Ett krympande isflak. Det är den bild jag gång efter gång får beskriven för mig då jag under några veckor ringer runt till "kulturlivets" olika organisationer. Vare sig man talar med författare, skådespelare, musiker eller bildkonstnärer blir bilden densamma: under några decennier fanns det i Sverige en möjlighet att försörja sig på det vi kallar kultur - en möjlighet som under de senaste tio tjugo åren krympt. Dagens läge går att sammanfatta i en enkel mening: Konst och kultur försvinner alltmer ur offentligheten.
Här finns en paradox. I den kulturpolitiska diskussionen framställs nyskapande kultur som en nödvändig del av det offentliga livet, och alla bekänner med läpparna att den inte kan existera på rena marknadsvillkor. Eller som man skriver i det moderata styrdokumentet "Kulturen 2.0":
"Kulturen utvecklar det civila samhället och håller det demokratiska samtalet levande. Kulturen är en omistlig del av ett gott samhälle, och bidrar till människors och samhällets utveckling." Det är bra formulerat. Synd att man inte står för den tanken.
Ny konst skapar kunskap om oss själva. Men samtidigt som varje kulturminister talar om konstens avgörande betydelse för demokrati och samhällelig utveckling minskar möjligheten att försörja sig som kulturskapare. Hur går det ihop? Och hur stämmer konstnärernas svartsyn med rubrikerna när den nya kulturpropositionen lades? "Miljoner satsas på kulturjobb", stod det här i DN.
Förklaringen är att det är två processer i gång samtidigt: den ena plockar stegvis bort möjligheterna att skaffa sig en tryggad inkomst inom kultursektorn, den andra lappar och lagar på den kulturpolitik som var framgångsrik efter andra världskriget.
De bägge processerna går åt motsatta håll, men ryms inom samma partier. Statens kulturansvar koncentreras till institutioner som museer och fasta teatrar. Avvecklingen av kultursektorn utanför institutionerna inleddes under den förra borgerliga perioden, fortsatte under socialdemokratiskt styre och verkar accelerera med Alliansen.
Samtidigt försvinner kulturen alltmer ur de kommunala budgetarna, liksom från den privata sektorn. Frilansjobb på tidningar och tidskrifter har till exempel snabbt blivit färre och sämre betalda. Gästspel på skolor och bibliotek sällsynta. Och så vidare. Nedförsbacke.
Svensk kulturpolitik var länge entydigt med 1974 års kulturproposition, som fick ett enormt genomslag. Den satte upp flera mål som skulle uppfyllas parallellt. Man skulle möjliggöra "konstnärlig förnyelse", särskilt utforma politiken med "hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov", man skulle decentralisera besluten inom kulturpolitiken, värna yttrandefriheten, vårda kulturarvet och ge människor möjlighet till eget skapande. Och, vilket stack i ögonen på en del borgerliga politiker: kulturpolitiken skulle "motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturlivet".
Den bärande principen var att man såg ett samband mellan den nyskapande kulturen och "människors eget skapande". Avantgardism, populärkultur och folkbildning hängde ihop, vilket är en central tanke: släpper man den blir all kulturpolitik ett bisarrt pusslande.
Resultatet blev att kulturen på ett starkare vis fördes in i det offentliga livet - med författarbesök i skolor och på bibliotek, uppsökande biblioteksverksamhet, musik och regionteatrar.
Men redan under nittiotalets finanskris började till exempel antalet författarbesök på biblioteken att sjunka ned mot dagens miniminivåer. Och vad som alltmer genomsyrade debatten var det som också fanns i 74 års utredning, men inte som huvudsak: kulturen som instrument för det ena eller det andra syftet. I nio fall av tio blev kultursatsningar lika med "lästräning för barn och ungdomar" - en av de få "kulturyttringar" som går att mäta i siffror. Att kulturen har ett värde i sig - som samhällets samtal med sig självt, som kunskapsproduktion och som verktyg för reflektion - det är en tanke man alltmer tar avstånd från.
Kultur är ekonomiskt försvarbar om den är mätbart "nyttig", annars är den underhållning och därmed privatsak. Så kan den nya kulturpolitikens praxis sammanfattas, inte minst på kommunal nivå.
Även i de tongivande statliga besluten blir det tydligt att kulturen inte tillmäts någon vikt. Ett bevis på den saken var skattereformen 1990, då man helt enkelt "glömde bort" konstnärlig verksamhet. I många andra länder ser man konstnärligt skapande som en verksamhet som bedrivs på vissa särskilda villkor. Det kan ta sig skiftande uttryck, men i Sveriges skattesystem existerar inget som heter kultur. Fråga Skatteverket får ni se. Det låter som en teknikalitet - men konstnärer, författare och andra kulturskapare hamnar helt enkelt utanför trygghetssystemen. De får oftare miniminivåer i sina orange kuvert (6 000 kr i månaden), de har inte tjänstepension, och det är hazard om man behöver sjukskriva sig. Samtidigt sjunker deras medianinkomster, vilket ger litet utrymme för pensionsförsäkringar.
Gång på gång har det påpekats för riksdag och departement att konstnärer av olika slag står utanför såväl skyddsnät som pensionssystem. Svaret blir som regel goddag yxskaft: ibland sägs kulturskaparna vara för få för att bedömas som egen grupp, ibland är de för många för att ges "speciella villkor". Vilket är politikerdialekt för att man skiter i saken.
Kulturdepartementet har nu utsett före detta museichefen och rutinerade utredaren Keith Wijkander att skriva direktiven för den utredning som skall ta fram en ny borgerlig kulturpolitik. Wijkander skriver som bäst på utredningens direktiv - och han har flera gånger sagt att just 1974 års utredning är "sakrosankt", det vill säga en helig ko.
Han har också gjort klart att kulturskaparnas skatte- och pensionsvillkor faller utanför den nya utredningens ramar. Det har gått trettiotre år sedan 1974. Samhället har förändrats, och det vore naivt att tro att de kulturpolitiska instrumenten inte behövde uppgraderas eller kanske till och med bytas ut.
Men den skarpsinniga konstsyn som är kärnan i 1974 års utredning känns modernare än både den trubbigt nyttoinriktade och den nyliberala "lägga ned"-linje man ständigt stöter på ute i kulturlivets praktik.
Flera, redan fattade beslut tyder på att den nya borgerliga kulturpolitiken kommer att utformas som det slutliga avskedet till 1974 års principer. Moderaterna vill riva upp bibliotekslagen, och i "Kulturen 2.0" talar man sig varm för "avknoppning" av biblioteken, avskaffandet av "öronmärkta bidrag", skrotandet av litteraturstödet till förlagen, åtstramning av folkbildningen. (Resten är, milt talat, snömos.)
Wijkander och kulturminister Adelsohn Liljeroth har båda ett engagemang för museivärlden. Liljeroth talar varmt om "kulturarvet". Men dagens nyskapande kultur är framtidens kulturarv. Kulturpolitiken har under något decennium handlat om att i tysthet montera ned arbetsmarknaden för kulturskapare. Inte mycket tyder på att man har några tankar på hur en ny skulle kunna se ut - annat än lite oprecist blomsterspråk om ökat småföretagande.
Mest talande för kulturpolitiken i Sverige 2007 är ändå kulturdepartmentets svaga ställning. I samband med att vårens budget presenterades fick kulturministern frågan om hennes departement nu var filial till arbetsmarknadsdepartementet. Som hon sade: "Nja, kopplingen är snarare till näringsdepartementet."
Det var klarspråk. Människor med insyn i departementskulturen säger alla samma sak: det spelar ingen roll hur god vilja kulturministern visar upp - kulturpengarna hanteras av finans- och näringsdepartementen. Och där har budskapet varit klart från finanskrisens dagar, borgerlig eller socialdemokratisk regering kvittar lika. Inga nya pengar till kultur.