Varför pratar vi inte om männen?

Om knappt två veckor förväntas åklagaren väcka åtal mot förre polischefen Göran Lindberg, också känd som ”Kapten Klänning”. Lindberg är häktad på sannolika skäl misstänkt för grov våldtäkt, våldtäkt och koppleri.

I tidningsintervjuer återkom Lindbergs förra kollega, Leif G W Persson, fundersamt till Lindbergs specialinriktning som polis: ”Han var närmast besatt av jämställdhet”, ”höll alltid på att tjata om jämställdhet”.

Kring midsommar kan vi alltså lägga själva jämställdheten till den oändliga rad av förvirrade orsakssamband som poppar upp när vi diskuterar våldtäkt och mäns våld mot kvinnor.

Den här våren har jag gått och väntat på att debatten ”Män är djur 3.0” skulle ta fart. Inte som ett raseri riktat mot feminister, som då för fem år sedan, när Roksordföranden Ireen von Wachenfeldt ansågs ha gjort bort sig genom att uttrycka sin frustration. I stället som en fråga: Vad ska vi egentligen göra åt männen?

Jag tyckte att frågan var så självklar efter vårens alla uppmärksammade brott mot kvinnor, och också mot barn. Att det är den vi alla innerst inne undrar över.

Men männen och manligheten är den förklaring vi drar oss för att benämna nu för tiden. Trots den glasklara statistiken. Trots våldtäkterna och de skuldbelagda offren i Bjästa, sextrakasserier inom teatern, övergreppen i svenska katolska kyrkan.

Om det ens finns några stora medie­diskussioner eller rikspolitiska samtal, snurrar de vid sidan av könsfaktorn. Hur har det blivit så? Varför frågar vi inte vad det är för fel på männen, på manligheten? Kanske en rädsla för att vara för radikal, för oartig, för aggressiv. Eller därför att been there-logiken styr: ”Eh, ja, men det här med män har vi redan pratat om. Känns det inte piggare att koppla ihop kvinnomisshandel med muslimer?”

Se bara på den här våren. Så länge vi slipper tala om kön och maktstrukturer, är inspirationen stor i jakten på alternativa förklaringar. Därför seglade landsorten och Svenska kyrkan upp som medskyldiga brottslingar i samband med reportagen om Bjästa.

Övergreppen inom svenska katols­ka kyrkan ledde till spekulationer om det var celibatkravet i sig som byggde upp en ohanterlig kåthet hos prästerna, enligt den klassiska tanken att mäns sexualitet är på en gång vulkanisk och handikappande.

En erotiskt färgad fantasi i stil med ”Törnfåglarna” och fader de Bricassarts stiliga begär, lagd som ett spännande raster över ren kriminalitet.

Vi tar till irr-parametrar, i stället för att bara konstatera att vi har ett samhälle som skolar in män i en manlighet som belönar förmågan att förse sig, och som uppfostrar kvinnor till att ha ett visst överseende med tvång och våld, så att underordningen ska kännas mindre smärtsam.
Men underordningen görs inte bara om för att bli mindre smärtsam för den enskilda kvinnan. Den görs också om för att passa in i en kollektiv självbild av ett absolut modernt samhälle. Just våldtäkter är något i grunden ofräscht, och vi är inte längre ofräscha. Genom att hela tiden se på våldtäkterna och kvinnomorden som olika sorters enskildheter, kan vi skydda bilden av framtid och fräschör.
För det går ju inte att foga samman idén om ett Sverige kastrerat av förskolans genuspedagogik och elitistiska akademiska feminister med att kvinnokroppen fortfarande är utsatt för ett gerillakrig lett av män.
I Bjästa gjordes precis en sådan omvandling. Förnekelsen på den lilla orten blev en kombination av villkoren i det klassiska och det moderna patriarkatet. Dels av det gamla våldtäktsmönstret med skamningen av offret, men också av ett nytt mönster – att eftersom det är så omodernt, pinsamt, så kan det väl inte ha hänt?

Den politiska retorikens ”ta krafttag” styr också jakten på allt som inte är grundorsaken till problemet.

Det är lättare att ”agera bestämt” mot kyrkor och asylsökande än mot könsmönster och maktordningar vi alla är del av.

Men no worry, ma’am. Vi kommer snart att erbjuda dig en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in.
Om vi inte snarast återvänder till att tala om kön betyder det att vi i grunden har accepterat en ordning i vilken kvinnor måste förbli offer för män. Någon som törs störa valrörelsen med ett talibantal?