Liksom Odysseus när han avseglar mot Itaka, liksom Quijote när han bestiger Rocinante, har Robinson Crusoe med sin papegoja och sitt paraply blivit en figur i Västvärldens kollektiva medvetande och överskrider därmed den bok som - i mängden av utgåvor, översättningar, imitationer och bearbetningar ("robinsonader") - besjunger hans äventyr. Efter att en gång ha gjort anspråk på att tillhöra historien ingår han nu i myternas krets.
Hans påstådda historia, "Sjömannen Robinson Crusoe från York, hans liv och sällsamma förundransvärda äventyr berättade av honom själv", dök upp på marknaden 1719 och sålde bra. Fyra månader senare följde en andra satsning, "Robinson Crusoes vidare äventyr", och året därpå kom "Allvarliga betraktelser under Robinson Crusoes liv och sällsamma äventyr: med hans vision av änglarnas rike". Även om den andra volymen fick en smula hjälp på traven av den första är det i dag hans "Sällsamma förundransvärda äventyr" vi syftar på när vi talar om Robinson Crusoe.
I sina "Allvarliga betraktelser" känner sig författaren till de tidigare volymerna manad att försvara sig mot beskyllningar för att hans levnadsberättelse skulle vara påhittad, att den vore blott och bart en romans, att han inte ens vore någon riktig person. "Jag Robinson Crusoe", skriver han i sitt förord, "försäkrar härmed att historien, fastän allegorisk, även är historisk ... Vidare att här finns en levande människa, dessutom välkänd, och vars livshandlingar är själva ämnet för föreliggande tre volymer, och till vilka hela eller merparten av historien direkt hänför sig ... och det sätter jag mitt namn på." Och med ett övermod värdigt Cervantes signerar han med sitt namn: Robinson Crusoe.
När författaren till dessa rader säger att "Robinson Crusoe" är en levande person, vad kunde han tänkas mena - förutom att upprätthålla en numera kraftlös självbiografisk charad? Den mest osökta tolkningen, åtminstone bland en vänligt inställd samtida opinion, särskilt den som fostrats i en icke-konformistisk religiös tradition, vore att se Crusoe som Envar, att se varje människa som en ö, och varje liv, i allegorins ljus, som ett liv i ensamhet, under överinseende av Gud Fader.
Men förordet tycks dessutom ge en antydan om ett personligt och till och med konfessionellt meningsplan. "Jag vill påstå att jag känner en större ensamhet mitt i världens mest talrika människomassa, jag menar London, medan jag skriver detta, än jag någonsin upplevde under tjugoåtta års vistelse på en öde ö." Den skeppsbrutne som sent i livet återbördas till platsen för sin födelse, tycks i detta ögonlick smälta samman med den sextioårige Londonbon Daniel Defoe, ur vars huvud han fötts fram.
"Inte en person på tio", har Edgar Allan Poe skrivit, "nej, inte en person på fem hundra har under läsningen av Robinson Crusoe fått den mest avlägsna känsla av att ett uns geni, eller ens av vanlig talang, kommit till användning vid dess tillkomst! Folk ser den inte som en litterär prestation. Defoe ägnas inte en enda av deras tankar - Robinson får alla." Det måste betraktas som en bedrift, kan man tänka, om än av ett något bakvänt slag, för en författare att bli överskuggad av en av sina skapelser. Litterär realism, i varje fall av ett visst slag, tycker om att dölja sin litterära natur och Defoe förs ofta fram som en realismens föregångsman - vid sidan av Fielding, och Richardson, den realistiska romanens skapare i England. Men om Defoe är realist är det svårt att se vad hans realism skulle ha gemensamt med Fieldings, som handlar om att föra samman höga och låga genrer, höga och låga sociala beteenden och sociala typer, eller med Richardsons, som kartlägger borgerliga vanor och värden, som på berättande prosa uttrycker svärmeriets förtrollning utan det övernaturligas maskinerier, det höga dramats intensitet utan versformen.
Än mindre påminner Defoe om nästa sekels stora europeiska romanförfattare, den realistiska skolans författare, för vilka termen realism skulle få en viss doktrinär innebörd. "Madame Bovary" utger sig inte för att vara tillverkad eller yttrad av Emma Bovary, hemmafru i Tostes. Artonhundratalets realistiska roman blomstrade på basis av ett nätverk av underförstådda överenskommelser mellan författare och läsare om hur "det verkliga" skulle återges. Hos Defoe finns inga sådana överenskommelser - inte bara därför att det i tidsandan skulle ha verkat både främmande och misstänkt att återge dagligt liv utan didaktiska avsikter, utan även därför att han i grund och botten själv var alltför mycket av enstöring (och här kunde kontrasten gentemot Fielding inte vara mera slående) för att sätta någon tilltro till underförstådda kontrakt.
I grund och botten är Defoe realist endast i meningen empiricist, och empiricism är en hörnsten för den realistiska romanen. I själva verket är Defoe någonting enklare: en gestaltare, en buktalare, ja även en svindlare (hans journal över "Pestens år" är så nära man komma en förfalskning av ett historiskt dokument utan att ge sig in på bläck och gammalt papper). Den "roman" han skriver (själv använde han naturligtvis inte termen) är en mer eller mindre bokstavlig imitation av den sorts berättelse hans hjälte eller hjältinna skulle ha effektuerat ifall han eller hon verkligen existerat. Det är falsk självbiografi, starkt påverkad av dödsbäddsbekännelsens och den andliga självbiografins genrer.
I fallet Robinson Crusoe ser vi hur Defoe - med växlande framgång - försöker styra sin äventyrshjältes historia så att den passar in i ett skriftmönster av olydnad, straff, ånger och förlossning. På de första sidorna får Crusoe rådet av sin far att ägna sig åt familjefirman, att nöja sig med "att vandra varligt genom världen", i ett tillstånd av måttlig välmåga. I stället går han till sjöss, förslavas, flyr, blir plantageägare i Brasilien, ger sig själv på slavhandel, förliser och tillbringar ett halvt liv som skeppsbruten, övervinner kannibaler och pirater, och slutar inte bara som grundare av en koloni utan som en långt rikare (för att inte säga långt berömdare) plantageägare än han hade blivit om han lyssnat på sin far och stannat hemma.
Detsamma skulle mutatis mutandis kunna sägas om andra hjältar och hjältinnor i Defoes falska självbiografier: Moll Flanders, Överste Jack, Roxana. Ingen som valt att vandra varligt genom världen skulle ha haft en livshistoria värd att berätta. Den olydnad som Crusoe beskriver som sin ursynd är i själva verket den grundval på vilken det intresseväckande i hans berättelse vilar. Lydiga söner lockar inga läsare.
"Robinson Crusoe" var Defoes första försök att skriva en lång prosafabel. Den är inte hans bästa bok: "Moll Flanders" är mer konsekvent i sitt utförande; "Roxana" når högre om än mer ojämna höjder. "Robinson Crusoe" lider av en alltför hastigt hopkommen komposition och brist på bearbetning. Dess moral är oklar. Sista fjärdedelen av boken, såväl som Crusoes tidiga äventyr, skulle ha kunnat yxats till av vilken habil författare som helst.
Och även om det stundom blixtrar till av kraft vid behandlingen av hjältens känslor - när vågor av depression eller ensamhet sköljer över Crusoe - står Defoe alltför nära en kristen uppbygglighetstradition i fråga om själen och dess rörelser för att framstå som modern i egentlig mening. Han förebådar inte - åtminstone inte i detta första försök till fiktion i bokformat - en senare realism som skall avslöja inre liv genom omedveten gestik, eller genom ögonblick av tal eller handling vars mening inte ens anas av dess subjekt.
Ändå är Defoe som bäst i kärnan av "Robinson Crusoe" - Crusoe ensam på ön. I skildringen av den skeppsbrutnes vedermödor fungerar hans avskalade empiriska beskrivningsmetod underbart väl: "Vad mina kamrater beträffar såg jag dem aldrig mer, inte ens ett spår av dem, förutom tre av deras hattar, en mössa, och två omaka skor." Och när Crusoe måste lösa de hundratals små praktiska problemen i samband med att få i land skeppets innehåll, eller när han måste tillverka ett kokkärl av lera, kan man känna hur hans skrivande lägger in en högre växel, kopplar på en intensivare grad av inlevelse. För första gången i skönlitteraturens historia ser vi på sida efter sida en detaljerad, ordnad beskrivning av hur saker och ting går till. Det rör sig här om en ren och oblandad författaruppmärksamhet, en ren och full underkastelse under kraven från en värld, som genom att bli föremål för underkastelse i ett tillstånd så nära andlig självförglömmelse, låter sig transfigureras, bli verklig. Defoe är en stor författare, en av de största vi har. Detta tror jag Poe erkände, och Virginia Woolf, och andra bland Defoes omfattande till synes osannolika beundrarskara.
