Tijuana, Mexiko. Det är enklare att ta sig in i USA från Mexiko än från Sverige, eller i varje fall större chans att ta sig in utan att få sina papper kontrollerade. Fyra vita ansikten med hyfsat oskyldiga uppseenden i en amerikanskregistrerad Chevy Suburban behöver bara vifta lojt med sina vinröda EU-pass - och så är vi förbi. För inte så länge sedan kunde det räcka med att se ut som en amerikan, låta som en amerikan och säga "amerikan". I december månad förra året ertappades 1.517 personer med att säga sig vara amerikaner utan att vara det, så nu går inte den gubben längre. "För att värna det amerikanska folkets säkerhet kan Förenta Staterna inte längre acceptera ett hederssystem vid gränsen", förklarade chefen för det nebulösa DHS, Departementet för hemlandets säkerhet, Department of Homeland Security, Michael Chertoff, i ett pressmeddelande i januari i år.
En förklaring till att kontrollen vid gränsstationen mellan Tijuana i Mexiko och San Diego County i Kalifornien, USA, är förhållandevis slumpmässig är att något annat vore praktiskt omöjligt. Bara över det här avsnittet av gränsen, förvisso det mest trafikerade, passerade förra året 63 miljoner människor i 31,8 miljoner personbilar. Samtidigt sjönk antalet bilar som kontrollerades med åtta procent medan antalet "betrodda resenärer", trusted travelers, utrustade med elektroniskt avläsbara pass ökade med trettio procent.
Ändå måste varje resenär räkna med att sitta i bilkö i en timme eller två, vilket möjligen är uthärdligt om man sitter i bilens luftkonditionerade passagerarutrymme, men mer eller mindre livsfarligt om man ligger i bilens solstekta bagagelucka.
Mellan de flerdubbla bilraderna rör sig mexikanska försäljare av allehanda förfriskningar, förströelser och föremål, dock inte bortom en gul markering i asfalten cirka hundra meter före gränskontrollen. Där rör sig bara amerikanska gränspoliser med sniffande schäferhundar.
Det är den gula markeringen som är gränsen.
Vad hundarna bland annat lär sig sniffa efter är människor som inte sitter i bilarnas passagerarutrymme utan ligger instuvade i bilarnas bakluckor eller under bilarnas motorhuvar eller på något annat av alla de tänkbara och otänkbara ställen i en bil där människor frivilligt låter sig torteras för chansen att ta sig över gränsen till Amerika. Till de mera otänkbara ställena hör insidan av en bilstol eller undersidan av ett bilgolv, vilket jag inte skulle ha kunnat tänka mig ens i mina vildaste mardrömmar, men som bevisligen har både tänkts och genomförts.
"De hade satt en barnstol ovanpå stolen med den insydda personen för att det skulle märkas mindre", berättar Debra Crawford, som är biträdande chef på gränsstationen och som med saklig röst guidar oss runt bland de pedagogiskt avskräckande fotografier som pryder korridoren mellan administrationen och arrestlokalen.
Mitt filmteam från TV 4 får tillstånd att följa hundpatrullen under några timmar. I någon eller några av alla de bilar som sniglar sig fram i hettan ligger statistiskt någon eller några människor gömda någonstans, men bara ett fåtal hinner genomsökas och genomsniffas. "Det är som att leta efter en nål i en höstack", säger vår ciceron på gränsstationen, Vincent Bond, uppmuntrande till fotografen som inte släpper hundarna ur kamerasiktet. Efter två timmar och femtio minuter sniffar en av hundarna dunsten av svett och skräck genom karosserna och avgaserna och börjar vilt skällande och nafsande hoppa upp mot bakluckan på en mellanstor mörkblå personbil.
"Ni hade tur", säger Vincent Bond.
Nålen i höstacken är fyra fullvuxna personer packade som sardiner i en burk, tre kvinnor och en man. En i taget hjälps de på stela och ostadiga ben ut ur bagageluckan. Jag kan till en början inte tro mina ögon. Så många människor kan inte kliva ut ur en så liten bagagelucka. Den siste som kliver ut i kretsen av mörkblåuniformerade gränspoliser är mannen i röd tröja, blå jeans och vita sockor. Jag hinner se honom ligga hopböjd och inklämd på sin plats längst där inne och plira mot ljuset.
