Den svenska antiliberalismen är främst en bestående effekt av 70-talsradikalismen. Den hämtar näring från social utopism, marxism och olika postmoderna läror. Ofta hör den ihop med ångest inför den ostyrbara tekniska och ekonomiska omvandlingen. Antiliberalism är alltså inte en hållning som är typisk för socialdemokratins huvudfåra. I artiklar på DN Debatt (18–19/7) gav jag belägg för det antiliberala inflytandet i kulturlivet och vid universiteten.
Kan antiliberalism vara ett problem i ett så liberalt land som Sverige? I kommentarer sägs att problemet är ett helt annat. Liberalismen lider av att vara den bestående ordningens handtjänare, den har segrat ihjäl sig och blivit tråkig.
Om vi kyligt noterar detta som ofrånkomligt och lämnar antiliberalismen därhän har vi ett stort bekymmer. Amerika var länge ett land där liberalismen härskade nästan obestridd. H G Wells menade för hundra år sedan att ”alla amerikaner, från engelsk synpunkt sett, är liberaler av ett eller annat slag”. Men en ideologi och en samhällsordning som bara tas för givna är inget verkligt skydd mot strömningar i motsatt riktning. Amerika har visat sig vidöppet för antiliberalism från höger, inte ens progressiva politiker vill längre kalla sig liberaler.
Antiliberaler sprider fientliga schabloner om den tanketradition som historiskt är förutsättningen för ett öppet modernt och sekulärt samhälle. Okunnighet om den delen av vårt förflutna bäddar för fördomar och minskar vår förmåga att möta en ny våg av militant, idealistisk extremism, mer eller mindre lik den på 70-talet. Tro inte att kriser som rör upp politiska lidelser är något vi lagt bakom oss! Ännu en generation av samhällsengagerade ungdomar, desperat upprörda över katastrofhot eller krig, kan gå förlorad för politiskt arbete och idédebatt inom det breda demokratiska åsiktsfältet.
Stefan Jonsson (30/8) tror att jag skrivit av spökrädsla, av oresonlig antikommunism. Hans egen position framgår av ”Rapport från sopornas planet”, där han säger att 1968 års nya vänster ”i grova drag förstod världen rätt” och att marxismen för honom är ett ”kunskapsteoretiskt och etiskt val”.
Låt oss en stund bortse från kommunistiska regimers alla brott och granska enbart läran. Marxismen är en teori om kapitalismen och klasskampen, den rymmer en historiefilosofi och gör anspråk på att vara vetenskaplig. Men den saknar politiska idéer. Där finns ingenting om konstitutionellt, parlamentariskt styrelsesätt, om rättsstat och mänskliga rättigheter, fri opinionsbildning och välfärdssystem. Marx förutsåg proletariatets diktatur, därefter statens bortvittring.
Marxismens kunskapsteori, dess etik och historiematrialism kan locka intellektuella, liksom klasskampen arbetare. Det samhällssystem som skapar en planet av sopor och ”ödelägger livet” måste avskaffas, det gäller att övertyga alla om dess uselhet. ”Rojalism och rasism, kulturhat och tom underhållning, feghet och blek kommersialism präglar upptakten till det nya decenniet.” (Ulrika Kärnborg i DN 10/1) Göran Greider sätter betyg på svensk politik: ”En eländig höger har segrat över en ännu eländigare vänster.” (25/6)
Unga människor tar intryck. Hur mycket tål den grå vardagspolitiken att förhånas, hur många skräms bort? De som tänker som Jonsson, Kärnborg och Greider blir först på barrikaderna. Socialismens historia är full av goda människor som gått in i en ond spiral därför att de saknat en bra politisk teori.
Jag har kritiserat en politiskt grundad ensidighet inom delar av universiteten, relativisering av sanningsbegreppet och övertygelser om den egna teorins absoluta giltighet. Detta sänker den vetenskapliga nivån. När sådant gynnas officiellt, som inom genusområdet, får vi en gräddfil till höga befattningar för de rättänkande, med risk för spridningseffekter på angränsande områden.
Stefan Jonsson räknar upp ett antal välkända socialister och kommunister, vilkas böcker han anser värdefulla och viktiga för universiteten. Bland dem finns forskare som Eric Hobsbawn och fria skribenter som Frantz Fanon. Jag har läst dem med behållning och har aldrig menat att deras böcker skulle vara mindre önskvärda i något som helst sammanhang. Jonsson utgår från en schablon om antikommunism.
Det är nästan lika illa när liberalism är ett tomt honnörsord som när det är ett ord för egoism och sociala orättvisor. Där håller jag med Johan Norberg (23/8), och vi anser båda att ökad kunskap om idéarvet är åtminstone en del av lösningen. Sen skiljer vi oss åt.
