I går kunde DN avslöja vad alla med minimal insyn i fallet kring de fängslade svenska journalisterna redan visste.
Nämligen att den officiella versionen av hur det gick till då Martin Schibbye och Johan Persson korsade gränsen till Ogaden och greps av en etiopisk regeringsstyrka sannolikt inte stämmer. Vad vi hittills fått uppdukat är en melodramatisk historia om blod och sand.
Kort rekapitulation: två svenskar som kallar sig journalister men egentligen bör tituleras äventyrare eller, ännu hellre, terrorister tar sig till laglöst land i gränsregionen mellan Somalia och Etiopien. Där slår man sig i slang med jourhavande gerillafraktion och poserar revolutionsromantiskt med skarpladdade kalasjnikov. Snart övergår leken i allvar: tillsammans med tungt beväpnade befrielsekrigare korsar svenskarna gränsen till Ogadenprovinsen. Eldstrid med etiopiska armén utbryter och i slutändan ligger ett tjugotal gerillasoldater döda i sanden medan svenskarna – märkligt symmetriskt skottskadade – förs i säkerhet.
Så långt förloppet som det – samstämmigt – kommunicerades av regimen i Addis Abeba och svenska UD under första juliveckan 2011.
Men – om det i Sverige finns någon med tillräcklig erfarenhet och analytisk omdömesförmåga för att ögonblickligen syna bluffen, så är det ju Carl Bildt.
Han bör rimligen från dag ett ha insett att den etiopiska versionen inte var något annat än ett slarvigt fabricerat propagandaverktyg.
Likväl valde han att genast ställa sig bakom lögnerna från Addis. I intervjuer poängterades att svenskarna skulle vara glada som kommit undan med livet i behåll, men att det var bekymmersamt att de handskats så vårdslöst med sina följeslagares liv.
Det är fullt möjligt att detta varit ett – i teorin – legitimt sätt att vinna tid åt den tysta diplomati som numera står så högt i kurs på UD. En skenmanöver för att hålla Etiopien på gott humör medan man bakom kulisserna redan förhandlade om frigivningen av svenskarna.
Konsekvenserna av Bildts duett med den etiopiska regimen blev ändå förödande. Inte nog med att (den förmenta) oppositionen med Håkan Juholt och Urban Ahlin i spetsen ivrigt stämde in i kören.
Den vad gäller sociala medier allt annat än oskuldsfulle utrikesministern lyckades också snabbt uppvigla härskaror av anonyma tyckarspecialister på nätet.
Här hade Verklighetens folk nu äntligen det efterlängtade beviset: svenska journalister är enbart ansvariga inför sitt eget ego och för att stärka detta är tjugo döda afrikaner en bagatell. På diskussionssajt efter diskussionssajt: en aldrig sinande flod av krokodiltårar när chattarna frågade sig om ett mänskoliv verkligen är så lite värt att det lättvindigt kan offras av actionsugna murvlar.
Resultatet av dessa hatkampanjer är att vi fått ett klimat där de liberala värderingarna är uppochnedvända, så att en diktatur nu representerar lag och ordning medan krav på yttrandefrihet betraktas som synonymt med hänsynslös brist på ansvar.
Det är svårt att inte se paralleller till stämningarna under 70- och 80-talet. Under de åren importerades beredvilligt många grova propagandalögner om läget i det kommunistiska Östeuropa. Berlinmuren var, enligt UD och de flesta svenska tidningar, inte en plats där flyende kallblodigt sköts till döds – utan ett fiffigt påfund som garanterade stabilitet och fred.
En av de få som konsekvent brännmärkte denna skönmålning var den unge Carl Bildt.
Nu har hans frihetspatos flagnat betänkligt, och kvar blir frågan hur det kunde gå så långt att en ökänd diktatur – Etiopien – under mer än ett halvår tillåtits agera presstalesman åt den svenska regeringen.
Artikelförfattarna är frilansjournalister som arbetar med en bok om Lundin i Afrika. Utkommer hösten 2012.