderingar, ofta traditionella och normativt återskapande. Det tycks sticka i ögonen med vår krammärkning, som innebär att alla böcker vi ger ut är granskade ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.
Kritikerna förstår inte den desperation vår generations föräldrar upplever i kläd- och leksaksbutiker, hur våra barn manglas med budskap rörande kön och normer. Hur de kommer hem från förskolorna deklarerandes just de värden om det motsatta könet vi trodde var förlegade.
Vi vill garantera att det vi läser för våra barn inte fortsätter att förminska deras fria utvecklingsmöjligheter när de skapar sin identitet och vår framtid.
Jag ser två typer av genuslitteratur. "Inspirationsböcker", som "Pippi Långstrump", där man lyfter upp något i hopp om att inspirera. Den här typen av litteratur ökar. Den har sin funktion, även vi ger ut den här typen av böcker. Men det allra viktigaste är det vi kallar "normaliseringsböcker". De kan handla om vad som helst, självfallet med "kvalitet", men alla detaljer är satta under lupp. Detta tycks skrämma.
Författaren Per Gustavsson sa i samma program att han inte ser något värde i att sätta in homoföräldrar i en barnbok "bara för att visa dem". Snarare tvärt om. Men varför skildra just en heterofamilj? Igen. Varför inte passa på att vidga begreppet familj och öka toleransen hos läsaren. Vilka kvaliteter försvinner?
Han ondgör sig också över ett krav att byta färg på en flickas tröja i en av sina böcker. Men väljer att inte se att i böcker för barn används rosa som genuskod. Så ofta att det bildar ett bestämmande mönster. Den typen av detaljer som skapar normerna för vad det är att vara flicka respektive pojke. Vilken kvalitet är man rädd att förlora genom att ta en annan färg på tröjan?
Kritikernas rädsla är att vi skapar hinder för den "fria" kreativiteten. Men syftet med en genusgranskande förläggare är ju att i efterhand se över de detaljer som en del författare inte självmant ser.
I inspirationsböcker finns det förvisso ibland en poäng att låta det traditionella finnas kvar för att visa att en flicka i rosa prinsessklänning kan vara bra på att spela hockey, eller en pojke som är bra på fotboll också kan vilja leka med Barbie. Men att förneka detaljernas betydelse är okunnigt och i förlängningen skapar det just det ojämställda samhälle Vilda och många med oss vill bort ifrån.