Norbergs bok ”Den svenska liberalismens historia” är en saklig redogörelse fram till mitten av 1880-talet, då en vänsterbetonad liberalism började få tydlig profil. Han skriver att ”socialliberalerna anammade det frihetsbegrepp som konservativa och socialdemokrater hade förespråkat”. Den politik som formades av S A Hedin, Karl Staaff, Nils Edén, Karl Gustaf Ekman och Bertil Ohlin räknar han inte som en del av liberalismens historia.
Detta är godtyckligt och ohistoriskt. Liberalismen kan inte definieras utifrån ett visst frihetsbegrepp. Lord Acton fann i litteraturen 200 olika definitioner av ordet liberty. Liberalismen var inte heller under den klassiska tiden en enhetlig rörelse, även om vissa grundprinciper var gemensamma, liksom i dag. Den viktigaste gränsen gick mellan John Lockes rättighetsliberalism, som var revolutionär, och 1800-talets europeiska liberalism, som verkade för försoning och gradvisa reformer.
För Norberg är antiliberalismen ett marginellt problem, den upprör honom inte. Hans bekymmer är att alla politiska riktningar i Sverige vänder tummen ner för hans egen laissez-faire-liberalism. Han är i samma position som Gudrun Schyman. Bara vi i Fi är riktiga feminister.
Norberg förstår inte varför jag skrivit ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (2009). En sådan bok borde skrivas av en ”klassisk” liberal, inte av en socialliberal. Norberg ser alltså inte poängen med en idéhistorisk bok som inte samtidigt är ideologisk. Enligt hans logik borde feminismens historia skrivas av en radikalfeminist. Pingströrelsens historia borde skrivas av en övertygad pingstvän, som förstår den sanna trons ”sprängkraft och radikalitet”. Som idéhistoriker liknar han dem jag kritiserat för politisering av vetenskap och undervisning.
Det förflutna är intressant i sig självt. Det gäller liberalismens idéutveckling likaväl som slaget vid Poltava eller digerdöden. Om en historisk studie hjälper oss att hantera nutidens frågor är det en extra bonus, det är inte därför man forskar. Min bok är idéhistorisk, inte politisk.
Vilket vitaliserar tänkandet mest? Att söka historisk bekräftelse på riktigheten i den egna uppfattningen, eller att med öppet sinne undersöka en politisk idéutveckling, som utmärks av både kontinuitet och inre motsägelser?
Sverker Lenas (13/8) är en klockren antiliberal. Han menar att liberalismen kräver att demokratin gör halt utanför ekonomins ringmur, att dess källtexter vittnar om en brutal, nedvärderande syn på utomeuropeiska folk och att liberalismen är blind för många slags förtryck. Han skriver att John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville var inblandade i imperiebyggande. Han lägger till att liberalismen inte saknar goda principer, men allt han vet om liberalism i sinnevärlden handlar om förtryck, falskhet och fördomar.
Lenas är imponerad av Sven-Eric Liedmans analys av liberalismen, det förvånar inte. Liedmans lärobok i politisk idéhistoria kom ut 1972 och speglar sin tids politisering vid universiteten. Det har jag redan visat och är inte i sig något att förargas över. Vad som upprör är att boken är obligatorisk läsning för studenter 2010.
Liedman (10/8) tror att jag längtar tillbaka till den tid då Herbert Tingsten regerade det politiska tänkandet. ”Då behövde man inte bekymra sig om Marx.” Men Tingsten skrev alla sina idéhistoriska verk när han ännu var socialdemokrat, och kapitlet om marxismen upptar 56 sidor i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”. Som idéhistoriker var han varken liberal eller antiliberal, han skilde mellan historisk vetenskap och politisk åsikt.
Ola Larsmo (12/8) ger exempel på vänsterskribenter som försökt öppna en diskussion om liberalismen, bland andra Anders Ehnmark i en bok om Erik Gustaf Geijer. Det är inget bra exempel. Ehnmark betonade framför allt Geijers republikanism och hans likheter med Marx. Han nämnde visserligen att Geijer blev liberal 1838 men fogade inte in honom i en liberal tradition. Liberalen Alexis de Tocqueville behandlade han i en annan bok på liknande sätt. ”Tocqueville är naturligtvis mycket lik Marx.”
Annars håller jag med Larsmo. Liberaler och socialdemokrater har ett gemensamt radikalt förflutet, som inte är helt bortglömt. ABF vid Sveavägen är en av våra mest liberala bildningsinstitutioner.
Mina debattartiklar gällde kvalitetsfrågor i den intellektuella offentligheten. Att Stockholms universitetsbibliotek, enligt en studie 2001, har nästan tio gånger mer litteratur om socialism än om liberalism har inte erkänts som ett problem av någon av mina kritiker. Flera har beklagat okunnigheten om liberalismen, vilket är en annan sida av samma sak.
Hur många viktiga böcker har förblivit okända eller oskrivna därför att ämnet framkallat beröringsskräck hos kulturchefer och professorer? Vilka pjäser spelas inte, vilka idérika personer kommer inte till tals, vilken forskning kvävs i sin linda? Ohälsan tiger still, få har Ernst Brunners dödsförakt när han skrev en satir om en kulturredaktion.