Först då börjar jag fatta vad jag sett.
Vad som tar mig ännu längre tid att fatta är hur vardagligt allt verkar vara. Som om alla varit med om det här förut. Som om det är helt naturligt för fyra människor att packa in sig i en stekhet baklucka för att försöka ta sig in i Amerika, och för poliserna vid gränsstationen i San Ysidro att sträcka ut en hjälpande hand och säga några välkomnande ord på spanska till dem som haft oturen att upptäckas.
De fyra sätter sig på en låg stenkant utanför bilen, hämtar andan, tar på sig skorna, byter några snabba blickar och låter sig sedan lugnt och stilla eskorteras i väg för att bli registrerade, förhörda och åtgärdade.
Den vanligaste åtgärden är ett erbjudande. Om det enda brottet är att illegalt ha försökt ta sig in i Amerika brukar förövaren erbjudas frivillig utresa, voluntary departure, vilket är ett erbjudande om att hellre fly än illa fäkta, det vill säga att hellre låta sig slussas över gränsen än in i rättsapparaten.
Frivillig utresa kan också erbjudas människor som levt större delen av sina liv i Amerika och byggt sin tillvaro i Amerika och fött sina barn i Amerika, men som i samband med en mindre trafikförseelse eller motsvarande trivialitet ertappats med att sakna giltig grund för att vistas i Amerika. Frivillig utresa kan också erbjudas dem som ertappats utan giltig grund i något av de dramatiska tillslag mot arbetsplatser och bostadsområden som genomförs av agenter från den federala myndigheten för immigrations- och tullkontroll, Immigration and Customs Enforcement, förkortat ICE.
Framför en diskret grind mellan höga galler vid gränsstationen San Ysidro stannar två vita bussar med vitmålade fönster och tömmer förmiddagens dystra och tysta last av frivilligt utresande. Den ena bussen kommer från flygplatsen i San Diego och innehåller människor som tagits av ICE över hela västra USA. Den får vi inte filma. Den andra innehåller människor som tagits på eller vid gränsen av gränspolisen (som inte tillhör ICE utan CBP, Customs and Border Protection, som dock båda för enkelhetens skull tillhör DHS), och som lämnar Amerika som de kom, lösa kläder på kroppen, gymnastikskor på fötterna och plastpåse i handen. En efter en prickas de av på en lista. En efter en försvinner de ut genom gallret och in i Mexiko.
Gränsen från San Diego i Kalifornien vid Stilla Havet till Brownsville i Texas vid Mexikanska golfen är 322 mil lång (som flygvägen från Stockholm till Damaskus) och i sin helhet omöjlig att övervaka, än mindre täppa till med en mur eller ett stängsel. De flesta som olagligen tar sig in i Amerika gör det vid gränsstationerna som inte kan täppas till så mycket mer utan att också strypa det lagliga flödet av människor och gods. En mur eller ett stängsel kan på sina ställen försvåra och försena men inte förhindra.
Under en kort patrullresa längs en tätt befolkad, hårt övervakad och huvudsakligen stängslad del av gränsen avlöser incidenterna varandra. Bara några hundra meter väster om gränsstationen San Ysidro hoppar fyra ungdomar över stängslet och springer i väg mot den amerikanska drömmens närmaste manifestation, Plaza Las Americas, en dignande utomhusgalleria som av någon anledning byggts på bokstavligen stenkasts avstånd från Tijuana. Tre av dem fångas genast in av tillskyndande patrullbilar, den fjärde lyckas gömma sig i shoppingvimlet.
Ytterligare någon kilometer västerut, i riktning mot havet, stryker gränsen tätt intill foten av den brant klättrande stadsdelen Colonia Libertad på den mexikanska sidan och vår eskort från gränspolisen, Julius Alatorre, gör oss uppmärksamma på alla de diskreta spanings- och signalaktiviteter från hustak och gränder som tyder på att gränssmuggling är en basnäring i den här delen av stan.
Strax före havet genombryts statsgränsen av ett område med höga klippor och branta stup. Det går under namnet Smuggler's Gulch, smugglarnas ravin, och det är lätt att inse varför.
