"Varför känns Norén som en chimär?"

Lasse, Lasse liten, världen är så stor, så stor och boken är för tjock.

Om orden patetisk och pretentiös ska betraktas som enbart negativa så ligger Lasse Norén riktigt risigt till. För något mer pretentiöst och patetiskt än Lasses nyss utgivna dagbok är svårt att hitta. Boken borde kunna säljas med stor framgång på Apoteket till människor med sömnsvårigheter. Den ser ut som Bibeln, men är i stället en tjock, svart sladdertacka (om än en guldtacka för bokförlaget). I dagboken kan man bland annat läsa att Lasse liten städar mycket, springer, äter humrar, skiter, tittar på stjärnorna och framför allt tvättar. Men han ägnar också utrymme i boken åt att såra och förgripa sig på sina medmänniskor, döda som levande.

Det är ingen hygglig prick precis, Lasse. Nej, tack vare hans ständiga angrepp, gärna med äcklade beskrivningar av människors yttre, tonar i stället bilden fram av en långsint, avundsjuk, misstänksam, manipulativ och framför allt oerhört fåfäng figur. Alla bilder som ska publiceras på honom, dem ska han själv först noggrant studera och godkänna så att han i tidningen ska se så demonisk ut som möjligt. Ve och fasa!

Jag har känt och känt till Lasse under många år. Det har ibland varit besvärande för mig då vi mötts och han har frågat om jag vill vara med i någon av hans pjäser. "Och ge oss skuggorna", till exempel. Jag har heller aldrig regisserat någon pjäs av honom. Jag har vid dessa möten försökt att undvika att svara Lasse, men svaret är självfallet att jag inte tycker att hans pjäser är tillräckligt bra. Det finns dessutom så mycket mer betydande dramatik att ägna sig åt: Ibsen, Beckett, Pinter, Strindberg och så vidare. Lasse är för mig ingen särskilt stor dramatiker. Kanske känner han innerst inne samma sak. Kanske därför dessa återkommande cirkusföreställningar med ständiga påhopp på andra människor, som skapar rubriker och uppmärksamhet och ser till att Lasse får stanna kvar i manegen.

Tänk er själva att Harold Pinter och Samuel Beckett skulle låta publicera att de har ätit så många humrar att de fick diarré.

Lasses pjäser lider också av diarré. För många ord. Och för lite under orden, för lite substans, för lite djupseende. Slarvigt med människan. Precis som i den smällfeta dagboken. Kvantitet, javisst. Men vad hände med kvaliteten? De flesta av Lasses pjäser blir nog inte så långlivade. Passé om kanske tjugo tjugofem år. Norén borde också sluta regissera - han har aldrig varit någon särskilt bra regissör. Jag tror att han innerst inne vet om detta också. Hur kan "Hamlet", denna fantastiska pjäs, bli så tråkig, så planlös, så livlös som den blev i tv härom veckan i regi av just Lasse Norén? Trots att han säkert smygtittat på Peter Brook.

Det komiska i sammanhanget är att han är så snar att kritisera andra scenkonstnärer. Om han ändå vore bättre själv! Lasse skriver i sin dagbok att Keve Hjelm och undertecknad inte skulle vara särskilt bra skådespelare. Att Lasse säger så är lika korkat som att säga att Björn Borg hade en dålig backhand och att Zlatan skulle sakna bollsinne.

Lasse: Keve och jag är bäst! HI. HI. HI. Och det vet du också. Vad du nu också har fått veta är att Keve och jag helt enkelt inte tyckte att du var tillräckligt bra för oss. Det var därför vi till varje pris undvek att spela med i dina pjäser. PANG!

Att Lasse skriver skit om och förolämpar Keve Hjelm offentligt nu när han är död och inte kan försvara sig. Det är vidrigt. Att han smutskastar någon som en gång var en brinnande människa och konstnär och grisar ner Keves livsverk, visar om något vilken förfrusen och hänsynslös liten egocentriker Lasse Norén är.

Här ett utdrag ur min egen dagbok som Bånniers ger ut i höst:

"1 april 2008.

Soligt! Såg Lasse Norén utanför Östermalmshallen. Han bar på sina ständiga hummerpåsar. Armanikostymen opressad. Tom blick. Verkar förvirrad. Varför känns Norén som en chimär? Tragiskt. Soligt! Gick hem, tvättade. Toalettbesök. Mår bra. Sov middag. Sprang i sömnen. Vaknade ångestfri, men ändå mjuk, svettig och febrig. Troligen en annan sorts ångest. B ringde. Gräl. Skönt. Frukost. Kaffe, två humrar. Sket igen. Måste sluta med humrarna. Försökte titta på stjärnorna, men solen sken. Såg istället på mig själv i spegeln. Fick panik. Tvättade. Vilket liv! Soligt!"

Det är inte roligt att vara elak. Därför tror jag att Lasse Norén sällan har roligt. Hans sår läker inte, hur många miljarder ord han än spottar ur sig och hur många pjäser han än får spelade, hur mycket han än springer runt, runt med sina hummerpåsar. Han måste våga stiga ner i något annat. Ända ner. Så han slipper skicka sina pjäshissar ner till de skadade och söndriga av oss. Som ett alibi för att han själv aldrig vågar eller kan ta sig ner till sitt sår. Om han gjorde det skulle kanske behovet av att svärta ner andra människor upphöra. Hans blick skulle bli varmare. Vi är några som inte vill vara Lasses alibin. Men han kanske vill vara med de stora grabbarna: Ingvar Hirdwall, Keve, Harold, Thommy, Ingmar Bergman Han känner troligen att han inte räcker till. Då hugger man i stället. Lasses brist och svaghet är nog att han inte vågar låta sitt sår blöda öppet. Och resultatet blir denna brist på kärlek, värme och humor i hans texter.

Det är gripande att Lasse, när han skrev "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med Gud", inspirerades av O'Neills pjäs "Lång dags färd mot natt" som sägs vara skriven i blod och tårar. Då när han skrev dessa båda pjäser tog Lasse ett par ordentliga simtag ner mot det mörka vattnet, ner mot sitt sår. Därför lever dessa pjäser än i dag. Men efter hand har Lasse Norén mer och mer plaskat omkring på ytan. Och genom de sista pjäserna och dagboken ligger han på en gummimadrass och solar sig i sin egen konstnärliga chimär. En tragisk utveckling för honom själv. Det är därför det är fel på oss alla andra.

Det är inte alla som tycker illa om kylan och bristen på sårighet i Lasses senare texter - den positiva kritiken har tvärtom visat att det finns de som tycker att distans och yta är behagliga att vistas i. Det gör inte så ont, det kräver nästan ingenting. Det är nämligen inte bara Lasses utan allas vårt problem i dag: oförmågan att komma nära.

Keve var min storebror. Vi bråkade mycket, men jag kommer alltid att älska honom.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut