"Världens störste, nu lefvande man."

Den tyske forskaren och resenären Alexander von Humboldt upplevde Fredrik den store och var personlig vän till Goethe. Han skakade hand med den jämnårige Napoleon och president Thomas Jefferson. Filosofen Ralph Waldo Emerson sade att "han i likhet med Caesar och Aristoteles var ett av de under som blir synliga då och då på jorden för att visa den mänskliga förmågans kraft och dimension". Humboldt har även givit namn åt Humboldt-Universität i Berlin och åt en stiftelse som sedan över hundra år utdelar priser och stipendier åt forskare världen över.

Men när den tyska tevekanalen ZDF häromåret skulle utse tidernas främsta tyskar hamnade han långt ned på listan, närmare bestämt på plats 61, strax efter före detta formel 1-föraren Heinz-Harald Frentzen. Man kan alltså inte påstå att han är särskilt känd eller ens uppskattad i sitt tyska hemland. Redan detta är en smula paradoxalt eller i varje fall egendomligt, eftersom denne en gång "världens störste, nu lefvande man" fortfarande åtnjuter stor berömmelse i andra världsdelar. I USA är hans namn vanligt förekommande på platser och floder - Humboldt Bay och Humboldt County - och i Australien och på Nya Guinea finns Humboldt Mountain, men framför allt är han närvarande i de områden av Syd- och Mellanamerika som han bereste själv. Över tusen platser, städer, vulkaner och öknar, men också växter och djurarter, lär vara uppkallade efter honom.

I våra dagar har knappast någon mer än historieintresserade vetenskapsmän bläddrat i någon av Humboldts böcker. Som ett storslaget och påkostat försök att råda bot på detta missförhållande måste man därför se bokförlaget Eichborns "Humboldt-Projekt", som gick av stapeln i höstas och förutom nyöversättningen i folioformat av Humboldts nästan tusensidiga världsbeskrivning "Kosmos" omfattar hans "Ansichten der Kordilleren" och en faksimilutgåva av Heinrich Berghaus fysikaliska atlas, en samling kartor som fungerar som bilaga till "Kosmos".

Projektet har lanserats med all tänkbar pompa och prakt. Invigningen ägde rum på slottet Tegel - Humboldtfamiljens stamgods - med fyrfärgsfoldrar och hyllningstelegram från två före detta presidenter och även utrikesminister Joschka Fischer. Som utgivare av denna jubelvolym i serien "Das andere Bibliothek" står ingen mindre än Hans Magnus Enzensberger, som i flera intervjuer berättat om sin vurm för Humboldts globala och självständiga forskning, men också om sin övermättnad när det gäller samtidslitteraturen: "Av dagens historiska facklitteratur tror jag att två tredjedelar handlar om kriget, om Holocaust och undergången, om fördrivningen ... Jag har helt enkelt ingen lust att läsa den femtiofemte biografin om Hitler."

Tanken med utgåvan är alltså att presentera en upplyst tysk, om man så vill en Humboldt för framtiden, även om åtskilliga av de rön som han gjorde i dag är föråldrade. "Kosmos" är inte något man avverkar på en kafferast; få torde ha läst den i sin helhet. Men det finns något hos denne man som vår tid saknar: en nyfikenhet på världen som gått förlorad i den globaliserade eran, en bildningstörst som tillsammans med en lika osinlig arbets- och organisationsförmåga var förutsättningen för hans resor. Humboldt drevs av en nästan romantisk hängivenhet att till vilket pris som helst - även livet - omfatta sin tids samlade vetenskapliga insikter. På samma sätt som Goethe skapade begreppet "världslitteratur" ville Humboldt skapa "världsvetenskap, fatta världsalltet ("kosmos") i alla dess uppenbarelseformer. Efter Leonardo da Vinci på fjortonhundratalet, Leibniz och senare Humboldt på artonhundratalet har världen inte sett forskare med sådana anspråk. Den moderna tiden verkar inte gynna den sortens ljusgestalter.

Han hade det väl förspänt, det ska medges. Född 1769 och uppvuxen på slottet Tegel norr om Berlin - "Schloss Langweil" kallade han det - saknades varken pengar eller informatorer under uppväxten. Men det skulle dröja till efter moderns död innan ett väl tilltaget arv gjorde det möjligt att lämna den preussiska statstjänsten och ge sig ut på äventyr.

Det var ingen vanlig äventyrare som år 1799 i sällskap med Aimé Bonpland med båt avreste till Sydamerika och efter landstigningen i nästan två år genomkorsade Venezuelas djungler. Under de följande fem åren fortsatte de genom Colombia, Ecuador, Kuba och Mexiko, hela tiden utrustade med mikroskop och mätinstrument, sextant och teleskop. Höjdpunkten på den långa resan var utforskandet av Amazonfloden och förbindelsen med Orinoco, bestigandet av vulkanen Chimborazo på fem tusen meters höjd (den tidens högsta berg), allt detta i preussisk gångrock och dito skor.