Crusoe överger förstås inte "sin" ö när han tillsammans med Fredag till sist blir räddad. Han lämnar den befolkad av skeppsbrutna och myterister; även om han återvänder till England behåller han listigt en fot på den koloni han således har grundat. "Robinson Crusoe" är oblyg propaganda för en utvidgning av brittisk handelsmakt i Nya Världen och etablerandet av nya brittiska kolonier. När det gäller Amerikas infödda befolkning och det hinder de representerar, är allt man behöver säga att Defoe väljer att framställa dem som kannibaler. Den behandling Crusoe låter dem undergå är vederbörligen bestialisk.
Undantag görs förvisso för Fredag, den kannibal Crusoe väljer att rädda: "Jag lät honom förstå att hans namn skulle vara Fredag ... Likaledes lärde jag honom att säga Herre och därpå låta honom förstå att det skulle vara mitt namn." Fredag blir oskiljbar från Crusoe, i mer än ett avseende hans skugga. Då och då tillåts han att spela Sancho Panza mot Crusoes Quijote, och uttrycka bondförnuftiga åsikter om de mer förbryllande aspekterna av den kristna tron. I övrigt betraktas han endast med Crusoes ögon, och behandlas med självbelåten faderlighet.
Fredag är i sin brist på självständighet ingalunda unik. Alla andraplanspersoner i Defoes jagcentrerade fiktioner tycks vara nollor. Men Fredags påfallande hjärtegodhet sporrar Crusoe att reflektera kring den kristna doktrinens relevans för Amerika, och därmed kring den motivering som den västliga kolonialismen har angivit för sin därvarande verksamhet: spridandet av evangelierna. Men tänk om mänskligheten, funderar Crusoe, hade skapats åtskilda två gånger - i Gamla och Nya Världen - och tänk om det i Nya Världen aldrig hade gjorts uppror mot Gud? Tänk om Fredag och hans landsmän är obefläckade varelser, utan behov av frälsning?
Samma fråga hade naturligtvis rests av den mer upplysta delen av det spanska prästerskapet från conquistans första dagar. Genom att göra sina amerindianer till kannibaler och sålunda avföra dem från den mänskliga gemenskapen kan Defoe grumla frågan snarare än besvara den.
Att erkänna en dubbel skapelse och därmed evangeliernas brist på relevans för Nya Världen skulle dock inte nödvändigtvis gynna dess folk. Vi bör inte glömma bort att den separata skapelsen, antropologiskt skrudad som polygenesens teori, blev en grundval för rangordning av mänskligheten i högre och lägre raser, och därmed för den vetenskapliga rasismen.
"Defoe är lik en av dessa modiga, anonyma och nyttiga soldater som med tom mage och tyngda skuldror utför sina sysslor med fötterna i leran, hål i fickorna, står dagen lång i fiendeeldens skottglugg ... och dör som sergeanter ... /Han/ hade ett huvud passande för detta slags tjänst, solitt, exakt, alldeles utan raffinemang, entusiasm, behag. Hans tanke liknade en affärsmans, inte en konstnärs." Så skrev Hippolyte Taine i sin inflytelserika "Den engelska litteraturens historia". Man kan förstå vad Taine menade och för varje beskyllning kan man finna ett mått av berättigande. Men som helhet kunde inte detta omdöme vara mer felaktigt. Om det finns något av den ihärdige infanteristen hos Defoe, beror det enbart på att han levde på sitt skrivande, betald sida för sida, utanför allt slags beskydd. Han är förvisso inte någon stor konstnär, åtminstone inte den sort Taine hade i tankarna, men så ville han aldrig heller bli betraktad. Han är verkligen en affärsman som Taine säger, men en affärsman som handlar i ord och idéer, med en affärsmans klara blick för vad varje ord och tanke väger, vilket dess värde är. Som tänkare är han kanske inte originell, men hans tanke är skarp och nyfiken på livet i alla dess aspekter. De karriärer han slog in på var skiftande, produktiva och intressanta. Ingenting han fäste på papper är mindre än intelligent; ämnena han leddes till i romanerna på ålderns höst - brott, erövring, ambition, ensamhet - är lika levande i dag som för tre hundra år sedan.