Varför välja?

Katarina Kieri lyfte lite på ögonbrynet när Ola Larsmo i en vuxenboksrecension beskrev den som "närmast en ungdomsbok".

Jag måste faktiskt lyfta ett jag med. Och samtidigt avslöja att jag, precis som Katarina Kieri, inte riktigt vet vad en ungdomsbok egentligen är. Enligt min erfarenhet tänker ungdomsboksförfattare sällan på vem de egentligen skriver för. Däremot har många av oss en speciell relation till den egna barndomen (inte nödvändigtvis traumatisk).

Det är alltså våra förlag som oftast skjutsar in oss i lämplig genre. Därför anser jag mig inte alls vara "präglad av en viss åldersgrupp". Jag väljer inte mina ämnen efter vad jag tror går hem i skolbänkarna utan skriver det jag själv gillar, på det sätt jag själv gillar.

Och jag har svårt att tro att någon författare, oavsett genre, skulle vilja vara slav under sin publik på det sättet.

Jag känner faktiskt inte igen mig i Larsmos förklaring " och det mer eller mindre lyckliga slutet kopplas till starka spänningsmoment med grepp jag känner igen från en del (men inte all) ungdomslitteratur". Kanske har jag haft tur när jag ständigt stött på allt annat än förutsägbara ungdomsromaner eller så är Larsmos syn aningen förlegad. Och framför allt avskräckande.

Alla författare kämpar med den berättartekniska balansen, att inte vara för tydlig men inte heller för subtil. Ibland misslyckas vi och blir förutsägbara, men det händer i samtliga genrer.

Tydligen får vi ungdomsförfattare inte klaga längre, för vi är visst både uppburna och omhuldade. Okej. Men kan vi få bli lite irriterade åtminstone, när vi för tionde gången får frågan när den första riktiga romanen kommer? Eller när en medelålders läsare inte kan köpa ens böcker utan att butiksbiträdet panikslaget måste meddela: "Men det här är ju en ungdomsbok!"

Och om vi får önska, så önskar vi nog att fler såg att ungdomsboken "befinner sig i ett smalt och spännande gränsland", precis som Kieri uttryckte det, där fler än den tilltänkta målgruppen med stor sannolikhet skulle kunna trivas.