Det är just här också lätt att inse varför den amerikanska regeringens beslut 2006 att täppa till gränsen med en flera meter hög, flera meter bred och på sina håll flerdubbel fysisk barriär (The Security Fence Act) är ett beslut av bibliska dimensioner, eller i varje fall ett beslut som förutsätter att man kan sänka berg och höja dalar (Jesaja 40:4). I Smuggler's Gulch ser vi nyframkörda vägmaskiner på nyframdragna transportvägar just börja sitt arbete med att räta ut Guds krokiga skapelse, det vill säga hyvla av bergstopparna och fylla ravinerna med 1,5 miljoner kubikmeter grus och sten. Siffran säger mig ingenting, men ravinerna i Smuggler's Gulch är svindlande och att föreställa sig dem igenfyllda är svårt.
Svindlande lär också kostnaden bli, trehundra miljoner kronor för en enda mödosamt utjämnad och tredubbelstängslad gränskilometer. Men inte heller den siffran säger mig någonting. Hela det federala mur- och stängselprojektet är tills vidare så oöverskådligt i sin omfattning, så oberäkneligt i sina kostnader, så oförutsägbart i sina konsekvenser, och så bokstavligen gränslöst i sina anspråk och förväntningar, att det är svårt att veta vad som är myt och vad som är verklighet.
Före årets slut, under Bush-administrationens sista dagar, är det sagt att projektet ska vara fullbordat, drygt 110 mil (700 miles) av stängsel, barriärer, patrullvägar och rakbladstrådrullar, men att döma av det vi fick se är det svårt att förstå hur det ska hinnas med.
Och ännu svårare att se någon rimlig proportion mellan de självsäkra insatserna och de högst oklara följderna. De illegala gränspassagerna har förvisso blivit svårare, farligare och dyrare (mer beroende av "coyotes", betalda människosmugglare) och därmed kanske färre, men det betyder inte nödvändigtvis att inflödet av illegala invandrare har minskat, bara att de som en gång lyckats ta sig in inte gärna riskerar att ta sig ut igen för att hälsa på släkt och vänner, vilket tidigare var vanligt. "Den slutgiltiga effekten av den stängslade gränsens politik är att den papperslösa befolkningen i Amerika ökar och permanentas", skriver sociologiprofessorn vid Princeton, Douglas S Massey, i en studie.
Ingen vet hur många illegala invandrare det finns i Amerika i dag, gissningarna pendlar mellan sju och tjugo miljoner, men samstämmiga undersökningar visar att de blivit fler genom åren. Samstämmiga undersökningar visar också att allt fler amerikaner uppfattar dem som en börda för skattebetalarna (belastar skolor och sjukvård), ett hot mot ekonomin (tar jobb och bostäder) och en fara för nationen (undergräver tradition och samhörighet).
Det sista är svårast att sätta fingret på eftersom det omfattar allt från rädslan för terrorism till rädslan för främlingar, eller åtminstone rädslan för att främmande språk, kulturer och värderingar ska slå rot i Amerika, splittra Amerika och därmed göra slut på det Amerika som finns i dag. Ofta glider argumenten i varandra. Ett argument mot det okontrollerade inflödet av invandrare kan i nästa stund övergå i ett argument mot den spanskspråkiga (hispaniska) kulturens oförenlighet med (anglo)amerikansk tradition.
Mellan krav på ökad kontroll av vem som får ta sig in i Amerika och krav på ökad kontroll av vad som ska menas med att vara amerikan, går en tunn skiljelinje. Öppet främlingsfientliga åsikter är lika lite rumsrena i USA som i Europa, men bakom de alltmer lättväckta opinionsstormarna mot "illegala främlingar", illegal aliens, eller mot andra utifrån kommande hot mot den amerikanska nationen, verkliga eller overkliga, anar jag frustrationer och rädslor som inte bara har med obevakade yttre gränser att göra utan med obevakade inre.
Exempelvis gränsen mellan majoriteter och minoriteter i Amerika, eller mellan minoriteter och minoriteter, eller om man så vill mellan ett Amerika - vitt, väletablerat och välbekant - och ett annat - färgrikt, föränderligt och främmande.
När man färdas upp genom södra Kaliforniens stadigt expanderande städer och villaområden är det svårt att föreställa sig att denna del av Amerika så sent som 1960 nästan helt befolkades av vita människor med engelskspråkig (icke-hispanisk) bakgrund och att Los Angeles fortfarande var den "waspigaste" storstaden i Amerika, det vill säga staden med den högsta andelen "vita, anglosaxiska, protestanter" (White Anglo-Saxon Protestants, WASP).
I dag, vart vi än kommer, är det skyltar på spanska och röster på spanska och en fördel att kunna lite spanska själv. Borgmästaren i Los Angeles heter Antonio Villaraigosa och är son till fattiga immigranter från Mexiko och valdes för tre år sedan med sextio procent av rösterna. Och vice polischefen heter Sergio Diaz och är född i Havanna på Kuba och möter oss utanför den filmberömda polisakademin för att förklara varför polisen i Los Angeles, LAPD, bör ägna sig åt att jaga misstänkta brottslingar i stället för att jaga illegala invandrare, ja varför LAPD sedan 1979 haft som princip att inte i onödan utforska hur folk har kommit hit och varför. Och varför denna princip är helt nödvändig i en stad som Los Angeles, där nära hälften av invånarna, 47 procent, är av hispaniskt ursprung, och över en tredjedel, 36 procent, är födda utomlands, och där man i över hälften av hushållen, 54 procent, talar ett annat språk än engelska (siffrorna är från 2006 och gäller Los Angeles County, det vill säga storregionen Los Angeles med sammanlagt 10 miljoner invånare). Här finns många människor som har anledning att hålla sig undan immigrationsmyndigheten, och ännu fler som har intresse av att de lyckas.
- Om folk i den här stan började uppfatta oss som agenter för la migra, skulle ingen samarbeta med oss och det skulle uppstå en klyfta av misstänksamhet mellan polisen och samhället, säger Sergio Diaz.
Problemet i Los Angeles är att växande klyftor av misstänksamhet redan har uppstått - mellan ett samhälle och ett annat. Rädslan för ett hispaniskt maktövertagande inte bara i Los Angeles utan i hela Kalifornien är öppet manifesterad och politiskt organiserad. Några talar till och med om la reconquista, återerövringen av de delar av USA som fram till 1848 tillhörde Mexiko (bland annat Kalifornien). Bakom kravet att polisen i Los Angeles ska börja jaga illegala invandrare gömmer sig rädslan hos en befolkningsgrupp för en annan. Kravets politiska bas är invånare som för fyrtio år sedan tillhörde Kaliforniens helt överväldigande och till synes orubbliga majoritet av "icke-hispaniska vita" (83 procent) men som i dag tillhör en snabbt minskande minoritet; i Los Angeles County 29 procent, i Kalifornien 43 procent. Från att på trettiotalet ha varit Kaliforniens invandrare är de i dag dess utvandrare.
"Den mexikanska immigrationen är en unik, oroväckande och överhängande utmaning mot vår [Amerikas] kulturella integritet, vår nationella identitet och i förlängningen vår framtid som land", hävdade för några år sedan Harvardprofessorn Samuel Huntington i en bok med titeln "Who Are We?" (Vilka är vi?). För detta och liknande påståenden fick han hård och välunderbyggd kritik, klassades med visst fog som kulturell nationalist och fick inte på långt när samma mediala genomslag som för sin föregående tes om civilisationernas kamp, "The Clash of Civilizations".
Det hindrar inte att den fråga Huntington ställde har politisk relevans och sprängkraft. Inte heller att den radikala förändring av Amerikas befolkningssammansättning Huntington ser som hotfull också är verklig. Såsom Los Angeles och Kalifornien, så alltmer Amerika. Aldrig tidigare har så många invandrare, legala som illegala, på så kort tid trätt in på den amerikanska arbetsmarknaden. Mellan 2002 och 2004 stod de för 60 procent av arbetskraftsökningen, de flesta i osäkra och lågavlönade jobb inom jordbruk och restaurangnäring. Detta samtidigt som klyftorna mellan fattiga och rika snabbt vidgas och den sociala rörligheten (möjligheten att ta sig från fattig till rik) ytterligare minskar.
De ökade klyftorna är åtminstone delvis ett resultat av en skattepolitik som gynnat de rikaste, och den minskade rörligheten åtminstone delvis resultatet en arbetsmarknadspolitik som missgynnat de fattigaste. Men det är samtidigt ovedersägligt att det delvis okontrollerade inflödet av fattiga och lågutbildade invandrare från Mexiko har ökat utbudet av människor som är beredda att ta uselt betalda jobb på usla villkor, och därmed bidragit till att försämra förutsättningarna för alla som konkurrerar om jobben i det här segmentet av arbetsmarknaden - av vilka långt ifrån alla är nyinvandrade och spansktalande.
Inte så konstigt då kanske om det finns amerikaner som sätter sitt hopp till en rejäl mur mot Mexiko, eller till snart sagt varje barriär mot omvärlden som lovar att skydda och bevara inte bara "deras" jobb utan också "deras" Amerika. Allt färre anser att invandringen stärker Amerika och allt fler att den hotar "traditionella amerikanska seder och värderingar" (Pew Hispanic Center, 2006).
Amerika definierar sig öppet och stolt som en nation av invandrare, de flesta amerikaner härstammar från invandrare, de flesta amerikaner betraktar invandring som en del av den amerikanska drömmen. Samtidigt har invandring och invandrare från tid till annan fött amerikanska motreaktioner och lett till amerikanska restriktioner; mot för många invandrare, mot fel slags invandrare, mot invandrare som söndrar nationen i stället för att bygga den.
En sådan tid är nu.
Strax norr om gränsstationen San Ysidro, intill motorvägen mot San Diego, står en trafikvarningsskylt med svarta silhuetter mot gul bakgrund. Silhuetterna föreställer tre springande människor, en pappa, en mamma och ett barn, och varnar för korsande invandrare.
Under några årtionden dödades och skadades hundratals människor när de med sina barn och bylten försökte ta sig över åtta filer motorväg i obruten tät och snabb trafik. I dag har nytillbyggda murar och stängsel tvingat silhuetterna att söka sig andra vägar in i Amerika och skylten har nog mest lämnats kvar som en påminnelse om hur det en gång var.
Det är en grafiskt stark skylt, på en gång alldaglig och overklig, som mest påminner om hur det fortfarande är. Den påminner om de nyss tätt sammanpackade människorna i en het baklucka i San Ysidro, om de trotsigt beslutsamma mödrarna på ett härbärge i Tijuana, om den sorgliga leveransen av "frivilligt" utresande i en vit buss med övermålade fönster från ICE, om det mänskliga trycket mot en gräns som oavsett murar och stängsel kommer att fortsätta att provocera och attrahera.
Och faktiskt påminner den också om de överfyllda småbåtarna utanför Europas kuster (numera också utanför Kaliforniens), de tungt människolastade containrarna i Europas hamnar, de växande murarna och stängslen längs Europeiska Unionens yttre gränser. Samma mänskliga tryck, samma mänskliga dramatik, samma provocerande och attraherande närhet mellan en rik värld och en fattig.
Och tills vidare samma politik (eller brist på politik); högre murar utåt och hårdare tag inåt.
Efter en månads resa genom ett kulturellt och etniskt allt brokigare Kalifornien framstår detta allt tydligare som ett gammalt svar på en ny fråga.
Kalifornien är delstaten i USA med den största ekonomin (världens nionde), och den mest globaliserade. Det är också delstaten med den största och etniskt mest sammansatta befolkningen, de flesta invandrarna, legala som illegala, de djupaste klyftorna mellan rika och fattiga, det vidaste gapet mellan offentliga åtaganden och offentliga finanser, de svåraste utmaningarna mot gamla politiska institutioner och maktstrukturer.
Den nya frågan för Kalifornien som delstat, och i förlängningen för Amerika som nation, och i allra högsta grad för nationalstaternas Europa, är vilka nya institutioner och maktstrukturer som krävs för att upprätta ett samhälle utan murar i en ekonomi utan murar.
Muren mot Mexiko är ett tecken på att Amerikas oförmåga härvidlag närmar sig Europas.