Guldbaggejuryn missar de bästa filmerna..
I åratal hade vi filmare krävt en särskild Guldbagge till bästa svenska dokumentärfilm.
2000 kom den äntligen.
Men inte hade vi tänkt oss att det skulle betyda att dokumentärfilmer inte också skulle kunna tävla om att utses till bästa svenska film eller att dess kreatörer inte skulle kunna komma i fråga för bästa regi.
Innan Dokumentär-Baggen instiftades hände det återkommande att en dokumentär utsågs till bästa film: 1984 "Smärtgränsen" av Agneta Elers-Jarleman, 1988 "Tillbaka till Ararat" av PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian, 1994 "En pizza i Jordbro" av Rainer Hartleb. 1988 fick Jan Troell en Guldbagge för "kreativa insatser" i "Sagolandet". Samma belöningar gick 1989 till Michal Leszczylowski för "Regi Andrej Tarkovskij" och 1999 till Janne Lindqvist för "Tiden är en dröm." 2000 försvann Kreativitets-Baggen - hade den gått till för många dokumentärer?
I översikter över de senaste tre årens svenska filmproduktion har kvaliteten och bredden i svensk dokumentärfilm manifesterats på festivaler och i bokslut över svensk filmproduktion. Där finns till exempel Stefan Jarls "Flickan från Auschwitz", Anders Wahlgrens "Sigrid och Isaac," Jan Troells "Närvarande", Mikael Wiströms "Compadre", Erik Gandinis-Tarek Salehs "Gitmo" och inte minst Rainer Hartlebs "Alla mår bra". Ingen dock nominerad som bästa film eller för bästa regi. Och märkligt nog inte ens som bästa dokumentär!
Vilka är det egentligen som bestämmer? Och hur?
Från år 2000, då den särskilda Baggen kom till, har alltså ingen svensk dokumentär kommit i fråga som bästa film - trots att vi minst vartannat år kunnat konstatera att det är inom den här genren som djärvheten och egensinnet varit störst. Och kvaliteten högst.
Den svenska dokumentärfilmen har genom filmavtalskonstruktionen i över 40 år förvisats till sin undantagsstuga. Hör man inte till "parterna" är man uppenbarligen inte värd att komma in i salongerna.
Att vi tar de film- och kulturpolitiska målen på stort allvar betyder tydligen ingenting. Publikt marginell genre? Inte alls - vi vet att svensk dokumentärfilm (främst genom SVT) har en årlig publik på över 20 miljoner.
Men dess produktionsvillkor är i nordisk strykklass. Den är värd mer - både pengar och Guldbaggar!