Det största undret av alla var kanske att Humboldt kom levande hem efter alla livsfarliga strapatser bland krokodiler, giftormar, pantrar och - värst av allt - enorma och plågsamma myggsvärmar. Den preussiske adelsmannen drog sig inte för att testa olika växt- och djurgifter på sig själv för att utröna deras hallucinogena effekter. Samtidigt skrev han hela tiden i sin dagbok, iakttog apornas kärleksliv och studerade missionärernas arbete och de inföddas liv.

Instrumenten var centrala för honom som verktyg för ett förnuft i färd med att för första gången kartlägga naturens hemligheter. Vid hemkomsten till Tyskland 1804 påbörjade han det livslånga arbetet med att skissera byggnadens plan. Att beskriva hans "Kosmos" på några sidor låter sig naturligtvis inte göras. Men efter de inledande betraktelserna om "naturnjutningens beskaffenhet" går det uppifrån och ned, från himlens töckenfläckar och dubbelstjärnor till djurlivets mikroskopiska organismer i vatten och på land. Humboldts "naturmålning" är inget linneanskt katalogiserande av fakta, inte heller något rousseauanskt svärmeri. Framför allt är han en empiriker som behärskade ett tiotal språk och var pionjär inom många discipliner, biologi och zoologi liksom klimatologi. Som arkeolog var han först med sina studier av inka-, maya- och aztekkulturerna, på geologins område klarlade han vulkanismens krafter och inom oceanografin gjorde han den första grafiska framställningen av havsströmmarna.

"Hur gärna skulle jag inte vilja höra Humboldt berätta", suckar Ottilie i Goethes roman "Valfrändskaper". Humboldt var en man av sin tid, på gott och ont. Liksom många andra framstegsandar hade han hälsat franska revolutionen med glädje och behöll denna sympati, även sedan han kallats hem för att bli preussiske kungens kammarherre och förtrogne. Han var en överklasseuropé ("hovdemokrat", påstod somliga) som med sina givna begränsningar öppnade världens ögon för främmande kontinenter och tidigt vände sig mot kolonialism och ekologisk rovdrift. Han kände sig ofta mera hemma i den franskspråkiga världen än i den preussiska, särskilt sedan de restaurativa tendenserna slagit igenom i mitten av artonhundratalet. Han var vad man i dag kanske skulle kalla en globaliseringsvän och gränsöverskridare.

Det är lätt att falla i beundran för hans bedrifter. Samtidigt finns det något i hans universella anspråk, hans tro på den mänskliga förmågan som hänger samman med upplysningstiden, en måttlös strävan som också var typisk för ett tyskt rike i vardande. Som Wolf Lepenies påtalat var Humboldt redan som barn en orolig ande och fann genom sina resor ett sätt att tygla den känsla av rotlöshet som kännetecknade hela hans epok. Han levde i en tid då människan inte längre hade sin identitet rotad i en gudomlig ordning. Även om Humboldts världsvetenskap var empiriskt grundad var den också ett försök att bemästra det tomrum som uppstått när himmel och jord blivit två. I den nya världen av ständig föränderlighet och framsteg liknar hans rastlösa jakt efter tillvarons kärna en evig flodfärd, där ständigt nya landskap och fenomen framträder, upplysta av det mänskliga förnuftet. Vad som fanns bortom horisonten när erövringståget är slut och belysningen slocknat var en fråga som han sällan fördjupade sig i.

Ännu långt upp i åren sov Humboldt bara fyra timmar, flitens lampa lyste in på morgonen. I dag skulle man ha kallat honom arbetsnarkoman. Under den senare delen av sitt liv stred han för att få sitt stora verk utgivet och känt för den breda allmänheten. I den byggnad i Berlin som i dag inrymmer Maxim-Gorkijteatern (då hette den Singakademie) räckte de tusen stolarna inte till för alla lärare, bagare och murargesäller som ville ta del av hans berättelser. Han öppnade en ny bildningsväg för de många, utan att ge avkall på kvalitetskraven. Enzensberger framhåller även hans betydelse som vetenskaplig nätverksbyggare.

Som fysisk gestalt på Berlins och Potsdams gator var han en kortvuxen herre med stor panna, alltid vänlig i umgänget med gemene man. När han dog 1859 hyllades han som en kunglig. Men det har dröjt ett och ett halvt sekel innan hans stora verk utkommer i fullständig översättning.

Det som borde göra Alexander (och även brodern Wilhelm) von Humboldt till en förebild i vår tid är kunskapstörsten, det självständiga bildningsidealet som drunknat i dagens politikerstyrda och arbetsmarknadsanpassade studieplaner. Även inför sin tids teoretiska utbildningsfabriker stod han främmande. Om filosofen Hegel fällde han en gång några ord som mer än något annat beskriver hans hållning: "Den farligaste världsåskådningen av alla är den åskådning som omfattas av folk som aldrig själva har sett världen."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut