Vad som kräver en förklaring är inte det faktum att den som är hungrig stjäl eller att den som är utsugen strejkar, utan att majoriteten bland dem som är hungriga inte stjäl och majoriteten bland dem som är utsugna inte strejkar", konstaterade Wilhelm Reich ("The Mass Psychology of Fascism", sidan 53, min övers.).
Olika marxister har försökt tillhandahålla förklaringen. De hänvisar till ideologins roll. Redan David Hume förklarade för övrigt: "Ingen människa har skäl att frukta en tyranns raseri om tyrannen endast grundar sin auktoritet på fruktan, ty såsom en enskild människa äger tyrannen endast en fysisk stryka som når ett kort stycke; all makt han äger, som sträcker sig längre, måste vara grundad i vår egen föreställningsvärld, eller i vår föreställning om andras uppfattningar." ("Of the First Principles of Government", min övers.)
Förklaringen till att de förtryckta inte reser sig skulle alltså vara att de felaktigt tror sig leva i den bästa av alla världar. De finner sig därmed i sitt öde och godtar det kanske till och med som rättvist.
Ideologimodellen har utmanats av "koordinationsmodellen". Den har sina rötter i "rational choice"-skolan. Det som präglar denna skola är dess metod. Sociala skeenden ska förklaras som avsedda eller icke avsedda konsekvenser av individers rationella handlande. Enligt koordinations-teorin kan minoriteten hålla majoriteten i skick utan bedrägeri. Även om majoriteten förstår att den är förtryckt förmår den inte göra något åt sin situation. Minoriteten kan effektivt hindra majoriteten från att koordinera sitt motstånd.
I ett forskningsprojekt som engagerar svenska och sydafrikanska filosofer, stött av Sida/Vetenskapsrådet, ska de två modellerna granskas. Inledningsvis är det emellertid nödvändigt att fundera över vad det innebär att en minoritet förtrycker en majoritet.
De flesta kända samhällen har skiktas i överklass och underklass. I antiken bestod underklassen av slavar, under medeltiden av trälar och i det kapitalistiska samhället av lönearbetare. Visst kan en enstaka slav, träl eller lönearbetare klaga över sin lott.
Hon kan jämföra sin situation med den de besuttna åtnjuter och hävda att den rådande ordningen är orättvis. Men om Marx har rätt är varje sådant samhälle det bästa möjliga, åtminstone för sin tid. Ett försök att avskaffa förtrycket skulle ha lett till kaos och ekonomisk nedgång. Någon revolution är alltså inte möjlig.
Under sådana betingelser är det inte svårt att förstå varför den undertryckta majoriteten finner sig i sin ställning. Om en enskild individ i underklassen vill bli en del av överklassen lär hon få klara av den saken på egen hand. Det finns ingen anledning för övriga förtryckta att understödja henne. Och att dra i gång en storskalig revolution vore galenskap. Som Marx uttryckte saken: mänskligheten ställer sig inga andra uppgifter än dem hon kan lösa.
En intressantare form av förtryck uppträder då en minoritet förmår hålla en majoritet nere trots att en mer rättvis social och politisk ordning är möjlig. Hur ska vi i så fall förstå att förtrycket kan fortgå?
Enligt ideologihypotesen tenderar, som Marx uttryckte saken, den härskande klassens egna föreställningar att också bli de i samhället härskande föreställningarna. Och överklassen smickrar sig själv med tron att dess bidrag till samhällsutvecklingen är avgörande. Om den kan få underklassen att acceptera det synsättet är det inte svårt att förstå varför upproret uteblir.
Men hur är det möjligt för överklassen att upprätthålla en sådan form av falskt medvetande inom underklassen? Här finns många olika hypoteser. I Michael Rosens bok "On Voluntary Servitude" finns en kritisk granskning av dem alla. Bara hos Marx urskiljer Rosen fem olika teorier om ideologi.
Till dessa kommer hypoteser av Walter Benjamin och Adorno och många andra. Här finns allt ifrån rena konspirationsteorier till enkla psykologiska hypoteser. Särskilt de senare har blivit gångbara i den aktuella diskussionen. Så har till exempel den norske filosofen Jon Elster tillämpat La Fontaines fabel om räven och de sura rönnbären på ideologin i förtryckande samhällen.
Räven "adapterar" sina preferenser till en situation där rönnbären är utom räckhåll för honom. På samma sätt adapterar den förtryckta klassen sina preferenser till vad de erbjuds av den rådande ordningen.
Något som kan tyckas tala för den modellen är att ideologier verkligen förekommer ymnigt i olika samhällen. Då ligger det nära att tro att dessa ideologier också förklarar hur förtrycket kan bestå. Men modellen måste också förklara hur det falska medvetandet kan behålla sitt grepp över massorna då en bättre ordning blivit möjlig.
Nu förlorar liknelsen med de sura rönnbären sin förklaringskraft. Så länge rönnbären är utom räckhåll må räven trösta sig med tanken att de ändå är sura. Men varför ska han hålla fast vid den uppfattningen då rönnbären kommit inom räckhåll?
Här sätter koordinationsteorin in stöten. Den vill förklara både att revolutionen uteblir och att ideologin är utbredd. Och förklaringen är enklare än vi varit beredda att tro. Tvärtemot vad David Hume förklarade är det möjligt för en väl koordinerad minoritet (som öppet kan samordna sina åtgärder) att hålla en majoritet i schack.
En slående bild av hur minoriteten kan sätta käppar i hjulen för varje upprorsförsök tecknades av Alexis de Tocqueville (se Anders Ehnmark, "Tre essäer om befrielse och frihet"). Tocqueville beskriver hur hundratals fångar arbetar i ett stenbrott vid Sing-Sing.
De övervakas av en handfull vakter. Med lätthet skulle fångarna, om de skred till samfälld aktion, kunna övermanna vakterna. Ändå uteblir upproret. Hur är det möjligt? Jo, fångarna är förbjudna att kommunicera. Den som försöker inleda ett samtal skjuts. Tystnaden omöjliggör för fångarna att koordinera ett uppror. Därför förblir de i fångenskap.
I boken "One for All" har den amerikanske beslutsteoretikern Russell Hardin utvecklat koordinationsteorin. I det mest tillspetsade fallet, som det Tocqueville tecknar, är det för den förtryckta majoriteten att koordinera handlandet.
I en mera banal variant av teorin är kommunikation och koordination möjliga. Ändå tvekar individen att inleda ett uppror då kostnaderna ter sig som alltför stora. Var och en förstår att om alla deltog i upproret skulle segern vara säker och lätt att uppnå.
Men de inser också att var och en som förgäves försöker dra i gång ett uppror kommer att råka illa ut. En brist på förtroende medför att ingen tar initiativet. Ett fripassagerarproblem kan också tillstöta. Om det räcker för att upproret ska lyckas att hälften av fångarna i Tocquevills exempel gör uppror, så kan var och en vilja hålla sig i bakgrunden. Men om alla tänker så blir det inte något uppror.
Koordinationsteorin kan liksom ideologiteorin förklara hur en minoritet kan förtrycka en majoritet. Men den kan också förklara hur det går till då revolutioner verkligen kommer till stånd. Då revolutioner lyckas beror det på att minoriteten förlorat sin förmåga att koordinera de egna förtryckande handlingarna samtidigt som majoriteten fått en möjlighet att koordinera upproret.
Ett exempel som ofta ges är Ceausescu, som i ett läge då den egna regimen är på fallrepet sammankallar massorna - och därmed ger dem en möjlighet att koordinera ett uppror! Om ideologiteorin är riktig är det också svårt att förstå hur en mäktig ideologi på kort tid kan "blåsa bort". Koordinationsteoretikerna brukar peka på hur den nazistiska ideologin spårlöst försvann efter andra världskrigets slut.
Den dubbla koordinationsteorin kan till sist förklara uppkomsten av ideologi. Det är inte konstigt att majoriteten hemfaller åt rönnbärsfilosofi då den faktiskt är förhindrad att införa en bättre ordning.
Men är koordinationsteorin verkligen sista ordet? Det finns ett slags förtryck som den har svårt att hantera, nämligen förtryck i demokratiska stater där inga vapen är riktade mot massorna. Ändå finner de sig i en orättvis ordning. Hur kan det förklaras?
En möjlighet är förstås att förneka att sådant förtryck förekommer. En annan är att hänvisa till den borgerliga ideologin, som särskilt olika västerländska marxister gjort, då de velat förklara varför socialismen låter vänta på sig. Men jag tror att det finns en tredje möjlighet.
I vart och ett av de demokratiska samhällena finns en privilegierad minoritet och en underprivilegierad majoritet. En mera rättvis ordning är möjlig. Ett mer jämlikt samhälle skulle vara mer produktivt, då arbetsglädjen skulle vara större.
Men varför inför i så fall inte majoriteten denna bättre samhällsordning? Den har ju tillgång till den politiska demokratins alla verktyg! Beror dess passivitet på de borgerliga mediernas grepp över sinnena?
En helt annan förklaring är denna: den bättre ordningen är endast "möjlig" i så måtto att den skulle fungera om alla gick med på att införa och upprätthålla den. Men om den privilegierade överklassen hårdnackat håller fast vid de egna privilegierna, så finns det ingen möjlighet att införa den.
Varför vill inte den privilegierade överklassen acceptera en mer rättvis och fullt genomförbar ordning? Det ligger inte i dess intresse att en mer rättvis ordning införs! Överklassens egoism förklarar orättvisans bestånd.
Överklassen kan göra övergången till en mer rättvis ordning så kaotisk att det inte ligger i majoritetens intresse att på egen hand våga språnget.
Av sådana skäl lever många av apartheids institutioner kvar i Sydafrika. De besuttna har speciella kunskaper och kontrollerar för samhället avgörande resurser. Om de sätter sig på tvären och vägrar att delta i en breddning av utbildningen kan de blockera olika reformer.
Sak samma gäller överklassen i ett land som vårt. De välbeställda kan sabotera övergången till en mer rättvis ordning. Det är alltså förnuftigt för underklassen att finna sig i den rådande orättvisan.
Om detta är riktigt kan det förklara varför det finns en politisk ideologi med innebörden att radikal systemkritik är utopisk. Denna ideologi utgår ifrån den korrekta föreställningen att ett försök att införa en mer rättvis ordning faktiskt skulle leda till dåliga konsekvenser för alla. Över denna föreställning har lagrats tankar om att en mer rättvis ordning inte vore mycket att ha (rena rama rönnbärsfilosofin).
Men då är följande cyniska tanke näraliggande: kanske behövs ideologi, inte för att upprätthålla förtryck, men väl för att möjliggöra radikal samhällsförändring.